Bentes blogg

Häromdagen var jag med om en hälsorysare. För att inte bli för långrandig – jag fick kraftiga buksmärtor åt livmodern-ryggen till på höger sida, kraftigt illamående med kallsvett och fraktades i ambulans till Danderyds sjukhus. Tänkte att nu jäklar är det kört, nu har jag fått värsta livmodercancern och vem ska nu hämta bilen och hur blir det med sommarplanerna på Västkusten. O nej! 

Jag befanns ha njurstensanfall. Det där tog, trots mina protester om diagnosen och några smärtstillande sprutor, en knapp dag att konstatera. Läkaren var tämligen säker på sin sak, typisk njursten. Leo kom och höll mig sällskap. Vi spelade Finns i sjön och Skitgubbe, vilket gjorde oss förberedda för kommande kortspel med tjejerna. När jag väl var utskriven från kirurgakuten drog jag till Tuvafamiljen för att vara bland folk. La mig på sängen med värkande mage och förstod ingenting.

Leo hämtade tjejerna, alltså Signe och Hedda som snart är 4 år. De blev både tagna och imponerade av att jag åkt amabajans (ambulans) och de förberedde sig för att goa med mig när de kom hem.

Signe satte sig bredvid mig och klappade helande och försiktigt på magen och var hur go och deltagande som helst. Hedda tog på sig doktorsrollen och diagnostiserade, alltså undrade vad jag kunde och inte kunde göra. Precis så som mamma och pappa frågar, när hon gjort sig illa. För att inte bli missförstådd demonstrerade hon vad hon menade. Betänk nu att jag ligger med medelsvåra magplågor medan hon engagerat frågar mig följande.

- Nä. (Absolut inte, aldrig i livet.)

Tro vad doktor Hedda kom fram till efter sin diagnostik?

Konstaterar att båda barnbarnen visade prov på empatisk förmåga.

 

Nu, några dagar senare går jag fortfarande och brisserar i fniss åt denna diagnostiska sekvens. Jag tycker det är vansinnigt omtänksamt, gulligt och roligt.

Ja, då har man deltagit i en flash mobb. Kören för alla flash-mobbade på Vasa-museet som fyller 25 år. Vi sjöng Ja-må-hon-leva med några piruetter före under och efter själva kärnan i sången. Det var inte krångligare än att vi bara hade ett träningstillfälle innan det begav sig.

Vi samlades utanför personalentrén i vackrast tänkbara och goniga solsken. Jag kom i mycket god tid och satte mig att sola på en parkbänk i en liten trädgård som hör till Vasa-museet. Kunde kisa på fler och fler körare som samlades utanför personalentrén, förklädda till mugglare. Lite speciellt att veta att alla i folkhopen har nåt gemensamt, vi är alla körare, utan att jag kände en enda en.

Mugglare, det är en benämning på vanligt folk. Inom geocashingrörelsen använder vi begreppen cashare och mugglare. Cashare är vi som utövar geocashing och mugglare är alla andra. Alltså vanligt folk. Ordet mugglare är hämtat från Harry Potter-böckerna, tror jag. Jag har lyft över begreppet till oss i kören. Vi i kören är körare och alla andra är mugglare. Och vi körare var alltså förklädda till mugglare. Det var inte svårt.

Utanför huvudentrén fick vi instruktioner. Vi låtsades vara en stor besöksgrupp som inte tidigare varit på Vasa-museet och som först gick omkring på egen hand och därefter skulle bli "guidade" på ett nedre plan. Alla gick in genom entrén för grupper. Vi spred ut oss på entréplanet runt museet och exakt kl 15:30 höll vi koll på vår ”guide” som satte igång oss från ett plan ner. Vi sjöng från detta utspridda läge och vandrade långsamt ner till gradängerna på planet under och avslutade tillsammans i klump.

Hur det gick? Så där. Det var säkert nog både mäktigt och svajigt. Vi var inte unisona, det gick liksom inte att vara det och samtidigt gå utan att ha ögonkontakt med ”guiden”. Kanske var det en mugglargrupp som också medverkade med sitt eget tempo så det blev en kanon, vilket inte riktigt var tänkt. Men ju närmare vi kom varandra desto mer unisona blev vi. Och så plötsligt var det över. I ett slag transformerades vi alla till mugglare.

Jag kollade utställningen om vedermödorna med Vasas konservering och lommade vidare till museishopen och iväg ut i Stockholmsvimlet. Landade via Spårvagn linje 7 till Kungsan och Gudrun Sjödén där jag skulle köpa ett par brallor och kanske en sommarjacka, men köpte istället en tunika och ett par leggings.

