Är en mamuchka
Då tog jag mig en promenad i Trädgårn i vårsolen. På vägen dit gick jag med mina grubblor. Tänkte mig tillvaron som en djurpark och att jag träffat på de stora elefanterna. Själv såg jag mig som en liten myra. Blev inte på det klara med om myrstacken var innanför eller utanför själva djurparken. Tänkte mig att alla behövs och ingår i samma ekosystem.
Jag väcktes i mitt grubblande av en ung dam som stoppade mig på gatan och gav mig ett papper. Hon sa något om depression, och att ha en lösning på problemet. Vid närmare titt på pappret ser jag att lösningen är att bli troende och tillhöra Jehovas vittnen. Det går bara inte att hamna längre från min egen tankebubbla.
Nu är det kväll och jag fattar inte ens varför Bente-mamuchkan lade sig. Jante orkar väl inte hålla mig i tillintetgörande grepp hela tiden. Mamuchkan börjar vicka tillbaka till stående läge igen.
Locket på
Idag pratades vi vid i all hast. Ola har fullt upp, bl a med förberedelser inför ett möte med Bill Gates. Dagligen får de en drös inviter om samarbeten kring events från olika aktörer worldwide.
I bruset av intressenter har jag alltså lyckats göra intryck och det finns ett intresse för vad jag kan tillföra. Han vill testa mig för att se vad jag kan tillföra i framtagningen av pedagogiskt material. Det är jag fullkomligt bekväm med, faktiskt. Det är vågat och intuitivt av honom att över huvud taget svara an nu när han har så fullt upp. Och vågat, det är det från min sida också. Eventuellt är det något som klickar oss emellan. Lite av två vildhjärnor i kreativt möte. Samtalet landade i en diffust formulerad utmaning.
I och med denna kontakt kan man säga att vi inlett ett trevande samarbete. Det kan växa på sig eller rinna ut i sanden.
I kontakten med honom har jag fått intryck av ledarskap, organisation, mission och utmaningar. Och jag har fått tillgång till ett gäng filmer som inte är publicerade för allmänheten än.
Det känns inte OK att blogga om dessa intryck. Jag har valt ett fåtal personer att kreera med och det får räcka. Så tyvärr, du som är intresserad av hur det går. Du kommer inte längre att få detaljerad info här på bloggen. Jag lägger locket på av yrkesetiska skäl.
Vad händer? Nu?
Sedan igår eftermiddag har jag gått som en äggsjuk höna och kollat mail. Väl medveten om att det i bästa fall kan dröja länge innan det kommer någon reaktion. Men se, vid lunchtid idag fanns ett svar på mitt brev från vd Ola Rosling.
- Vad händer? Nu?
Vad har jag gjort?
Vad jag gjort
Hur det gått
Vad jag tänker om det
Så långt samtalet med arbetsförmedlaren, som väl inte jublade över min kreativitet att också vända mig till ideella aktörer och erbjuda mina gratistjänster.
Now what?
Nu inställer sig frågan
Marknadernas begränsade angelägenhet
Faktum är att vi blivit väldigt många och att vi organiserat oss så att vi sakta men säkert förstör den jord vi lever på och av. Dessutom har vi mage att sätta på oss skygglappar i en vägran att se vår roll i vad som sker. Det där med sakta är en perspektiv-fråga. Egentligen går det rasande fort.
Lasse Berg har kommit ut med ännu en bok om människans utveckling. 2005 utkom Gryning över Kalahari – om människan under de senaste 6 miljoner åren, 2011 utkom Skymningssång i Kalahari, om människan under de senaste hundra åren, och nu i år Ut ur Kalahari, om människan de senaste 50 åren.
Han lanserar teorin om att vi är lata bussiga nomader och fascineras över att vi är så omhändertagande och hjälpsamma och att vi fått det väldigt mycket bättre de senaste 50 åren. Så har jag i alla fall uppfattat det det från intervjuer och artiklar. Har dock inte läst honom. Noterar att han grubblar över samma frågeställningar som jag själv gör.
Jag tänker att det nog är så. Bland annat. Men vi är väldigt komplexa med multikompetenser, och omtänksamheten är bara en av många, ibland motsatt verkande karaktärsegenskaper, som mänskligheten bjuder tillvaron på.
