Inbillning?
De sista åren av min mammas liv var ett stök och bök med hennes hörsel. Hon hade tinnitus. Det tog sig olika märkliga uttryck i kombination med att hon blev alltmer rädd för allt och alla. Hon hörde röster som ville åt henne, nattliga telefonsamtal från illasinnade, radion som hade missljud och krånglade på pin tjiv för att göra hennes liv miserabelt, etc. Jag var mest inblandad i att bringa ordning på radion och de nattliga telefonsamtalen.
Radion var det helt enkelt inget fel på vad jag kunde märka. De nattliga ringningarna var ett mysterium. Det gick inte bara att stänga av telefonen nattetid för hennes larm var kopplat till telefonen. Till slut flyttade jag hem till henne, så att vi kunde stänga av telefonen, alltså att dra ur jacket ur väggen och så att det ändå fanns folk (jag) som skulle kunna komma till undsättning ifall hon hade sådana behov. Hon var med och såg hur jacket drogs ur. Ändå "ringde" det på natten. Jag drog slutsatsen att det var hennes tinnitus som spökade och en tid var hon med på dessa noter. Tills hon glömt vårt experiment… Men det är en annan historia, som jag inte behöver utveckla här.
I natt hörde jag något. En ringning? Efter en stunds vaknande kom jag fram till att det lät som om någon ringde på min dörr. Kl 3 på natten! Jag vaknade till ytterligare, gick så småningom upp för att se om det verkligen var någon som ville nåt. Kikade i dörrhålet, men där stod ingen. Ute i mörkret såg det ut som att det stod ett par och pratade rakt utanför mitt fönster och det tycktes som andra gick av och an. De såg faktiskt ut som en slags uniformerade väktare. Det fanns en bil där också, lite längre bort, som verkade höra till. Inte kunde det varit personerna på gatan som ringt på min dörr heller, för att kunna göra det måste man passera entrédörren, som är låst och öppnas med en kod.
- Ja ha. Nu är det färdigt, tänkte jag. Nu har jag också fått tinnitus av det slag som min mamma hade. Med inslag av min mammas förföljelsemani. Suck.
Men. Döm av min förvåning när jag nu på eftermiddagen ser ett meddelande från bostadsrättsföreningen. (I citatet nedan utelämnar jag namn och telefonnummer.)
”Natten till lördag 7/2 har en mindre sprängladdning exploderat innanför ytterdörren till fastigheten Kvarnskogsvägen 8. (Jag bor i 6-an, ett grannhus till 8-an.) Polis har påbörjat en brottsutredning, mer än så vet vi inte i dagsläget. Det är jättetråkigt att något sådant här kan hända i vår lugna bostadsrättsförening. Om ni undrar något kontakta gärna styrelsens fastighetsansvarig NN1 070 xxx xx xx eller ordförande NN2 072 xxx xx xx. Styrelsen återkommer med mer information så fort vi vet mera om situationen.
Radion var det helt enkelt inget fel på vad jag kunde märka. De nattliga ringningarna var ett mysterium. Det gick inte bara att stänga av telefonen nattetid för hennes larm var kopplat till telefonen. Till slut flyttade jag hem till henne, så att vi kunde stänga av telefonen, alltså att dra ur jacket ur väggen och så att det ändå fanns folk (jag) som skulle kunna komma till undsättning ifall hon hade sådana behov. Hon var med och såg hur jacket drogs ur. Ändå "ringde" det på natten. Jag drog slutsatsen att det var hennes tinnitus som spökade och en tid var hon med på dessa noter. Tills hon glömt vårt experiment… Men det är en annan historia, som jag inte behöver utveckla här.
I natt hörde jag något. En ringning? Efter en stunds vaknande kom jag fram till att det lät som om någon ringde på min dörr. Kl 3 på natten! Jag vaknade till ytterligare, gick så småningom upp för att se om det verkligen var någon som ville nåt. Kikade i dörrhålet, men där stod ingen. Ute i mörkret såg det ut som att det stod ett par och pratade rakt utanför mitt fönster och det tycktes som andra gick av och an. De såg faktiskt ut som en slags uniformerade väktare. Det fanns en bil där också, lite längre bort, som verkade höra till. Inte kunde det varit personerna på gatan som ringt på min dörr heller, för att kunna göra det måste man passera entrédörren, som är låst och öppnas med en kod.
- Ja ha. Nu är det färdigt, tänkte jag. Nu har jag också fått tinnitus av det slag som min mamma hade. Med inslag av min mammas förföljelsemani. Suck.
Men. Döm av min förvåning när jag nu på eftermiddagen ser ett meddelande från bostadsrättsföreningen. (I citatet nedan utelämnar jag namn och telefonnummer.)
”Natten till lördag 7/2 har en mindre sprängladdning exploderat innanför ytterdörren till fastigheten Kvarnskogsvägen 8. (Jag bor i 6-an, ett grannhus till 8-an.) Polis har påbörjat en brottsutredning, mer än så vet vi inte i dagsläget. Det är jättetråkigt att något sådant här kan hända i vår lugna bostadsrättsförening. Om ni undrar något kontakta gärna styrelsens fastighetsansvarig NN1 070 xxx xx xx eller ordförande NN2 072 xxx xx xx. Styrelsen återkommer med mer information så fort vi vet mera om situationen.
Uppdatering 7/2 16:00:
Som en följd av nattens händelse så håller fastighetens uppvärmningssystem på att fallera, och det kommer att bli kallare. Vi inväntar just nu servicetekniker och hoppas vi avhjälpning så fort som möjligt.
På styrelsens uppdrag
NN2, Ordförande”
- Jag tror inte längre att jag har tinnitus och förföljelsemani. Inte ens att det var inbillning.
Kommentarer
Trackback