Allt blir inte alltid som man tänkt. Men Vasa-museet fyller, som tänkt, 25.

Livets framfart ger oss våra ränder. Vi bär våra ryggsäckar på olika sätt. En del är öppna som böcker, andra slutna som fort. En del har en tydlig front och ett annat fördolt inre medan andra är homogena alltigenom.

Detta har jag kommit att grubbla över idag efter att ha blivit ledsen över ett meddelande på FaceBook. Ännu en kollega har hastigt gått bort.

Min kollega var en sån där glad person, optimistisk, positiv och möjlighets-orienterad, generös, villig-att-lära-person, hur hårt livet än for fram med henom. Den där optimistiska ytan var så entydigt stark att jag blev både provocerad och trött. Med åren kunde jag inte ta henom på respektfullt allvar.

Nu när jag sitter här och är uppriktigt ledsen, problematiserar jag fenomenet. Eller moraliserar. Jag funderar på hur jag har det med hyper-optimister och varför de provocerar mig. De är kvirrulanternas och gnällspikarnas motsats, men hamnar ändå i samma fack. Och gnällspikar har jag definitivt svårt för. Här är några tankeslingor av kvasifilosofiskt slag.

* Jag tror att hyper-optimisterna gör mig osäker. Jag vet inte riktigt var jag har dem. De frontar så starkt med sin glättiga och förträffliga yta och jag förstår ju att det finns andra kvaliteter därinne som är tabu att ge uttryck för. Ja, alltså, jag antar att det är så. I min kollegas fall vet jag att det fanns annat som liksom aldrig kom till uttryck eller satt rejält hårt inne, för jag var inblandad i situationer där förnekelsen fick konsekvenser som påverkade mig.

* Jag kanske provoceras av en egenskap som jag har själv? Jag är också bra på att vara glad, optimistisk, möjlighetsorienterad och villig att lära.

* Kanske har de här människorna med ”slagsida” åt antingen det optimistiska eller pessimistiska hållet fastnat i ett förhållningssätt till livet, av en eller annan anledning?

 

* Min pappa var en rätt utpräglad pessimist, vilket jag otrivdes med. Kanske väcker de här människorna med "slagsida" något som är obearbetat hos mig själv? Det skulle i så fall innebära att de får klä skott för något som egentligen handlar om mig själv.

Hur det än är med den saken så trivs jag med helgjutna dynamiska människor. De behöver inte alls vara öppna som böcker och fläka ut sig. Och de behöver definitivt inte vara ”perfekta” och glada hela tiden. Tvärt om. De har tillgång till hela sig, alla känslor och det finns inget känslotillstånd som är tabu. (Ja alltså, nu pratar jag inte om ”sjuka” beteenden och känslotillstånd som skadar andra.)

Det är nåt lugnande med att de är som de är, hur mycket man än skrapar på ytan. Det finns liksom inte en dold agenda, inga kvaliteter som plötsligt väller fram ur gömmorna. De är lättsamma och okomplicerade att förhålla sig till och de följer dynamiskt med sin tid. Å så är de ansvariga för vad de bidrar med.

Malou efter 10 på TV nyss, förmodligen en repris, intervjuade Stefan Löfvén och de pratade bl a om integration. Inledningen till samtalet var en berättelse om att han inför en riksdagsdebatt såg Philip och Fredriks film Trevligt folk, om Somalia Bandy. Han hade blivit rörd till tårar över filmen.

 

Om detta projekt har goda vänner vittnat om förut, det är bara det att jag inte förrän nu synat det närmare. För nu har jag suttit och kollat på nätet och vet nu mer om storyn bakom det udda bandylaget. 

Jag är också rörd till tårar. De blev en VM-trupp av Somalias bandylandslag och de blev älskade av VM-publiken i Irkutsk, Ryssland och en världssensation. Spelarna föreläser om erfarenheten landet runt och det föds parallellprojekt. Bl a en teaterföreställning Resan till Sverige om flykt, invandring och integrering. Biljettintäkterna går till ett vattenförsörjningsprojekt som drivs av två skoltjejer, en vattenledning från en brunn till en skola för flyktingbarn i Somalia. 

 

Jag blir alldeles varm i hjärtat över den kreativitet med vilken man kan verka för integrering. Eller hur man med integrering kan bli så kreativ och ha så kul. Det var det där med hönan och ägget. Vad som kommer först och vad som kommer sen och hur de påverkar varandra. 

