Begravningar är ena trevliga tillställningar
Folk samlas prydligt uppklädda och skakar ordentligt hand och relaterar sig till varandra. Visserligen via den döde, men i alla fall. Jag tillhör den dödes gäng från gymnasietiden i Härnösand. Vi som drev humanistisk klubb och vars medlemmar kom både från teknis, som den döde gjorde, och från det vanliga nya gymnasiet, som jag själv tillhörde. Vi var en liten Härnösandsgymnasiemaffia på 4 levande och en död på plats. Där fanns gamla kollegor, vänner från olika föreningar, t ex adoptionsföreingen, neurologföreningen, järnvägsintresseföreningen etc. och de två adopterade döttrarna med respektive och respektives föräldrar, släktingar på den dödes sida och på den dödes döda frus sida. Jag skulle kunna peka ut varenda en och säga till vilken grupp de hörde. Så väl relaterad blev jag under det inledande handskakandet. Och då fanns ingen organisationskonsult som liksom höll i den kommunikativa taktpinnen. Vi gjorde det helt enkelt för att så gör man, på begravningar.
Själva begravningsakten var väl som begravningar brukar, några fina ord hämtade från de olika grupperna av folk som samlats. Kanske en ovanligt kristen begravning med tanke på att den döde inte utmärkt sig för överdriven kristenhet. Kvaliteten med en begravningsakt är att man får sitta ner en stund, ta det lite lugnt, lyssna till musik, tänka lite på tiderna som gått och känna ett och annat, förundran, sorgsenhet t ex och minnas lite. Det är helt OK att det rinner en och annan känslosam tår, för så är det på begravningar.
Efteråt relaterar man igen med de som var med, kommenterar de fina orden, järnvägslyktan från flydda tider som stod tänd vid kistan och som var en av den dödes många samlarobjekt. Minnesstunden med landgång kaffe och tårta gick fort för det var så trevligt att sitta och prata med representanter för de olika grupperingarna. Före detta chefen, teknologen från Härnösandstiden, diabetikerförbundsfolket… Alla hade sina goda minnen och vemodiga berättelser. Någon berättade för oss alla om den dödes knastertorra humor. Ja just det, han var ju så himla knastertorrt rolig.
Begravningar väcker tankar på hur det kan vara i livet, om hur en så kommunikativ människa som den döde var också kan vara så kommunikativt handfallen. Känner vi inte alla sådana som egentligen vill så väl men som liksom inte får till det? Såna allmänmänskliga tankar väcktes idag, såna som ofta väcks på begravningar.
Efteråt satt jag med bästa vännen på Centralen och tuggade erfarenheten några varv till. Ännu mer av allmänmänskligt förundrat reflekterade.
Så många intresserade möten, så mycket respekt i luften, allvar, känslor, humor, värme. Tänk om vi kunde umgås så med varandra så i vardagen. Jag kan inte säga annat än att begravningar är en berikande höjdare.
Å fan
Undersökningen gick även den snabbt och smidigt. Men jag tycker det är himla obehagligt när man grejar med eller nära mina ögon. Jag fick både bedövningsdroppar och pupillförstorande droppar. Svetten lackade av obehag trots att ingenting gjorde ont. Det var också med en kraftansträngning jag läste på bokstavsraderna genom ett ytterst litet synfältshål. Mådde nästan illa av den ansträngningen.
I alla fall. Jag har grå starr och är uppsatt för linsbyte på båda ögonen inom 3 månader. Fick träffa en sköterska som mätte mina befintliga linser och vi pratade i all hast om vad de nya linserna ska klara. Vi kom överens om att det skulle vara lagom med ett synfel på ca 2,5 till 3 och att jag ska fortsätta ha progressiva glas. Brytningsfelet, astigmatismen, kan dom inte göra något åt.
Det där sista är en sanning med modifikation. Det kan dom tydligen också råda bot på i samband med linsbytet. Men det kostar mer än 40 000 kr. Landstinget bekostar ”bara” det enklare linsbytet. Tack Landstinget. Valet var enkelt, några 40 000 extra är inte aktuella. Jag ska fortsätta bära glasögon, men kommer att se väldigt mycket bättre framöver. Vidare ska mitt ögontryck undersökas kontinuerligt framöver, mot bakgrund av att mamma hade glaukom.
