Bentes blogg

Här kommer ännu ett exempel på hur jag ställer till det bara av ren teknikstress och hur krångligt det är att vara jag.

Jag ska överlåta bente-bilen till sonen Max. Vi har gjort en överenskommelse enligt konstens alla regler och skrivit överlåtelseavtal med varandra. Vi använde ett formulär som jag hittade på nätet.

Vi är alltså helt överens om när, i vilket skick, vad som ingår och pris. Tanken är att jag skall köra upp bilen till honom den 22/12 och att han blir ägare den 23.e.

För att vara extra om mig och kring mig skaffade jag en app för att förenkla själva överföringen, alltså ägarbytet. Det skulle vara både enkelt och billigt. Appen var helt gratis.

I fredags satt jag och blippade i appen. Den ville veta när överföringen skulle ske (23/12) och så ville den ha mitt personnummer och några uppgifter ur mitt körkort. Lätt som en plätt. Jag ser ju de där små siffrorna om jag tar av mig glasögonen. Men sen ville den ha Max födelsenummer. Det kan jag förstå. Ja, jag vet ju när han är född. Men hur var det med de fyra sista siffrorna? 93-nånting, för han är född utomlands. Ringde honom och kollade och ja, jag mindes rätt. Sen ville dom ha motsvarande uppgifter ur hans körkort. Ringde igen och fick dessa uppgifter också. Och så fick jag veta att jag faktiskt störde honom på jobbet. Det kan jag också förstå.

 

De här avbrotten i blippandet gjorde att jag fick göra vissa omtag. T ex fick jag igen skriva in mina egna uppgifter. Blipp blipp. Blipp blipp. Blipp blipp blipp. Överför.

Ooops.

Det visade sig att bilen blev överförd där och då. Fredagen den 13.e. Helvete.

Ringde Transportstyrelsen. Efter sedvanligt köande fick jag veta att det inte går att häva överföringen på telefon. Det kan jag i och för sig också förstå. Vi måste båda två skicka ett undertecknat brev, förklara misstaget och be om att överföringen sker först 23/12.

Blipp blipp, författa ett brev, ringa Max igen och be honom skriva ut och på och skicka omedelbums. Störde alltså honom på jobbet igen.

Igår kröp oron på mig. Jag ska besiktiga bilen idag kl 9.40 Hur blir det nu om inte överföringen gått igenom så att bilen ägs av mig? Ringde Transportstyrelsen tidigt i morse. Hittade en telefonsvararfunktion där jag kunde kolla vem som äger bilen. Det är Max. Helvete. Om jag kör nu är bilen oförsäkrad. Det är olagligt.

Nu har jag även pratat med en handläggare på Transportstyrelsen. Nej, det går inte att forsera handläggningen. Våra brev har hamnat i en hög där det är kö till handläggning. Handläggaren ska utreda frågan och… ja, det fanns inte en chans att det skulle vara klart till kl 9 idag.

Nu får Max greja en försäkring över dagen. Omedelbums.

Det gick bra. Men. Han blir straffad med 120 kr dagen för att han innehaft en oförsäkrad bil. Fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag och onsdag. 720 kr. Det är ju något jag får stå för, han är ju helt oskyldig. Men fan också. Det skulle ju vara så enkelt eller billigt.

Himla mycket stök bara för att jag var om mig och kring mig och ville vara väl förberedd inför ägarbytet. Förbannade app som inte flaggade upp tiden för ägarbytet. Dumma!

Nu befarar jag ytterligare trams. I och med ett registrerat ägarskifte upphör min bilförsäkring med automatik. Om ägandet går tillbaka till mig, så gäller det alltså att ligga på och se till att vara försäkrad några dagar innan det igen går tillbaka till Max. Om vi inte använder den eminenta appen och för tillbaka bilen till honom omedelbums. För det är ju så enkelt och billigt.

Så är han då begravd, den gode Nelson Mandela. Jag har följt hela farväl-förloppet på TV. Det har ju pågått i en vecka.

 

Fram har växt bilden av en man som valde fascinerande och kloka kvinnor som livspartners. Den här senaste damen, Graca Machel, är en riktig goding. Alldeles förtjusande och klok. Hon hade dessutom den stora gesten att välkomna Winnie att sitta bland de närmast sörjande vid olika tillställningar. Och hon uttalar respektfulla saker om henne.

