Bentes blogg

Ja, på ett symbolspråk ungefär så här.

 

Under eftermiddagarna har jag framför allt krupit in i mitt kylslagna arbetskrypin, som jag visat i bild tidigare. Först gick jag som katten kring het gröt, men nu ska i sanning sägas att jag jobbat upp ett svårstoppat flyt.

 

Jag redigerar text, ger min kollega kommentarer om varför jag gör si eller så, gör illustrationer eller bildskisser, skannar, beskär och fixar till i bildbehandlingsprogram, konverterar från TIFF till JPEG och lägger in i en bildmapp och därifrån hämtar jag bilden till Indesign-dokumentet. Där är det är också en räcka delmoment innan bilden verkligen ligger där den ska i rätt storlek. 

 

Allt det där har jag alltså fått flyt på.

 

 

Det är inte utan att jag blir lite stressad av att tiden rinner iväg. Vi har paserat halvtid av vistelsen här. Jag har flera dagar nästa vecka då är ute och reser och inte kan sitta ostört och jobba. Och veckan därpå åker vi hem. Nu får jag lita till att jag har flyt i arbetet och vara nöjd även om jag kanske inte hinner i mål. Mål är att ha gjort en gedigen genomgång av hela boken. 

 

För att boosta mig själv vill jag poängtera att jag faktiskt jobbar mer än heltid i det jobb jag inte skriver om, är författare på drygt halvtid och dessutom får till en del fritid. Bra att det blir nåt gjort över huvud taget. Och som sagt, nu har jag flyt. 

Under mina eftermiddagspromenader går jag omkring i närområdet och försöker förstå vad jag ser. Och hör.

Det byggs en massa. Fina hus, arkitektoniskt intressanta hus, villor, palats, radhus med finansiärer som inte räds kostnaderna för vackra markbeläggningar, mosaiker, sniderier, fontäner, pooler, tuktade trädgårdsanläggningar etc. Jag måste ha förstummats av prakten för jag hittar inte en enda bild tagen på det ståtfulla, nu när jag ska blogga om saken. Dock hittar jag bilder på nybyggda bostadsområden, tagna på håll. De verkar vara mono-kulturer, dvs innehålla bara boenden. Inget av verksamheter eller service. Det får mig att vilja veta mer om hur stadsplanetankarna går hos planerarna.

 

 

Dominerande intryck är dock utvecklingskraften. Stora skyltar berättar om det ena stora glassiga byggprojektet efter det andra.

 

Det är nytt folk som flyttar in. I kolonier. Här i Marbella-trakten finns en svenskkoloni eller en norden-koloni. De är glada i att ha varandra, talar samma språk och har liknande kulturell bakgrund. Ju fler de är desto mindre blir behovet av att assimilera sig. Därför tipsar man om varandra.

De bildar ett samhälle i samhället med servicefunktioner och butiker som vänder sig till de sina. Svensk hårfrissa, restauranger med svensk mat, svensk tandläkare, läkare, friskvård, hemtjänster och hemservice.

 

De bildar den moderna varianten av koloni, som blir till kolonialism. Jag kan bara föreställa mig att spanjorerna tycker ett och annat om den saken. På samma sätt som vi tycker ett och annat om främlingar som kottar ihop sig i Sverige och alls inte assimilerar sig.

Jag går som katten kring het gröt.

Det innebär att jag numera aktar mig för att ta pennan och börja rita. Istället håller jag på med viss textbearbetning och layoutande, vilket också ska göras, och med att bråka med Indesign, layout-programmet, om vilka sidor som ska vara textlänkade och vilka som inte ska vara det. Jag har, efter en del stönande och stånkande vunnit den matchen.

 

Igår tog jag i alla fall mina pennor. 

 

Vad skrivande anbelangar har jag idag kommit fram till att jag är prinsessan på ärten.

Vi har haft en rad verkligt fina varma soliga dagar här i Marbella. Såna där dagar då man får klä av sig det mesta för att slippa försmäkta och ändå akta sig för solen så man inte blir alltför grisskär. Såna dagar är helt enkelt för varma för att sitta och författa i. Om man inte, som jag, har tillgång till en sval och tyst skrivarlokal. Den har jag nyss skrivit om. Den sitter jag och skriver i och när jag blir lite nedkyld går jag bara ut i sommarvärmen och promenerar mig varm.