 

I fallet med Somalia Bandy började det med några få personers idéer, hur de kom samman och kunde förverkliga dem med hjälp av sina respektive nätverk. Skridskotränare, bandytränare, idrottspolitiker, Somalias idrottsminister, ett somaliskt fotbollslag som saknade något att göra vintertid, Philip och Fredrik som utan bandyintresse ville filma projektet etc. A perfect match.

Jag kommer att tänka på Kören för alla som Caroline leder och där jag numera ingår. Vi är alla amatörer och ingen av oss har prövats att platsa. Det är bara att bli med om man har lust. Vid varje terminsstart finns prova-på-tillfällen så man kan avgöra om kören passar. Kören, har det berättats mig, har bara blivit större och större. Och större. Vi sjunger för glatta livet, hellre än bra, och det låter riktigt bra emellanåt. Det är ett spännande sammanhang också. Vi sjunger ibland med kändisar, på häftiga platser, inför stor publik och vi bidrar med pengar till olika välgörenhetsprojekt. Kören skvätter pengar runt omkring sig till det ena viktiga ändamålet efter det andra. Det gör inte motivationen sämre.

Kören tillsammans med smågalna kreativa ledaren Caroline har möjliggjort att vi, som egentligen är en samling sångare av skiftande och i många fall rätt medioker kvalitet, gör storverk musikaliskt och allmänmänskligt. Det går primärt ut på att ha kul och som bieffekt vi göra nåt bra för andra. Eller? Ja, det var det där med hönan och ägget. Det hänger ihop, sången och värdegrunden. Hur det än är med orsak-verkan-linjen, båda behövs.

 

Undrar hur det skulle påverka kören med en större blandning av ursprungsnationaliteter?

Jag har grunnat på en detalj som Caroline sa under konserten. 

 

Bakgrunden är den här. Petter har skrivit en ny låt. Den är inte officiellt publicerad än. Petter framförde den för första gången i Dalhalla och vi fick förtroendet att köra till den. Mycket prattext. Svårt. Han satte texten klanderfritt under repet. Men det ville sig inte riktigt i skarpt läge. Han kom av sig flera gånger och tog om. Mycket mänskligt.

 

Bakgrunden är också att vi, genom köp av en speciell T-shirt, skrapar ihop ca 100 000 kr till Alzheimerfonden.

 

Carlone, som alltså dirigerade oss, löste situationen lysande. Hon gjorde snarast en grej av det. Hon hjälpte honom att hitta tillbaka i texten, och när han snubblat ett antal gånger tyckte hon att han skulle ha nytta av Alzheimerfonden. Eller nåt i den stilen, jag minns inte orden direkt. Stort varmt garv från publiken.

 

När stycket väl var avslutat kommenterade hon situationen.

- Jag säger nu, som jag till min familjs leda så ofta säger: Det är defekten som gör effekten.

Stort varmt publikgarv igen.

 

Detta lilla uttalande går jag och grunnar på. Det är förbanne mig riktigt kloka ord. Det handlar i många sammanhang inte om att vara bäst, utan mest (ihågkombar). Det är något att tänka på för en som varit duktig flicka i hela livet.

 

Det påminner mig om att jag även gillar dessa Carolinska ord:

 

För några timmar har mitt livs universum kretsat kring Kören för alla i Dalhalla. Under Sveriges nationaldag inledde vi, körens 1300 personer, Dalhallas sommarsäsong och jag har samlat ihop intrycken att förvaras i min bloggs hjärta.

 

 

 

 

 

 

Hur det nu än var med orsak och verkan på upplevelserna, alltså om det var publiken som boostade oss eller tvärtom, så konstaterar jag att Kör-för-alla nu är betydligt större än vad jag över huvud taget fattat. Vi är inte världsbäst, men däremot kanske världsflest. Vi är så pass stora till antalet att vi blir attraktiva för kända artister. Vi är så himla många som, när vi trycker på, blåser hatten av de flesta. 

 

Med andra ord har vi blivit stora för att vi är stora.

 

PS 1 Bilderna har jag laddat ner från vår FaceBook-grupp. Nu minns jag inte alls vilka fotograferna är. Tackar så mycket för att du som la ut någon av dessa bilder och gjorde dem tillgängliga. Detsamma gäller filmerna. 

 

PS 2 Det finns naturligtvis en radda människor som gjort denna upplevele både möjlig och oförglömlig. För mig både synliga och osynliga. Till alla som på det allra minsta sätt känner sig tillhöra denna grupp riktar jag ett stort, innerligt och välment TACK. Allt har inte varit perfekt. Men det har varit stort. Och, för att citera Caroline, det är defekten som är effekten.