 

Graca kommenterade företeelsen att vi är så många som lyfter upp Nelson på en piedistal. Dels gillade inte Nelson det. Dels står det för vårt behov av att han en mänsklig förebild för goda krafter. Vi behöver tro på goda krafter i samhället. Vi skapar honom på sin höga stol för att vi behöver ha honom där. Det är alltså en projektion. 

 

Just det, där satt den.

 

Nu projicerar jag tron på och behovet av klokskap och goda krafter genom att lyfta upp Graca Machel på en höööög stol. Där sitter hon bra. För mig.

Känslor är färskvara. Eftersom jag varit på kanten att bli missmodig och få sänkt självkänsla vill jag passa på att fästa på pränt hur nöjd jag är med mig själv, precis alldeles nu-yss.

Träffade Pia, min nya ekonomikontakt på min nya ekonomiredovisningsfirma, för ett resonerande möte.

Det kom att klarna bilden för mig själv. Tillsammans utreder vi hur årsbokslutet ska optimeras så att det blir så bra som möjligt för mig personligen utifrån ett värsta scenario. Inte för att jag jobbar på att det värsta ska hända, nej tvärt om, men ur ekonomisk synvinkel ska situationen göras så gynnsam som möjligt om det värsta händer.

Det värsta är total tvärnit på intäktssidan. Alltså att jag helt enkelt står där utan inkomster på nya året. Grc-projektet kommer inte loss, vilket just nu är troligt, och det blir inget annat heller, vare sig uppdrag eller anställning, trots att jag jobbar flitigt på att få till det.

Då ska jag veta om det är bäst för mig att ta ut ”max” lön nu för att ligga bra till vid ev arbetslöshet eller sjukdom. Eller om jag ska ta ut så lite som möjligt för att ha större buffert. Pia ska kolla med både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen hur regelverket ser ut för mig. Vidare skulle jag faktiskt kunna pensionera mig, men det varken vill jag eller bör, ur ekonomisk synvinkel. Då har jag nog inte råd att bo kvar. Vidare kan det vara en fördel att ha ett bra resultat i företaget, men riktigt varför begriper jag inte.

Jag är himla nöjd med mig själv för att jag är lite om mig och kring mig just nu. Det känns som om jag redan lyckats rida ut intäktsbortfallet. (Känslor är verkligen förrädiska. Alls inte att lita på.) Det värmer inombords, liksom den nyss intagna linssoppan. Däremot är det kylslaget runtikring mig, både symboliskt och rent faktiskt där jag sitter i kontoret på Landeriet. Fy för den va kallt här är. Brr.

Håller på att pyssla med min årskrönika samtidigt som jag repar mig från skadorna jag ådrog mig häromdagen.

 

Ni som är mina vänner känner till denna min tradition att göra en årskrönika sedan 40-talet år tillbaka. Det är mig ett sant julpysselsnöje. Det finns faktiskt en del som uppskattar att få den också. Men det finns moment i produktionen som är ganska tröstlöst tidsödande och tråkigt. Det är att hålla allas adresser aktuella, att klistra adresslappar och porto på de över 100 försändelserna. Det tar en hel dag innan allt är färdigt och ligger på lådan.

Medan jag pysslar, så tänker jag på att det borde finnas andra mer moderna sätt. Om jag skickar som mail behöver jag aktualisera allas mailadresser, och det är ett duktigt jobb det med, särskilt som jag under året råkade rensa bort det mesta ur adresslistan jag hade.

Nu har jag kommit fram till att mina vänner på facebook ska få ett personligt meddelande med en länk till julkrönikan. Den finns där fram till 5 januari 2014, sedan tar jag bort länken. Är inte mogen att lägga ut den som en blogg. Inte än. Kanske nästa år. Men då behöver mina anhöriga ha godkänt det. Inte säkert att de gillar den tanken (vilket jag har förståelse för).

 

Nu går jag halvvägs i tanken på den digitala distributionen. Nästa blogg kommer att ha en länk till min julkrönika som ligger upplagd till 5 januari 2014.

 

....

 

Nehej, så blir det inte alls. Jag har ändrat mig. Jag gör en sluten facebook-grupp som får krönikan. Nu håller jag på att göra den. 

 

Pyssel pyssel, julpyssel.