Idag har vi haft det regntungt och rent ut sagt kallt. Och jag har suttit i min svala lokal och skrivit och huttrat, men ändå inte velat gå ut i regnet. Nu efter en halvdag i skrivandets tecken är jag så genomfrusen att jag skakar tänder och händerna känns krympta. Nu är det verkligen för kallt.

Av detta lär jag mig att det varken får vara för varmt eller för kallt för att gynna skrivandet. Hälsningar från den skrivande prinsessan på ärten.

Jag är i Marbella sedan några dagar. Dagar som kan sammanfattas med orden installation, inskrivning, introduktion och omvärldskoll.

 

Närområdet är undersökt, jag är introducerad i jobbet och börjar så smått få struktur på mina dagar här. Jag vet dessutom hur jag tar mig till Alhambra och att det är möjligt. Har häng på andra utflykter också.

Här kommer några bilder på mitt nya tillfälliga hem.

 

 

Idag har jag min lediga dag. Om någon timme ska jag ut och valla min kusin, som visade sig bo bara några km bort. Hon uttryckte det så.

- Jag behöver vallas.

 

Vi kommer väl att promenera längs kusten och inta en bit mat någonstans på vägen och, förstås, prata av oss om hur det kommer sig att vi är där vi är och lite om vad som hänt de senaste 50-60 åren! Tänk att man ska behöva resa till Spanien för att det ska hända.

 

Just nu har jag uppsökt the Club, eller Klubben, ett av husen i området. Det verkar vara en samvarolokal/bibliotek med spatiösa utrymmen. Här finns möjlighet att sitta och jobba över nätet, spela pingis eller bara umgås i små eller stora grupper.

 

Eller, som i mitt fall, sitta enskilt för att skriva och rita på en bok. Lugnt, svalt, ändamålsenligt och ståndsmässigt vackert. Här finns kök, toalett, ett "sammanträdesbord" i mörkt träslag med livligt svarvade ben (som jag annekterat) och särskilda dator-bord, soffgrupp, en liten uteplats medeterrainian style.

 

Hela arrangemanget känns riktigt riktigt bra. Både för min uppdragsgivande medresenär och för mig själv.

 

Får jag inte något gjort på boken här, så får jag det aldrig.

Får jag inte upp flåset och minskar kroppsomfånget nu, så får jag det aldrig.

Bättre förutsättningar finns nämligen inte.

 

- Nu eller aldrig.

De senaste dagarna har jag äntligen kommit igång igen med arbete på Boken om KIM, dvs en bok om den modell och metod för utveckling av personal och verksamheter som min kollega och jag skapat under 10-15 års tid. Det var ett drygt halvår sedan jag jobbade med boken sist. Under flytten har allt vad bokskrivande fått ligga nere.  Jag har gruvat mig en hel del innan jag kom till skott. Det har så att säga rykt om handbromsen. Men nu har den lossats och nu kör vi! Det känns faktiskt himla kul.

 

Det tar ett tag att komma in i materialet av en hel bok, som för närvarande är på 165 boksidor. Bara genomläsningen tar sin rundliga tid. Med alla illustrationer kommer omfånget att svälla.

 

Första intrycket efter det halvårslånga uppehållet var förvånansvärt positivt.

- Det här är ju intressant! Hade vi verkligen gjort så här mycket? Wow!

 

Sen kommer dubierna. Jag grubblar över balansen och språkdräkten. Det handlar bl a om omfånget, alltså antalet sidor totalt. Vi planerade ursprungligen för en bok på 160 sidor och ska nog försöka hålla oss till det. Innehållet behöver alltså bantas. Det handlar också om balansen mellan innehållets olika delar och hur de synkar med varandra, om språkdräkt och det dialogiska tilltalet, om illustrerandet och layoutandet. Och om hur vi ska marknadsföra och sälja boken och om vi ska sälja ut vårt pedagogiska material. 

 

Vi skriver boken med två huvudteman och man läser dessa teman från var sitt håll. Den ena delen handlar om KIM-modellens teori, metod, förhållningssätt och språk. Den andra delen fördjupar metoden, dvs den praktiska och konsultativa användningen i några olika sammanhang. Kollegan Gro och jag har hittills varit huvudförfattare för var sin del och det märks på språkdräkten. Hjälper det till att förtydliga budskapet eller är det bara förvirrande? Jag tror, just nu i alla fall, att det är bra att dessa olika teman har olika språkdräkt. 