Nu först ska jag opereras och ögonen ska läkas efter det. Först därefter ska jag skaffa nya glasögon. Antar att det blir lite besvärligt där i skiftet mellan de gamla och de nya glasögonen. Men det får jag bara genomleva. Vara blindstyre i några veckor ska man väl klara.
Jag cyklade hem i ett lurvigt skimmer. Allt blänk, alla ljuskäglor strålade som på julafton. Och jag strålade nog jag med.
- Vilken lättnad. Jag har verkligen mycket hellre grå starr än glaukom. Vilken otroligt lyckligt lottad människa jag är som bara har grå starr. Jag bara säger det.
- Å fan.
Symboliskt bröd
Jag förbereder mig för ett nytt sorts liv. Här ska levas med betydligt snävare ekonomiska ramar för all framtid. Det ska gå bara bra, men det gör sig inte själv. Planera matinköp, äta mest bara hemlagat, baka eget bröd, sy en del kläder själv, osv.
Sagt och gjort. Jag börjar med bakningen. Surdegsbröd ska jag lära mig. Det är ju så himla gott. Enkla bröd av Martin Johansson, han med bloggen Pain du Martin, står i min bokhylla. Nu kom den fram. Han beskriver hur man gör surdegsbröd för nybörjare. Först ska göras en surdegsgrund. Sen surdegen. Sist brödet. Plus tålamod.
Himla bra. Jag började i förra veckan. Gjorde exakt som det stod. Tyckte inte riktigt att det var så där bubbligt som bilderna i boken visade. Men kanske hade det bubblat och sjunkit ihop bakom min rygg där i skåpet ovanför kylen? Och det luktade nog som det skulle.
Igår var surdegen klar.
Jag blandade ingredienserna till mitt första surdegsbröd som skulle bli det första brödet på mitt nya liv. Så symboliskt! Det skulle jäsa sisådär 10 timmar. Sen skulle jag ösa över brödet i en form och där skulle det jäsa till dubbel storlek i ytterligare 2-3 timmar.
Efter 10 timmar hade degklumpen inte rest sig just alls. Men, va fan. Jag öste över degkletet i en smörbröad form och ställde att jäsa i en-två-tre timmar. Ingen jäsning. Och nu var det kväll och det var igår kväll. Jag la på handduken och gick och la mig. I morse hade det fortfarande inte jäst just alls. Gick till kontoret på Landeriet och jobbade med kollegan.
Vi hade bokmöte. Vi skriver ju gubevars en bok tillsammans. Jag hade inte producerat så mycket som jag ville. Den här stressen har gjort mig rastlös och okoncentrerad. Nåväl.
Bortemot halv sju på kvällen kom jag hem och där låg degkletet under sin handduk och hade inte lyft sig det minsta. Alltså inte efter ett helt dygn av slutjäsning.
Men jag tänkte att efter nästan en veckas pyssel med brödet så skulle jag väl ändå inte slänga kletet just nu efter ett dygns jäsning. In med det i ungen för gräddning enligt receptet. Det får väl bli en tegelsten som jag slänger bort. Så fick det bli. 250 grader i 10 minuter och 200 grader i 35-40 minuter.
Det hände något lite där i ugnen. Brödet lyfte sig lite, fick en jässpricka i sig och betedde sig något lite som bröd brukar göra. Men alls inte till resliga mått.
Hoppas det är symboliskt. Inte som jag tänkt, men väldigt bra ändå.
Trippelliv
Jag söker ett och annat jobb. Har hittat ett som liksom är ”mitt” men jag har mina misstankar att jag inte riktigt svarar mot vad de söker. Hittade jobbet på en sajt som heter Offentligajobb.se, en riktigt intressant sajt för såna som mig. Det gick inte att maila personligt brev (PB) och CV utan uppgifterna måste lämnas på sajten ifråga.
- Stön. Det tog onödigt mycket tid med påföljande surt engagemang. Dessutom verkar det inte alls vara gjort för entreprenörer. Men jag löste det med att uppge mina egna företag som arbetsgivare och där har jag minsann varit anställd sedan 1984. Där gick förmiddagen. Och då hade jag ändå lagt grunden till ansökan dan innan.
En bit in på eftermiddagen dunsade det till i brevlådan. Ja, min brevlåda är stor och kallas vanligen för golv. Det var från AEA, Akademikernas Allmänna Arbetslöshetskassa.
