Bentes blogg

Nu ska jag berätta om en vardaglig händelse, helt utan knorr, som de allra flesta svenskar upplevt många många gånger. Den är så vanlig, så ingen eller få bryr sig om att berätta hur det är. Vad sägs om ett IKEA-besök?

Åkte till IKEA för att köpa trätrall till min inglasade balkong och kanske en pall eller två som ska fungera som sideboard till stolarna på balkongen. Som den erfarne IKEA-handlare jag är, hade jag laddat batterierna med både mat, dryck och ett optimistiskt målinriktat humör. Körde som en inföding och hittade på första försöket.

Trallarna borde finnas i tag-själv-lagret, tänkte jag. Kollade i en sån där hitta-din-vara-station nära entrén och där stod att jag skulle kontakta personal för att få veta. Frågade första bästa guling (IKEA-folket har gula tröjor) och var nöjd med att hitta någon så där på en gång.
– Du behöver fråga en personal, sa han.
– Jag trodde du var en sån.
– Gå in på tag-själv-lagret och fråga en säljare där.
– OK

I tag-själv-lagret var det kö till säljaren i en informationsstation. Nu servades nr 09. Jag hade nr 21. Vankade av och annan. Kollade ett litet utemöbelbord. Barnstolar för en spottstyver. Anslagstavla. Könummer 13. Tog ytterligare en tur runtikring. Könummer 16. Ytterligare en lov. Fortfarande 16. Det tog liksom stopp. Inga gulingar (säljare) i sikte. Evigheters evigheter gick och vi som köade stod som får och väntade. Snälla godmodiga får med lätt böjda uttråkade huvuden. Säljaren var som uppslukad, han liksom inte fanns, i alla fall inte där. Den tid som går åt till oviss väntan upplevs som oändlig. Den är mycket längre än den väntan jag vet något om. Nåväl. Till slut så var det min tur.

- Trätrallen Platta, var finns den?
- Ligger den inte där borta vid fcqwercq qwercq?
- Va, var då, där borta?
- Ja, men de brukar ju ligga där borta.

- Jag har ingen aning om var de brukar ligga. Du behöver förklara.

- Jag kan följa med och visa dig.

Det gjorde han. Men där låg de inte. Tillbaka. Kolla i datorn.
- Det finns två ställen de kan ligga på, vid kassorna och på sin ordinarie plats.
- Var är den ordinarie platsen då?
Blipp blipp.
- Ja ha, nu förstår jag. De är slut.
- OK, när kommer de in då?
- Troligen på måndag.
- Tack för hjälpen.
Där rök kanske en timme. Eller mer.

Jag går igenom hela bottenvåningen i jakt på idéer till lämpliga möbler till min balkong. Men hittar inget. Går upp och kollar utställningen där. Knat knat. Gick igenom hela övervåningen också och benen blev allt stummare. De allra sista metrarna fann jag en liten guldgruva. Jodå. Jag är riktigt nöjd med vad jag fann. Ett litet slagbord, en rullvagn och en liten ihopfällbar pall i en serie utemöbler vid namn Äpplarö. Kändes verkligen bra. De stod för övrigt på den där trätrallen Platta, som jag var på jakt efter. Vandringen tog minst en timma, kanske 1,5.

Nu var jag både trött och hungrig. Ställde mig i en kö på IKEAs cefeteria. Alltså, vi pratar KÖ. Den var osannolikt lång och dessutom tvåsvansad. Den snirklade sig så sakteliga och det tog dryga 45 minuter att komma fram till maten och ytterligare en evighet att komma ut igen, genom kassan och sätta sig och äta. Gott var det i alla fall.

Sen var jag alldeles slut. Då hade jag ändå bara mig själv att dras med. Inga uttråkade barn eller oengagerad man. Gick raskt därifrån och fick med mig två barnstolar à 139 och en textil skohylla för 39 spän. Kastade ett lystet öga på delikatesserna utanför möbelkassorna. Men efter att också ha kollat in betalningskön dröp jag bara av. Inga delikatesser i världen kunde få mig att stå i ännu en kö.

IKEA är ett paradoxalt ställe. Finns så mycke bra grejer och det är så extremt tröttsamt att handla där. Och hur i fridens dar har dom lyckats få oss att acceptera en timmes väntetid för att kunna fråga var en viss vara ligger nånstans? Det är bra gjort. Helt horibelt, tycker jag.

Jag for därifrån med en känsla av oförättat värv och att detta värv tog hela halva dagen i anspråk. Särskilt om man räknar in den återhämtningstid som behövs. Nu försöker jag intala mig att jag i alla fall var på rekognoseringstur. 

För dem som lyckas få nåt med sig därifrån, ja, för det är ju en och annan, vidtar nästa kapitel. Nämligen att montera ihop prylarna. Det slapp jag den här gången. Sånt går lätt att göra humorinslag av. Jag bävar för nästa vända, då jag nog köpt både trätrall, slagbord, ihopfällbara pallar och en rullvagn. Men det är då det.

Nu tog jag mig hem och vilade på soffan till dagens sommarpratare Petter Stordalen, hotellägare av det stora formatet. Han var bl a varit inblandad i Clarion Hotel Post här i centrala Göteborg. Bara ett stenkast från min bostad. Det var en energisk en, man blir ju alldeles svettig att lyssna på honom. Men även för väldigt lyckosamma personer far livet fram och brännmärker. Även deras anhöriga blir sjuka eller dör, de går igenom skilsmässor och konkurser. Fascineras av de här stenrika personerna som använder sin makt och sina pengar till nåt uppenbart vettigt. Petter engagerar sig i grön teknologi. Heja, heja.

Ja, det om detta. Det var min rekogoseringstur med påföljande behövliga vila. En vardagshändelse jag inte är ensam om. Tror jag.