Man skulle kunna se människans strävan, drivkrafter och behov som upphov till marknader:
- Aggressiv och maktlysten – vapenindustrin
- Sportande och tävlande – idrottsrörelsen med OS i spetsen, himmel vilka arenor vi bygger till idrottens lov
- Religiöst rättrogen – vi för krig med varandra om den rätta tron, för vilken vi bygger kyrkor
- Hjälpsam och omvårdande – vårdindustrin, katastrofhjälp
- Njutnings- och nöjeslysten, humortörstande – nöjesindustrin, godis- och skräpmatsindustrin liksom kulinarismen.
- Kunskapstörstande – utbildnings- och vetenskapssamfundet
- Drogsökande - droghandeln
- Kärlekssökande, bekräftelsetörstande – trafficking, kontaktförmedlingar, kändisskapsiver
- Estetiska skönhetsivrare – mode heminredning
- Konstnärligt självuttryckande – teater, konst, musik mm
- Materiell välfärd – statusprylar, konsumtionssamhället
Man behöver vara blind för att inte se dessa marknader som ska tillgodose våra drifter och behov.
Men oj vad kortsiktig den tillfredställelsen är. Förgänglig, skulle jag vilja säga.
Man kan undra över vad vi håller på med, egentligen. Det här med evolution, långsamma skeenden, överblick, långsiktighet, ansvar för vad vi ställer till med, det står inte särskilt högt i kurs. Inte ur marknadssynvinkel. Men däremot ur angelägenhetssynvinkel.
Det stora i det lilla
I dessa refuseringens dagar har jag kommit att grubbla över mitt arbetsliv och vad framgång och lycka är. Särskilt arbetet som organisationskonsult. Jag är i sanning en senior med riktigt duktig erfarenhet. (Som verkar vara allt annat än efterfrågad.)
Jag har rest massor, varit seminarieledare i både slott och koja. Nja, kanske inte slott, men i alla fall glassigaste tänkbara konferenslokalerna med finaste maten och jag har bott i värsta lyxigaste sviten. Ibland har spriten flödat, men det har varit sällan och jag har ogillat det. Jag har varit ledare i ruffiga lokaler på nån vind nånstans, möblerad med pinniga stålmöbler, med fika där vi betalade bullarna själva. Behöver jag säga att de där ruffiga lokalerna vikts för kvinnor i vård och omsorg?
Jag har haft bråttom, rusat från det ena uppdraget till det andra, kastat mig i taxi för att komma fram. Eller kört bil en oändlig massa mil i mörker och snöstorm för att komma fram till ett ställe där nyckeln till stygbyn låg i ett kuvert. Pengar har flödat och pengar har sinat.
OK. Jag har varit med, helt enkelt. Och när har det varit som bäst?
Ja, inte är det när jag varit som mest framgångsrik, ytligt sett. Det som varit bäst är vissa stunder av magisk närvaro och samklang med de personer jag jobbat med. När insikterna vibrerat i rummet. Eller när effekten efter ett antal träffar varit livsbejakande, från att ha varit på väg till omfattande utbränning och sjukskrivningar till lagom engagemang för arbetet och med prioriteringar av egen hälsa.
Och i privatlivet? Ja, det är klart att det varit skönt med ett jämt inflöde på pengar. Däremot kan jag inte tycka att jag varit lyckligare av att ha en stor hög pengar att röra mig med. Det är snarare så att jag mår bra av snäva ramar och ett enklare leverne. Umgänge med familj och vänner, äta enkel och god mat och eget skapande. Med snävare ramar finner jag lättare de små glädjeämnena. Det där som brukar kallas för det stora i det lilla.
Konsten att bli refuserad
Jag gör ett hedervärt jobb i träning på konsten att bli refuserad. Däremot går det mig inte obemärkt förbi.
Häromdagen var Ola Salo gäst hos Babben. Där framkom att the Ark spelade i 9 år på småhak innan det sk genombrottet kom. Snacka om att stå kvar, bli trogen det man vill göra utan att omvärlden ger önskad feedback.
Det här avtäcker ett ideal. Det handlar om att bli vid sin läst, tro på sin passion, oavsett vad omvärlden säger.
Gripande berättelse
Det är brist på kompetenta män
Om denna brist är verklig tvistar alltså de lärde om.