Jag ringde handläggaren och gav henne svar på sina frågor. Hon rotade i detaljer kring den oarvoderade sidoverksamhet jag vill kunna ägna mig åt. Samtidigt frågade jag henne vilka frihetsgrader jag har för att få a-kassa. Jag tjänar ju inga pengar just nu. Ja, vi höll på att tramsa fram och tillbaka några vändor. När jag pratar med henne intar jag den kapabla rationella och ytterst trevliga sökanden. När vi lagt på går nämnda person (alltså jag) in i dess totalblockerade och sura motsats.
Det gjorde inte saken bättre att just idag också kom ett brev från SCB statistiska centralbyrån till mig som vd för ett mikrobolag. De vill veta hur mycke resurser företaget lägger ner på FoU. Det var en tvingande enkät, där jag har skyldighet att svara.
Så mitt i all stressen och pressen gjorde jag mig beredd att svara. Loggade in, angav lösenord (som fanns i brevet) och läste instruktionerna till nöds. Det fanns en guide att ladda hem för att förstå skillnaden mellan forskning och utveckling. Den var på bra många sidor. Sen fanns det ett fylleri-exempel. Den var också på en ansenlig mängd sidor där man skulle fylla i kostnader, timmar och gud vet vad. Hej och hå. Tänkte jag. Nu kör vi. Det får lösa sig på något sätt.
Ja, för nog tänkte jag att företaget, med sin lärande och värdeskapande hållning och med innovationer inom både utställning och HR (human resources) har ägnat sig år FoU. Som sagt, jag kavlade mentalt upp ärmarna och började.
Har företaget haft kostnader för FoU under 2013?
- Näej, inte kostnader, det kan man väl inte säga. Det fanns två val, ja eller nej. Jag valde nej.
Planerar företaget några FoU-insatser under 2014?
- Näej, det ser mörkt ut i det avseendet, mot bakgrund att jag är arbetslös. Även här fanns det två alternativ, ja eller nej. Jag valde åter nej och klickade vidare.
Tack för din medverkan, sade en skylt.
- Va!!! Var det allt???
Gick tillbaka ett steg för att kolla. Fanns en ruta där jag kunde kommentera. Det gjorde jag. Skrev att mina kostnader ligger flera år tillbaka och avser kompetensutveckling. Och sen var jag liksom klar.
Nu finner jag mig både vara klarsynt och kompetent, totalblockerad och stressad och nu senast snopen.
Det kallar jag trippelliv.
Tack 1177
Jag har gått villrådig några dagar och undrat om jag är en hypokondriker, mes eller tvärtom en odödlig överoptimist. Skillnaden är hårfin, tycker jag.
På sistone har mina grubblor handlat om mina ögons hälsa. För några dagar sedan började jag undra vart min remiss tagit vägen och om det inte är dags för en kallelse snart. Scanloc ögon hade fått remissen och jag var placerad i en kö ca tre månader bort. Det kändes onödigt länge. Lyckades charma till mig en tid om en vecka.
På senare tid har jag dragits med migränkänningar. Det var länge sen sist. Känns som åratal.
De senaste dagarna har jag haft mer ihållande dov huvudvärk och illamående. Ögonen är lätt rödsprängda. Jag har helt enklet inte varit riktigt kry. Dessutom ofokuserad och rastlös. Har vankat av och an hemma och mest bara velat krypa ur mitt eget skinn.
Å så grubblerierna på det. Har huvudvärken och illamåendet med min eventuella glaukom att göra? Behöver jag undersökas och behandlas akut med de symtom jag har? Är det bråttom för att rädda synnerven? Hur högt tryck har jag egentligen? Äsch, det är nog inget allvarligt. Kanske jag inbillar mig. Men, om det nu är allvarligt...?
Google är fantastisk som kunskapskälla, men svarar inte på mina detaljfrågor. Jag förstår bara att det är viktigt att behandla glaukom i ett tidigt stadium.
Snålblåst
Vi gjorde utflykter.
Till Skanör-Falsterbo. Det visade sig att jag aldrig varit där. Vad jag kan minnas. Lunchade på Skanörs Gästgiveri efter att ha knatat i snålblåst längst stränderna och förundrats över Måkläppens varierande existens.