Innan jag gick för att möta kollegan igår hanterade jag ett konstigt mail. Det var sänt från en dam i långt-bort-i-stan och hon jobbar hos tryckeriet som ska trycka våra böcker. Litauen, tror jag det är. Hon kan inte svenska och brukar kommunicera på mycket stapplig svenska via google translate. Jag har tidigare bett att få slippa ha den kontakten för att undvika språkförbistring. Istället har jag kommunicerat med en svensk originalare, som jobbar åt tryckeriet. Nu fick jag ett mail från damen om att hon fortfarande väntar på originalen och vilken min deadline är. Hon borde ha haft originalen för flera veckor sedan och jag borde ha haft böckerna levererade ungefär nu. De är för övrigt helt slut. Jag skrev ett rakt syrligt brev till våra svenska kontaktpersoner.

Kollegan och jag träffades på Gustaf Adolfs torg och lunchade för att hjälpa till med Musikhjälpens satsning på tjejers överlevnad vid graviditet. Vi vimlade helt enkelt.

Sen promenerade vi till Landeriet (jobbet) pratandes om det stora uppdraget som tagit ännu mera stopp. På vägen dit trampade jag snett med vänster fot, föll handlöst med cykel och allt och landade på höger knä. Det gjorde duktigt ont. Framför allt i knät.

En besvärande mängd människor stannade till och pratade med mig om jag var skadad, kunde jag röra på foten, är ambulans tillkallad. De strömmade liksom till och jag fick samma frågor igen, och igen, och igen. Det var som att alla pratade i mun på varandra. Jag blev riktigt stressad av all välvilja. Nej, jag är inte allvarligt skadad. Jag trampade snett med vänster fot och slog i höger knä. Behöver bara ligga en stund och känna efter och låta värsta smärtan lägga sig.

Kändes inte som att något var brutet och huvudet var inte skadat. Så småningom kunde jag stå upp och vi gick långsamt vidare. Fortsatte med jobb-snacket. Stannade på ett fik och pratade ännu ett annat jobbsamtal.

Under tiden fick jag det andra mailet från vår dam där långt-bort-i-stan. Nu sökte jag både layoutaren och leverantörens kontaktperson på telefon, utan att få kontakt. Det är något som inte stämmer. Det verkar inte stå alldeles rätt till hos det där företaget. Är de på fallrepet? Onda aningar. 

Vi jobbade på och betade av våra samtal, det ena efter det andra.

Foten och knät svällde. Det var en plåga att ens ta mig till toaletten. Bortemot 16-tiden kände jag mig ruggig och ville jag mest bara hem. Taxi fick det bli. Var inte att tänka på att jag skulle klara att cykla hem.

Med taxin blev det ett besvärande litet äventyr. Bagatellartat för en som är frisk och kry. En plåga för mig som hade oooont av att bara existera på fot och knä. Jag förbannade alla mina överkilon. Taxisnubben ringde och ville veta hur han skulle köra. - Jag står vid ett café och ska jag köra vänster eller höger? ??? Jag lämnade över honom till kollegan, som promenerat med mig till en plats dit taxin skulle kunna hämta upp mig. Hon gav svar så gott hon kunde. Efter ett antal samtal visade det sig att han vimsade runt i Billdal. Därför tog det extra lång tid att få taxin och det var en påfrestning att stå och vänta på den.

Väl hemkommen fick jag vägledning av dottern hur jag ska sköta mina onda kroppsdelar. Foten ska lindas, knät ska bevakas – kan kanske behöva tömmas på vätska om det blir för omfattande vätskebildning. Måttlig rörelse, dvs då och då knata till kök och toalett.

Summering av dagen. Kan knappt gå. Det har tagit stopp i bokproduktionen. Det stora jobbet är mera stoppat än någonsin. Det vill sig inte, just nu. Känner mig som en sköldpadda på rygg.

... eller till vetenskapens ära.

Dagen fortsätter med arbete framför tv-n. När väl minnesceremonin över Mandela var avklarad tog Nobelfesten vid. Rapporteringen blandar glamour (kläder och smycken) med berättande om nobelpristagarnas kunskapsfält och vad som gett dem Nobel-priset. Noterar att det är en flora av metaforer som används för att det skall bli någorlunda begripligt. Noterar det förnöjt eftersom vi pläderar för att beskriva grupp- och organisations-processer med metaforer.