Finansmarknadsminister Peter Norman tog till orda
- Min uppfattning är att de är väldigt snäva i sitt sökande. Till exempel, om man är ett börsbolag, tror jag det är bra om man har större spridning av kompetens och erfarenhet i styrelsen än man har. Men man söker ofta en schabloniserad bild, gärna en tidigare börs-vd, och så vidare. Det är säkert bra att det kan vara någon sådan i en styrelse, men alla behöver inte vara det, säger Norman.
Debatten är inte ny. Något slår mig. Spendrups uttalande känns igen från så många andra situationer. Den underordnade blir problematiserad, inte den med makten.
I analogi med det tänker jag så här:
Det är brist på kompetenta män att rekrytera personer av båda könen med en mångfald av kompetenser till sina styrelser.
Preteritum eller imperfekt
Förr hette det imperfekt, det som nu heter preteritum.
- Men vad är nu det här? Får man göra vad som helst med gamla sanningar?
- Preteritum, det ordet går ju inte att komma ihåg ens tre minuter! Var det petripertum eller prepetium, eller vad var det för nåt? Det har jag hört mig själv fråga. Preteritum ska det alltså vara.
Så här säger Wikipedia.
Preteritum är ett tempus i bland annat svenska och andra germanska språk, som används allmänt för att beteckna dåtid. Namnet kommer av latinets praeteritum, som betyder "förgånget" eller "det föregångna".
Förr (och delvis fortfarande) användes i stället allmänt termen imperfekt. Den termen passar dock bättre i exempelvis romanska språk som franska och spanska, där åtskillnad görs mellan avslutade eller plötsliga (perfektiva) och oavslutade eller pågående (imperfektiva) verbskeenden vid betecknande av dåtid. Det vill säga, imperfekt anger förutom den rena tidskomponenten (på samma sätt som preteritum) också en aspektuell komponent (till skillnad från preteritum).
Lite fascinerande är det att vårt språk inte klarar av att med en verbform beskriva om något hände färdigt i dåtid och något som hände i dåtid och fortfarande pågår. Det hade jag inte en aning om. Det tyder på viss fattigdom i språket.
Det får mig att minnas min gamla käpphäst HÖRA eller LYSSNA. Det är ord som har så vitt skilda betydelser att de inte borde få heta samma sak. Det går att höra så intensivt och intresserat att berättaren växer, blir flerordig och själv intresserad av vad hen har att säga. Det går också att höra så mördande avstängande att den som berättar bara tystnar, dryper av och mest bara inte vill finnas till. Allt detta ryms inom ett och samma ord. Och jag vet inte några ord som ersätter den ena och den andra betydelsen av ordet.
Så egentligen välkomnar jag att de gamla sanningarna omprövas och att språket berikas. Men lite svårt för ordet per... vad var det nu det hette. Pre... ??? Slutar på -um i alla fall.
Stålmormor
I verkligheten gick det till så här.
Jag satt vid mitt soffbord och la en sista patiens innan jag skulle gå till tåget för att senare på kvällen uppvakta en kompis som fyller 50 och därefter hälsa på Max och Mimmi när jag var i närheten. Just då ringde Tuva.
- Fatta dig kort, jag skall alldeles strax gå ut och ta tåget.
- Jag som tänkte fråga om du kan komma, för vi behöver hjälp.
- OK jag ringer upp strax för att höra mer. Behöver bara se till att jag inte missar tåget.
Väl ute hur huset ringde jag upp. Jodå. Signe var häftigt sjuk, bara sov och sov men kanske aningen på bättringsvägen, och nu började Hedda krokna. Tuva tentamensläser och skall jobba varje kväll den här veckan. Det är tungt för Leo att hantera en sjukling och en nästan-friskling samtidigt i en etta och de undrade om jag kunde komma. Ingen av de anhöriga här i Stockholm kunde, de jobbade eller var upptagna allihopa.
Jag räknade ut att söndag eftermiddag skulle jag nog kunna komma och stanna till typ tisdag. Jobb och tandborste har jag med mig.
Under resan ringde en annan kompis, vi som skulle uppvakta tillsammans. Hon hade blivit magsjuk och kommer inte till jubilaren. Det gjorde att jag tänkte om. Det är roligare att uppvakta tillsammans och så fanns ju de hjälpbehövande. Jag valde att bara fortsätta mitt tåg till Stockholm.