Till Lunds innnerstad och till Mejeriet och jazz-brunch. Det spelande bandet hette ungefär Most people do the killing. Det var en ljudkakafoni av guds nåde, men örat vande sig och det blev både fascinernade och roligt mot slutet.
Till Västra hamnen i Malmö och Turning Torso. Då snackar vi snålblåst. Torson tjöt ljudligt i vinddraget.
Snålskjuts
Det väcker något lustfyllt i mig. Det är så himla roligt att vara elev, att vara en ovetande som fylls på med kunskap. Jag kan sakna att inte längre vara den där som fylls på. Nuförtiden ska jag ju vara så kunnig och snarare vara den som fyller andra. Men å andra sidan har jag valt ett jobb där jag som konsult intar den ovetandes perspektiv och ställer mina intresserade frågor utifrån denna position. Så jag får väl mitt lystmäte, på sätt och vis. Och jag har ju studerat på ålderns höst. Det skulle jag kunna göra mer av, men bara inte just nu.
Nu åker jag i stället snålskjuts på Tuvas studier. Jag tar del av vad hon lär sig, ja, en liten del av det i alla fall. Blev engagerad i att förkalra vissa naturvetenskapliga begrepp, bl a kontinentaldriften. Himmel vilka illustrativa filmer det finns på youtube. Kolla själv. Det är ett äventyr att se Indien fara från sydpolen nordostvart och krocka med den asiatiska kontinenten med ett brak. Men så har också Himalaja bildats, världens högsta bergsmassiv.
Så här går jag och roar mig då jag åker snålskjuts.
Synkronicitet i luften
Jag har varit med om det förut och det händer nu. Det är synkronisitet i luften. Ordet betyder att parallella skeenden uppträder utan egentliga orsakssamband. Vissa hävdar att slumpen inte är någon tillfällighet. Jag vill inte ge mig in i något diskuterande kring företeelsens hemvist. Nöjer mig med att notera att saker och ting kommer till mig nu, just när jag behöver det. Utan att jag letar.
Jag står t ex i begrepp att beskriva holistisk teori. Senast jag höll på var väl för sisådär 10 år sedan då vi gjorde utbildningsmtaerial till dåvarande KIM-utbildningen. Nu ska jag damma av och aktualisera och exemplifiera och göra resonemangen begripliga i boken vi skriver. Då dimper Ken Wilber upp på Facebook med en nyutkommen bok om Gral och organisaioner. Gral är benämningen på hans metateoretiska arbete om allting. Perfekt. Han har jobbat på duktigt under de här 10 åren som jag inte följt honom så noga. Nu kan jag aktualisera tänket och förmedla det rykande färskt.
När synkronicitet är i farten brukar det kännas magiskt. Det är lite så, just nu. Typ ståpäls.
Det skrivna och det lästa
En hel drös personer har glädjande nog svarat. Svaren förvånar mig.
Jag trodde det var uppenbart att jag skrivit en ganska otäck text eller åtminstone att den är potentiellt riktigt otäck. Här kan vad som helst ha hänt. Övergrepp. Rymning. Mord. Eller bara märkliga triviala tillfälligheter. Det verkar som jag lyckades förmedla det när jag själv läste upp texten. Men när jag överlämnat läsandet till andra så verkar den spännande dimensionen, med ett eller två undantag, helt ha gått förlorad.
Vad jag har skrivit är alltså inte lika med vad andra läser. Inte förvånande, i och för sig. Men mycket lärorikt för en som vill skriva mer av fria texter och kanske spänningsromaner.
Resfeber
Hur det gick med din resa har jag i alla år undrat över. Nu har undran vuxit till en ständigt återkommande fråga. Förstår inte varför jag inte ingrep och kollade upp. Än idag undrar jag. Jag vet ju inte ens om du lever? Men jag talar till dig som en levande person för det känns bäst så. För samvetet.
Du var 18 och hade just gått ut ur gymnasiet. Din önskan om att komma hemifrån var inte att ta miste på. Det begrep jag och jag tänkte att du skulle må så bra av att komma ut och få influenser från andra håll än vad dina föräldrar och vänner kunde ge dig. Du var så naiv och så skarpsinnig, samtidigt. Jag undrade vad det skulle bli av en sån duktig flicka när hon fick komma fri.