Nu håller jag på att packa ihop för att gå och lägga mig. Men det är en sak jag vill sätta ord på innan jag sluter ögonen för dagen. Det är nåt med det här kunskapsletandet som är mycket stimulerande för mig. Jag dras till den miljön. Min pappa var också fascinerad. Han älskade att läsa om nobelpristagarna, forskning och framsteg etc. Jag slukar inte kunskaperna med den frenesin, men jag tilltalas av att vara i detta kunskapsletande fält. Det pirrar i kroppen.

Jag har ju ägnat ett antal dagar åt jobbsökande. Noterar att jag sökt flera jobb där det handlar om att stimulera tvärvetenskapliga och tvärorganisatoriska samarbeten akademiska institutioner och näringslivet, inom ett område där jag har lite eller ingen sakkunskap att skryta med. Men jag kan samordna och stimulera kreativa samarbeten och det är det jag erbjudit. När jag sökte jobben tänkte jag mer på den inskränkta ankdammen och dessa huvudfotingar som vistas där och var därför måttligt hågad. Nu tänker jag mer på auran runt dem. Den auran gillar jag. Tänk om det kunde falla ut ett jobb för mig inom den auran.

Huvudfoting är min fördomsfulla benämning på väldigt intellektuella människor. De har enorma huvuden och väldigt lite kropps- och relationsmedvetenhet.

Det skulle faktiskt vara himla kul att närma mig det här kunskapsgenererande fältet. Faktiskt. Längtar dock inte efter fina gatans fester, som Nobelfesten är, men jag gillar också humorn som kan finnas där. Och jag håller med om en av de intervjuade. Det är fantastiskt att det är självaste Kunskapstörsten som tillägnas denna pampiga fest. Det är tydligen inte helt vanligt inom akademin hålls med fester till vetenskapens ära.

Helt enkelt. I fucking love science, som den där facebook-gruppen uttrycker det.

Jobbar vid datorn och ser på tv samtidigt. Minnesceremoni i hällregn för Madiba. Den ene ledaren efter den andre talar. De kommer från ”de nya länderna”. Inget europeiskt land finns representerat bland talarna. Obama höll ett hyllat tal och speglade Mandelas roll för sin egen karriär som svart president i USA. Det blir uppenbart att historiens vingslag slår. Det är länderna som gjort sig fria från västerländsk ockupation och överhöghet som nu står upp och speglar sina länders erfarenheter och kamp och hyllar Mandelas insats och föredöme. Kina intar en viktig plats som Sydafrikas numera viktigaste handelspartner. (En kommentator sa att Kina är större handelspart till Sydafrika än alla de övriga länderna tillsammans.)

Det blir uppenbart att global fighting spirit och utvecklingskraft drivs från dessa länder. De har motivationen som vi i västerlandet har tappat. Vi har inte stort mer att leva för att snarstucket försvara vår välfärd, kritisera de "nya" ländernas brist på perfektion och förhindra konkurrens från dessa kraftfullt utvecklande länder.

Jag förbereder avyttring av min bil. Det är ett stort litet steg, faktiskt. Jag har varit bilägare i hela mitt vuxenliv och beroende av dess förträfflighet där uppe i de norrländska avståndens land. Här nere använder jag bilen knappt alls. Och jag blir mest bara stressad av tanken på att köra i Göteborgstrafiken och snurrevägarna här. Fortfarande kan jag missa en avfart som ska ta mig till mitt eget hem. 

Postade uppsägning av garageplats och bilförsäkring häromdagen och påskrivet köpeavtal till Max igår – efter att vi kommit muntligt överens om innehållet. Idag bokade jag däckbyte och lite fix med bilen hos min verkstad här i Göteborg. Tänk att dom fortfarande inte känner igen mig, jag som betraktar mig som stamkund. (Jag saknar dig, Sicka! Det var dessutom en himla bra bil du rekommenderade mig att köpa. Riktigt bra har den varit. Och är). Nyss var jag nere i källargaraget och dammsög bilen och lyfte in vinterdäcken.

 

Allt blir så verkligt. Om några dagar tar jag bilen ut ur garaget för sista gången och kör den till sin nya ägare i Västerås. En epok går i graven. Min bilägarepok.

Från och med nu är jag framför allt cyklist men också kollektivtrafikåkare för hela slanten. Storstadsbo på riktigt.