 

För att göra innehållet någorlunda lättsmält skriver vi boken i form av dialog. Ja, hela boken handlar på ett vis om dialog, alltså dialog om hur vi har det och hur vi ska utveckla jobbet, så dialogformen känns naturlig även av den anledningen. Modellen beskrivs som om det finns en journalist som ställer frågor till oss konsulter och vi svarar. Metoden beskrivs som om vi konsulter tilltalar en fiktiv kollega och användare. Båda använder dialogform, men det görs på olik sätt. Förtydligande eller förvirrande? Jag tror att det är bra att med språkets form visa på dessa olika tilltal. 

 

Ska vi båda illustrera eller bara jag? Just nu lutar vi åt att jag är den enda illustratören, det gör att innehållet trots de olika delarnas språkdräkt håller ihop till en helhet. Layoutandet är en given uppgift för mig.

 

Klart är i alla fall att vi ska ge ut boken i egen regi. Vi förväntar oss inte att det blir en kioskvältare. Det primära målet är att få igen tryckkostnaden. Vi behöver därför sälja ca 100 böcker och allt utöver det kan vi plocka ut som arvode så småningom. Med tanke på arbetsinsatsen ser jag inte att det kan bli något annat än ett mycket blygsamt arvode. (Läs, det tar mycket tid att skriva en bok.) Lanseringen får väl bli i våra respektive konsultnätverk och så får den spridas därifrån, om den visar sig intressant för fler än oss. 

 

- Varför gör vi det här då?

- Ja, det är en bra fråga. Vi skriver boken av minst två anledningar. Dels för att det är en så himla enkel och användbar modell som kan göra stor nytta för många, särskilt om man månar om det främjande och värdeskapande förhållningssättet i användningen av den. Men också för vår egen skull, för att komprimera och summera vårt pionjärsarbete och så att det inte ska falla alldeles i glömska när vi själva kliver av konsultandet. Jag är ju redan där, alltså i avklivandet. För mig gör det gott att skriva av mig.

 

Vi skulle gott och väl kunna skriva en bok till. Den skulle handla om systemisk dokumentation, bl a  med KIM-modellen som grund. Ursäkta innehållsbeskrivningens fikonspråk - det blir lätt så när man dyker ner och grottar runt i sånt som andra ägnar lite eller ingen tanke. Utmaningen är att skriva om det på ett sätt så det inte blir fikonspråk. Den utmaningen har vi tagit oss an i den bok vi nu skriver.

 

Sånt tuggar jag, och vi, på. För vi hade en arbetsdag tillsammans igår. Nu har jag tryggad sysselsättning på min lediga tid i Spanien. Arbetsro, inbillar jag mig att jag får, i alla fall några timmar om dagen. Och arbetsro är vad boken behöver, Boken om KIM. 

Igår gick jag till hus nr 8 och kikade in i entren där det exploderade i lördags natt.

 

Det var inte nån rolig syn. De gula väggarna var smutsiga och fullpepprade av grå urgröpningar i putsen, som kulhål. Dörren till vänster, den som skulle varit min dörr om explosionen skett i mitt hus, såg ordentligt åtgången ut med utstickande flikar nedtill på dörren. Det såg lite ut som om kriget varit framme. 

 

- Hur i fridens dar kan detta ske? Varför och vem?

På mitt köksbord ligger en hög med saker. I duschrummet hänger tvätt som ska fås att torka i tid. På mitt skrivbord ligger kalendern med ordet packa följt av en lååång lista.

Jag har för ändamålet inhandlat två nya väskor. En större röd resväska som fått namnet Bettan och en nättare svart ryggsäck som ska vara mitt handbagage och alltialloväska på plats. Den har fått heta Putte.

I morgon bitti bär det av. Tidigt. Taxin hämtar upp mig kl 03:50. 

Spanien nästa. Sydspanien till och med. Inte långt från Spaniens sydspets Gibraltar. Bettan, Putte och jag kommer att resa i gott sällskap. Ska vistas i Marbella en månad och dit vi tar oss via Malagas flygplats. SMHI säger att det ska vara molningt utan regn och sisådär 10-15 grader varmt kommande vecka.

 

- Det var länge sedan jag var utomlands på vift. Jag har mest rest i det inre på senare år. Undrar om det inte får räcka med sånt och att nu vankas nya tider med yttre fysiska långresor för min del? Det inre följer ju liksom alltid med, särskilt om medvetenheten om det inre är aktiverat.