Jag såg dig packa resväskan för att resa till Öland och Capellagården. Du var så naivt förväntansfull. På den tiden ville du bli konsthantverkare och skulle för första gången få pröva dina vingar och ge utlopp för dina intressen. Minns du hur du tänkte? Trä och metall skulle du ägna dig åt till att börja med. För det kunde du minst om.
Din pappa muttrade, det där är väl inget att leva på. Din mamma förstod ditt behov av att uttrycka dig konstnärligt. Själv tänkte jag att det där blir bra, till att börja med.
Vi hade nog alla resfeber å dina vägnar. Utom du själv förstås. Du hade inte förstånd att oroa dig. Du var så förväntansfull.
Dina brev berättade om en vacker sommar, en och annan ny kamrat, om utflykter till Alvaret, akvarellmåleri i regn och om några av dina lärare. Jag blev imponerad av att läsa om att självaste Carl Malmsten kom på besök och lade sig i undervisningen. Han som skällde ut Kalle, - visst var det så han hette den där ansvarige läraren?, för att du fick undermåligt råmaterial att snida med.
En sak oroade mig. Det kom så många brev. Hur kunde du ha tid att skriva allt detta om du hade fullt upp? Det måste ha funnits gott om ensamma stunder, tänkte jag. Det fanns också något stumt budskap runt Kalle. Var han så snäll och just som du framställde honom?
Du kommenterade aldrig mina brev till dig. Jag lade alltid med en slant i breven, för jag visste ju att du hade lite och ingenting att röra dig med. Fick du dem?
Du skulle fara vidare till Göteborg för att fortsätta till England. Du och en vän, jag minns inte vad hon hette, skulle cykla där några veckor. Tågresan till Göteborg och båtresan till Londons hamn var bokad och du hade packat biljetterna så noga.
Sista brevet jag fick beskrev du hur sjuk du blivit. Hög feber, Röda Hund. Sommarkursen på Capellagården skulle avslutas och ingen ville ta hand om dig. All personal var på väg till egen semester. Du planerade resa vidare trots ditt tillstånd. Jag minns hur upprörd jag var över att skolan inte kunde hantera situationen. Det var allt annat än tillrådligt att låta dig resa på egen hand i ditt tillstånd. Vare sig för dig eller för medresenärerna. Röda Hund är ju så smittsamt och direkt farligt för vuxna män.
Jag fick veta av Margareta att du anlänt till Göteborg och att hon kört dig till ett hus på Hönö där innehavarna var bortresta över sommaren. Där fick du bo i karantän. Hon hade sett till att du fick både läkarvård och matkorgar.
Några fler brev kom inte från dig.
Jag vilade först i förvissningen om att du äntligen hamnat i goda händer. Själv for jag till USA på forskarstipendium och var oanträffbar en längre tid. Det visste du att jag skulle göra. Du hade inte min adress och jag hade inte din.
Det har gått många år nu. Vid ett tillfälle för några år sedan träffade jag Kalle. Jag frågade om dig och han blev märkbart tyst. Liksom svart i synen. Margareta, vet jag, dog tragiskt i en bilolycka så hon kan inte heller berätta.
Nu vid ålderns höst kommer du allt oftare till mig i mina tankar. Undrar vad det blev av dig. Jag vet ju inte ens om du lever.
(Resultatet av en skrivövning)
Kreativ inom ett ramverk
Sista dagens längre skrivövning skulle vi skriva en berättelse utifrån den klassiska dramatiska modellen (anslag, presentation huvudkonflikt och huvudperson, fördjupning, vändpunkt, upplösning, avslutning) och vi skulle på förhand bestämma berättarperspektiv (1a, 2a eller tredje person, alltså jag, du, han-hon-hen), tempus (då-, nu- eller framtid) och avslut (öppet eller slutet slut) samt välj rubrik utifrån en ordbank (som vi skapade tillsammans) som associerar till resa.
Jag gjorde precis som fröken sa. Hängde upp en löslig berättelse på den dramatiska kurvan, valde du-perspektiv, dåtid och öppet slut och därefter satte jag igång att skriva Resfeber.