Det innebar att jag exakt 4 timmar och 5 minuter efter Tuvas första samtal klev in i lägenheten i Solna hos tvillingfamiljen. Snabbare mormorsleverans får man leta efter. Jag kände mig som bemantlad stålmormor. På den fantasimanteln står SM, de bokstäverna kan de små i både friskt och sjukt tillstånd och det betyder just nu StålMormor.
Jösses Jesus
Det var tryck i föreställningen från första sekund och sen höll dom på. Hög volym. Möjligen aningen monont i öset, men nog var det en modern, rå och "på" föreställning. Judas personifierade den humanistiskt existentiella ångesten förträffligt och Jesus bar det mer religiösa tvivlet. Ska det behöva gå till så här? Finns inte andra sätt?
Djävlar i min lilla låda
Den här veckan har jag, förutom att bekymra mig om mina ögon, gjort något som jag faktiskt aldrig gjort förut, i hela mitt liv. Jag matplanerat. Googlade på billig och bra mat och fick massor med tips.
Princip för mitt matintag skall vara hemlagat, billigt och bra med kaffe-och-mack-frukost, soppa eller gröt/ägg eller fil/mussli och ett lagat mål mat varje dag. Slut på godis och andra sötsaker till vardags. Jag veckoplanerade, gjorde handlingslista och gick till affären med min dramatenvagn och inhandlade exakt det jag skulle ha, varken mer eller mindre. Sedan har jag under veckan lagat mat så det står härliga till. Jag har även inhandlat en större mängd med exakt likadana stapelbara fryslådor och min frys är nu till bredden med matlådor.
Nyss åt jag en lasagne på kantarell, lök-vitlök, spenat, parmesan, ricotta och lite gräddmjölk. Mums.
Det blir massor av disk, men jag ska väl börja äta av mina lådor i frysen snart och då blir det inte ens mycket disk av det hela. Då ska jag istället se till att jag har rikligt med sallad till mina lådor.
Det är ju smått fantastiskt att detta ska tillhöra något jag aldrig gjort förr i hela mitt liv. Men så illa är det. Jag har lätt att känna mig instängd av alltför strikt planering och därför har matplanering inte riktigt varit min grej. Jag har heller inte trivts med att följa recept. Egentligen aldrig gjort. Nu vill jag att detta ska bli en vana för resten av mitt liv.
Billigt, gott, nyttigt för mig och för miljön. Finns utvecklingsområden, dvs att bli kunnigare och mera kreativ inom dessa ramar. Och att faktiskt bara följa min egen intention.
Min påtagliga ångest över ögonoperationen har hjälpt mig. Då jag haft koncentrationssvårigheter i tankearbetet så har det funkat att göra praktiska saker. Som matlagning t ex.
Hur det nu blir med min goda ambition i framtiden, så säger jag just nu:
- Djävlar i min lilla låda vad jag njuter! Så himla gott! Vad nöjd jag är med mig själv!
Överpsykologisera mera
Nåt intressant är det med att jag, som betraktar mig som en tuffing i operationssammanhang, blir som ett rö just nu. Ett kvalificerat ynk.
Träffade kompis och psykolog Inger nu en stund på eftermiddagen. Hon är nyopererad och nöjd med sina nya linser. Hon berättade hur ögonnojig hon normalt är, hur hon förberedde sig inför operationen och hur den gick till. När det kom till detaljerna för själva linsbytet var jag nära att kräkas och ville mest bara krypa ur mitt eget skinn.
Men jag satt kvar och lyssnade och när det var över så var min totala stress något mindre. Det var som att ha tagit tjuren i hornen och... ja, inte vet jag, men nåt var det som lättade.
Inger tänker att min nuvarande pjåskighet är relaterad till tidigare påtvingad duktighet i operationssammanhang. Nu finns utrymme att vara den där oroliga människan utan att hela livet står på spel.
Ja, så kan det ju vara.
Jag befinner mig också i diverse övergångar, mellan två jobb och mellan arbetsliv och pension. Det kostar faktiskt också på och jag får nog erkänna att jag kopplat i den duktiga växeln. Kan det vara så att frågetecknen kring hur det ska bli framöver för mig i livet och arbetslivet kanaliseras på oro för mina ögon?