 

De sista åren av min mammas liv var ett stök och bök med hennes hörsel. Hon hade tinnitus. Det tog sig olika märkliga uttryck i kombination med att hon blev alltmer rädd för allt och alla. Hon hörde röster som ville åt henne, nattliga telefonsamtal från illasinnade, radion som hade missljud och krånglade på pin tjiv för att göra hennes liv miserabelt, etc. Jag var mest inblandad i att bringa ordning på radion och de nattliga telefonsamtalen.

Radion var det helt enkelt inget fel på vad jag kunde märka. De nattliga ringningarna var ett mysterium. Det gick inte bara att stänga av telefonen nattetid för hennes larm var kopplat till telefonen. Till slut flyttade jag hem till henne, så att vi kunde stänga av telefonen, alltså att dra ur jacket ur väggen och så att det ändå fanns folk (jag) som skulle kunna komma till undsättning ifall hon hade sådana behov. Hon var med och såg hur jacket drogs ur. Ändå "ringde" det på natten. Jag drog slutsatsen att det var hennes tinnitus som spökade och en tid var hon med på dessa noter. Tills hon glömt vårt experiment… Men det är en annan historia, som jag inte behöver utveckla här.

I natt hörde jag något. En ringning? Efter en stunds vaknande kom jag fram till att det lät som om någon ringde på min dörr. Kl 3 på natten! Jag vaknade till ytterligare, gick så småningom upp för att se om det verkligen var någon som ville nåt. Kikade i dörrhålet, men där stod ingen.  Ute i mörkret såg det ut som att det stod ett par och pratade rakt utanför mitt fönster och det tycktes som andra gick av och an. De såg faktiskt ut som en slags uniformerade väktare. Det fanns en bil där också, lite längre bort, som verkade höra till. Inte kunde det varit personerna på gatan som ringt på min dörr heller, för att kunna göra det måste man passera entrédörren, som är låst och öppnas med en kod. 

- Ja ha. Nu är det färdigt, tänkte jag. Nu har jag också fått tinnitus av det slag som min mamma hade. Med inslag av min mammas förföljelsemani. Suck.

Men. Döm av min förvåning när jag nu på eftermiddagen ser ett meddelande från bostadsrättsföreningen. (I citatet nedan utelämnar jag namn och telefonnummer.)

”Natten till lördag 7/2 har en mindre sprängladdning exploderat innanför ytterdörren till fastigheten Kvarnskogsvägen 8. (Jag bor i 6-an, ett grannhus till 8-an.) Polis har påbörjat en brottsutredning, mer än så vet vi inte i dagsläget. Det är jättetråkigt att något sådant här kan hända i vår lugna bostadsrättsförening. Om ni undrar något kontakta gärna styrelsens fastighetsansvarig NN1 070 xxx xx xx eller ordförande NN2 072 xxx xx xx. Styrelsen återkommer med mer information så fort vi vet mera om situationen.

På styrelsens uppdrag
NN2, Ordförande”

- Jag tror inte längre att jag har tinnitus och förföljelsemani. Inte ens att det var inbillning.

Jag har också varit på Caroline af Ugglas Kör för alla för tredje gången. Nu sjunger jag powersång tillsammans med de andra i kören så taket lyfter. Vi ska avsluta vårterminen genom att sjunga tillsammans med tre namnkunniga artister, Sanna Nielsen, Petter och en Joha Nånting (=Mulari), som visst är känd men som jag inte vet nåt om.

 

Vi ska konsertera på en av de häftigaste scenerna som finns. Dalhalla. Den 6/6.

 

Caroline har sagt till Dalhalla-arrangörerna, som begränsat deltagarantalet på scen till ca 700 pers, att hon vägrar komma med kören om inte alla som vill komma också får komma. De får bygga om och till så vi alla får plats på scen.

 

- Hur många vi blir? Kanske tusen. Eller mer.

Jag har börjat gå på pensionärsgympa. Det kan jag nu säga efter att ha varit där för tredje gången. Det är enkelt, trevligt och absolut väl avvägt för målgruppen. Och det bästa av allt, Solom, dvs Sollentuna kommuns omsorgsverksamhet, bjuder på kalaset. Det kostar mig inte ett öre att bli ledd i glada panchisars lag av en proffsig ledare, i lokaler med omklädningsrum, dusch och bastu.

Solom erbjuder också pensionärer hantverkshjälp med sånt där det finns risk för fallskador. Det innebär att jag kan få gratis hantverkshjälp för att sätta upp den där torkställningen som dråsat ner, kolla brandvarnaren och få upp några takhängda lampor och borra/skruva hyllor som sitter för högt för mig att klara. Gratis och franko.

- Tack Solom, för det.