Fingrarna sprang lättsamt över tangenterna, innehållet rann på och jag blev klar exakt på halvminuten inom den tidsram vi hade för skrivövningen. Jag funkar tydligen väldigt bra då jag har ett ramverk att hålla mig till. Även om historien inte riktigt håller för närmare granskning är jag ändå nöjd med den stämning jag förmedlade. Mina kurskamrater ville gärna ha facit. För att få det behöver jag skriva en roman.
Reseminnen
När jag åkte tåg till Göteborg för några år sedan och var nästan framme då det plötsligt sa klonk klonk klonk och ljudet fortplantade sig bortöver vagnarna. Det var en människa som dog då genom att kasta sig framför tåget.
När Staffan och jag åkte bil till Sundsvalls sjukhus och han skulle filma mig under en operation. Det var en resa med existentiella samtal och jag visste inte om jag skulle dö snart.
När jag reste till min strokeskadade mamma med en tvål hon ville ha. Hon var inlagd på psyket för hon ville ta livet av sig. Jag gav henne tvålen som i hennes ögon var fel på och hon kastade i vredesmod ett glas i kakelväggen så det regnade små små duralexglasbitar.
Etc etc.
- Va fan. Jag har väl för fridens dagar andra reseminnen, så mycket som jag rest i mina dar! Jag valde ut en helt annan och betydligt vardagligare resa.
Om det blev en bra historia av det? Nä, den blev totalt utan spänning och nerv.
Ämän va fan
Nu är jag just hemkommen från ögonundersökningen. Det blir inga nya bågar än på ett tag. Först ska jag till ögonläkare. Min synförsämring fortsätter. Jag ska ha ca 1,5 dioptri extra minus på båda ögonen. Någon avancerad grå starr såg han inga tecken på. Det såg rent och fint ut, vad han kunde se. Höger öga har en permanent synförsämring som inte går att göra något åt, annat än att leva med. Mitt ögontryck var för högt. Därför remitterar han mig till ögonläkare och kommer nog att få en kallelse relativt snabbt. Obehandlad glaukom, grön starr, ger permanenta synskador och kan leda till blindhet.
Ämän va fan. Detta hade jag inte tänkt mig. Inte än. Bortemot 80-årsåldern kanske, men inte nu. Med facit i hand borde jag gått till optikern tidigare.
Relativ (o)frihet
Jag finner mig vara i ett utplanande och inplanande tillstånd. Några år innan jag tänkte mig, men det var bara en tidsfråga när det skulle ske. Tillvaron curlar in mig i detta.
Ena benet står i arbetslivet, andra benet står i pensionärslivet. För att krångla till det hela, så kan arbetslivet innehålla pensionsförmåner och penionärslivet innehålla rejält med arbete.
Jag grubblar en hel del över hur jag förhåller mig till detta.
Fakta är följande. Det är faktiskt oflyt runt ingång på arbete. Tillvaron bjuder inte till. Mina karriärframgångar är lika med noll. Flitigt arbete i 2 månader med såväl uppdragssökande (anbud i olika företagsgrupperingar) som jobbsökande har inte gett något alls, annat än besked om att uppdraget/jobbet gått till annan sökande. Det jag verkligen hoppades på har inte fallit ut. Attans. Men det är klart att det ligger ett och annat obesvarat erbjudande där ute och skvalpar.
Det leder till en enda slutsats. Då är jag fri. Fri att göra vad JAG vill och har lust med, inom kort som pensionär.
Den här ny-friheten är inte helt lätt att ta till sig. Än vill jag inte släppa taget. Eller? Dels handlar det om att fortfarande finns ansökningar skvalpande där ute. Det handlar också om att jag ogärna vill plocka ut pension förrän om ett knappt år, alltså vid fyllda 65. Så lite finansieringsbekymmer har jag allt. Men jag har viss buffert och det kommer in nån liten slant här och där också. Med svångrem på mina nuvarande vanor ska det nog gå att hanka mig fram till januari 2015. Självklart handlar det också om det professionella samarbete jag har, främst med min delägarkollega, men också i andra samverkansgrupperingar. Det är liksom inte bara att dra.
Ena stunden känner jag mig stor och viktig med tillvaron full av nya möjligheter. Jag är optimalt fri. Andra stunden känner jag mig snopen över hur tillvaron curlar ut mig från arbetslivet. Jag som är så duglig och fortfarande har ett och annat att ge. Då är jag ofri.
I detta gränsland befinner jag mig. Frihetskänslan är relativ.