Ja så kan det också vara.
Eller är det helt enkelt bara för himla läskigt med ögonpill?
Tja vem vet. I vilket fall tänker jag göra övergången mellan den egna linsen och den nya konstgjorda så ångestbefriande som möjligt. Jag tänker sova mig igenom övergången.
Däremot kan jag inte sova mig genom övergången mellan två jobb eller mellan arbetsliv och pensionärsliv. För det behöver jag två seende ögon.
Därför vill jag opereras nu. Fort. Sex månader är lång tid att vänta när man är redo nu. Jag är inget ömmande fall som går på förtur i kön, så jag får allt snällt vänta. Därför tror jag att jag får anlendning att återkomma i denna ögon-följetång. Det blir nog gott om tid att överpsykologisera mera.
Man får (inte) vara sjåpig
Vi pratade hit och dit om operationen, när och hur. Även här var de tillmötesgående. Jag får bli sövd och då opereras båda ögonen samtidigt.
På hemvägen gjorde jag några ärenden i Nordstan och tog en fika i SJ-lounchen på Centralen där jag satt och pustade ut.
Långsamt kryper en ny förnimmelse över mig. En skämmig känsla. Nu gör jag något som inte är OK enligt djupt rotade värderingar som jag förmodligen fått med mig hemifrån:
- Man får inte vara sjåpig.
Sjåpig är precis vad jag varit och är. Jag har mage att ta samhällsresurser i anspråk för att slippa oroa mig för ögonpill.
OK, jag skäms. Eller rättare, jag hör vad du säger, du min inre röst. Och nu dristar jag mig ändå till att stå upp för min nojighet. Den må vara sjåpig, men är också högst reell för mig. Och sjukvården går mig och mina behov till mötes. Det är jag oändligt tacksam för.
En sak till vill jag säga till dig, du min inre röst. Jag FÅR vara sjåpig. Kanske inte för dig. Men för mig. Och nu vill jag bara få njuta över känslan av lättnad.
Hos psykologen
- Välkommen. Varsågod och sitt. Vill du ha lite vatten?
- Tack. Nej tack. Jag ska bara stänga av mobilen.
- Sätt dig tillrätta och ta ett djupt andetag. OK. Vad vill du prata om?
- Jag vill prata om mina ögon.
…?
- Eller, jag vill prata om att jag är så rädd. Ska opereras snart. Byta båda linserna. Och jag blir hysterisk av bara tanken.
- Ja….
- Har lyckats lägga tanken på operation åt sidan. Men så ringde dom idag och sa att jag kunde komma i morgon för en operationsförberedande undersökning. Om jag kan, förstås. Undersökningen tar 2 – 3 timmar. Tackade ja, och så kände jag hur hysterin kom krypande. Panik, liksom.
- …
- Försökte först glömma bort det och fortsätta med det jag höll på med. Men jag kunde inte koncentrera mig.
- …
- Ringde min dotter, men hon svarade inte. Tänkte att hon skulle få agera mamma en stund. Då ringde jag min son och han svarade. Det var OK för honom att agera mamma. Han hade tid. Det var skönt att berätta för honom, och jag storgrät, som ett barn. Han bekräftade min obehagskänsla. Det är inte småpotatis att ha med ögon att göra. Samtidigt poängterade han att jag är i bästa tänkbara händer och att jag skulle kunna ringa och fråga hur undersökningen går till och… Ja, jag blev lite lugnare av att prata med honom, det blev jag. Senare ringde dottern upp. Samma visa igen. Storgrät som ett barn. Blev tröstad och bekräftad.
- …
- Men jobba kunde jag inte. Det var och är som om paniken ligger och lurar. Det värker i bröstet. Och nu tänker jag att det nog inte är morgondagens undersökning som är värst. Den är ju bara ett steg mot operationen och det är den som jag… inte står ut med att tänka på. Jag känner mig så himla trängd.
- OK. Mellan vad?
