Bentes blogg

De senaste dagarna har jag äntligen kommit igång igen med arbete på Boken om KIM, dvs en bok om den modell och metod för utveckling av personal och verksamheter som min kollega och jag skapat under 10-15 års tid. Det var ett drygt halvår sedan jag jobbade med boken sist. Under flytten har allt vad bokskrivande fått ligga nere.  Jag har gruvat mig en hel del innan jag kom till skott. Det har så att säga rykt om handbromsen. Men nu har den lossats och nu kör vi! Det känns faktiskt himla kul.

 

Det tar ett tag att komma in i materialet av en hel bok, som för närvarande är på 165 boksidor. Bara genomläsningen tar sin rundliga tid. Med alla illustrationer kommer omfånget att svälla.

 

Första intrycket efter det halvårslånga uppehållet var förvånansvärt positivt.

- Det här är ju intressant! Hade vi verkligen gjort så här mycket? Wow!

 

Sen kommer dubierna. Jag grubblar över balansen och språkdräkten. Det handlar bl a om omfånget, alltså antalet sidor totalt. Vi planerade ursprungligen för en bok på 160 sidor och ska nog försöka hålla oss till det. Innehållet behöver alltså bantas. Det handlar också om balansen mellan innehållets olika delar och hur de synkar med varandra, om språkdräkt och det dialogiska tilltalet, om illustrerandet och layoutandet. Och om hur vi ska marknadsföra och sälja boken och om vi ska sälja ut vårt pedagogiska material. 

 

Vi skriver boken med två huvudteman och man läser dessa teman från var sitt håll. Den ena delen handlar om KIM-modellens teori, metod, förhållningssätt och språk. Den andra delen fördjupar metoden, dvs den praktiska och konsultativa användningen i några olika sammanhang. Kollegan Gro och jag har hittills varit huvudförfattare för var sin del och det märks på språkdräkten. Hjälper det till att förtydliga budskapet eller är det bara förvirrande? Jag tror, just nu i alla fall, att det är bra att dessa olika teman har olika språkdräkt. 

 

För att göra innehållet någorlunda lättsmält skriver vi boken i form av dialog. Ja, hela boken handlar på ett vis om dialog, alltså dialog om hur vi har det och hur vi ska utveckla jobbet, så dialogformen känns naturlig även av den anledningen. Modellen beskrivs som om det finns en journalist som ställer frågor till oss konsulter och vi svarar. Metoden beskrivs som om vi konsulter tilltalar en fiktiv kollega och användare. Båda använder dialogform, men det görs på olik sätt. Förtydligande eller förvirrande? Jag tror att det är bra att med språkets form visa på dessa olika tilltal. 

 

Ska vi båda illustrera eller bara jag? Just nu lutar vi åt att jag är den enda illustratören, det gör att innehållet trots de olika delarnas språkdräkt håller ihop till en helhet. Layoutandet är en given uppgift för mig.

 

Klart är i alla fall att vi ska ge ut boken i egen regi. Vi förväntar oss inte att det blir en kioskvältare. Det primära målet är att få igen tryckkostnaden. Vi behöver därför sälja ca 100 böcker och allt utöver det kan vi plocka ut som arvode så småningom. Med tanke på arbetsinsatsen ser jag inte att det kan bli något annat än ett mycket blygsamt arvode. (Läs, det tar mycket tid att skriva en bok.) Lanseringen får väl bli i våra respektive konsultnätverk och så får den spridas därifrån, om den visar sig intressant för fler än oss. 

 

- Varför gör vi det här då?

- Ja, det är en bra fråga. Vi skriver boken av minst två anledningar. Dels för att det är en så himla enkel och användbar modell som kan göra stor nytta för många, särskilt om man månar om det främjande och värdeskapande förhållningssättet i användningen av den. Men också för vår egen skull, för att komprimera och summera vårt pionjärsarbete och så att det inte ska falla alldeles i glömska när vi själva kliver av konsultandet. Jag är ju redan där, alltså i avklivandet. För mig gör det gott att skriva av mig.

 

Vi skulle gott och väl kunna skriva en bok till. Den skulle handla om systemisk dokumentation, bl a  med KIM-modellen som grund. Ursäkta innehållsbeskrivningens fikonspråk - det blir lätt så när man dyker ner och grottar runt i sånt som andra ägnar lite eller ingen tanke. Utmaningen är att skriva om det på ett sätt så det inte blir fikonspråk. Den utmaningen har vi tagit oss an i den bok vi nu skriver.

 

Sånt tuggar jag, och vi, på. För vi hade en arbetsdag tillsammans igår. Nu har jag tryggad sysselsättning på min lediga tid i Spanien. Arbetsro, inbillar jag mig att jag får, i alla fall några timmar om dagen. Och arbetsro är vad boken behöver, Boken om KIM.