- Jag vill ju opereras. Efter en lyckad operation kommer jag att se väldigt mycket bättre. Och synen kommer inte att förändras heller. Jag kommer att kunna ha samma glasögon länge. Det är själva operationen jag tycker känns outhärdlig. Blotta tanken på att jag ska vara vaken medan dom tar ut mina egna ögonlinser och ploppar dit nya är så jag bara vill kräkas. Jag vill inte vara med om det, helt enkelt. Jag kommer att gå bärsärk och så kommer dom att slinta med instrumenten och jag kommer att bli skadad, ja kanske blind.
- …
- Går det att programmera om mitt psyke, så jag står ut med tanken och med lugn och tillförsikt låter mig opereras? Jag vet ju att det är en löpande-band-operation som dom är urskickliga på. Och jag får komma hem samma dag.
- Ja, det ska nog gå bra. Du brukar ju vara lättbehandlad...
Ungefär så här långt kommer jag i mina fantasier. Men här tar det stopp. Jag vet inte vad psykologen säger nu. Jag har inte en aning, faktiskt. Men jag anar att det finns nåt att göra med såna som mig. Jag själv vill bara bli sövd och så får dom göra jobbet och så får jag vakna upp i godan ro med nya fina linser.
Så här får det bli. I morgon frågar jag om det går att få bli sövd. Går inte det, av någon anledning, så går jag till en riktig psykolog som liksom får fullfölja ordväxlingen oss emellan. För så här panikslagen vill jag inte gå och vara.
(Du Inger, gör dig beredd!)
Och se, nu är jag åter lugnare. Nu, när jag ser en utväg. Sövning eller riktig psykolog får det bli.
Från eufori till hysteri
Så ringer telefonen och det är någon där telefonnumret inte syns. Det brukar vara från en offentlig institution. - Tänk om det är nåt kring de jobb jag sökt? Det hinner jag tänka innan jag bryskt blir nedtagen på jorden.
Jag är kallad till en operationsförberedande ögonundersökning i morgon på Mölndals sjukhus kl 7.30. De hade fått en rad återbud, så erbjudandet kom till mig nu. Undersökningen tar 2-3 tim. TRE TIMMAR!!!
Jag avstår från att ringa, men rådet var gott. Jag ställer mina frågor i morgon bitti istället. Antar att de ska göra något liknande som jag var med om härom nyssens. Bedövningsdroppar, titta än hit, än dit, lampa som lyser så det är som att titta på solen. Pupillvidgande droppar och väntan på att de ska ta. Nytt tittande och nya lampor. Sist var jag alldeles medtagen efter 45 minuters undersökning. Och nu ska de härja i tre timmar. Madre mia.
Nej bort det. Just nu ska jag efter bästa förmåga fortsätta att författa innan jag går till giljotinen i morgon bitti. Hysterin får helt enkelt anstå en stund. I morgon ska dom ska få veta vem dom har att göra med. Ett ynk!
Trevligt. Otrevligt!
I Karlstad bor Tyra och hon fyller 2 år om några dagar. Jag har uppvaktat henne lite i förtid.
Det har varit underbart trevligt och stillsamt umgänge. Ända fram tills i förmiddags då sonahustrun trillade på en glashal altan och gjorde sig redigt illa i rygg och knä. Strax innan jag åkte från dem satt vi vuxna och grisade i soffan medan årets vasaloppsvinnare gick i mål. En rysare, som så ofta. Han som hade segern i sin ficka fick se sig omåkt av flera på upploppet.
- På det hela taget mycket trevligt.
Mitt emellan alla trevligheter tränger nyhetsrapporteringar sig in med otrevligheter. De interna oroligheterna i Ukraina har tagit en förfärande vändning då Ryssland verkar ha invaderat strategiskt viktiga platser på Krim-halvön. Ukraina vädjar till Nato om hjälp. Det är snudd på krig.
Rysslands perspektiv får liten eller ingen förståelse från västvärlden, som hänvisar till folkrätt. Ryssland tycks media att Krim hör till dem och att den ryska befolkningen där ska skyddas från en olaglig Ukrainsk regering. Ryssland menar att det finns många tvivelaktiga intressen bakom det Ukrainska upproret.
Ukraina, som inte alls har någon inre stabilitet efter att oroligheterna lett till presidentens flykt och en ny interimsregering tillsatts. Denna nya regering har alltså fått ett nästan krig i knät.
Medierna domineras av nyheter från Ukraina.
- Otrevligt!