Det känns, på någe vis. Men jag har svårt att beskriva känslan.

Har jag inte varit i detta tillstånd förut?

Jag gör en förändring, något som jag vill och tagit ställning för. Likväl sörjer jag.

Så var det när jag lämnade Skutan, verkstan vi hade nere på stan i Härnösand. Så var det när jag flyttade till Göteborg. Så är det nu.

Ledsamt är det.

Vemodigt och sorgligt.

Utan inslag av ånger.

Nu under förmiddagen har jag haft en sån där stund då jag fightades med det internettiska och en stund var nära intagning på psyket. Men jag klarade av situationen. Heja mej.

 

Jag bestämde att synka mobil med dator.

iTunes förslog att jag skulle göra en uppgradering av iTunes. - Kör till tänkte jag. Jag har tid att fnula ed det en stund. 

 

Under pågående uppgradering, med sladden mellan mobil och dator ikopplad, ringde min kollega. Det var ett tag sedan vi pratade med varandra. Vi pratade på. Plötsligt inser jag att hon inte är kvar i luren. Samtalet hade brutits. Det tycktes mig som att det hade med att uppdateringen hade slutförts. 

 

Fram till hit är inget konstigt och jag har behållit mitt inre lugn. Men sen börjas det.

Jag drog ur mobilsladden för att ringa upp kollegan. Det gick inte. iTunes gav mig ett alternativ - att klicka på en knapp återställ mobilen till fabriksnytt läge. Det ville jag absolut inte, såklart. 

 

Ringde kollegan via Skype. Vi pratades vid ytterligare en stund tills även det samtalet bröts. Verkade bero på att samtalspotten tagit slut. Att fylla på potten just då verkade vara i krångligaste laget med betalalternativ jag inte begrep mig på. Mailade kollegan att ringa mig på mitt Skype-"nummer" (som är ett namn). Då kunde vi faktiskt prata till punkt.

 

Nu återstod att få igång mobilen. Hur jag än gjorde så fanns bara ett alternativ, återskapa i fabriksnytt läge. - Okej då, jag får väl göra det och sen försöka återskapa innehållet på någe vis. Det fanns ju gubevars säkerhetskopior. Nånstans.

 

 Så jag klickade på den där ödesmättade knappen att återställa i fabriksnytt läge. Då kom ett nytt erbjudande upp, "återskapa och återställa". - Ja men toppen. Det tog en stund. Till slut skulle jag ange lösenord, och nu märktes det att jag var stressad. Hade inte en aning om vilket lösenord jag hade. Men det kunde avhjälpas genom notater i datorn. Blipp blipp blipp blipp, 4 siffror. Javistt ja.

 

Då märkte jag att mobilen var tom. Skulle börja med att ange språk. Sen hängde det sig och jag kom inte vidare. Och i iTunes fick jag den här hälsningen: "Vi beklagar, men tyvärr kan inte aktiveringen fortsätta just nu. Försök igen senare eller kontakta kundtjänst." Nån kundtjänst kunde jag inte hitta.

Sen fick jag svar från sonen: 

Fortsätter att fundera kring Mandela.

Jesus kommer upp i hjärnan. Han är en sorts Jesus. En vanlig människa som tilldelat sig själv extraordinärt uppdrag i världen. Tillvarons omständigheter kom att ge hans uppdrag stor betydelse, och resultatet av hans, och många många medfighters, stor effekt. Alltså ett starkt åtagande med omständigheter och timing som gav stor effekt.

Naturligtvis finns det många människor med både integritet och starkt ställningstagande, men som inte har ”turen” att komma i rätt tid, på rätt plats, med ett budskap som delas av så många. Fd president Clinton sade att Mandela satt i fängelse för vår skull. Så säger man om Jesus också. Han dog för vår skull.

Mandela är helt enkelt vår tids Jesus. En vanlig människa med osedvanligt stark integritet och starkt åtagande att förbättra världen för så många.

Nu har jag ännu ett TV-program att kommentera. Såg ett program om Mandelas liv igår kväll vilket gav upphov till grubblor om maktordning.

Till saken hör att jag är en stor beundrare av Nelson Mandela. Jag ser hans förmåga att under stora och långvariga umbäranden stå kvar vid sina ideal och att vilja åstadkomma försoning istället för hämnd. Det är stort och för det ska han ha all möjlig kred.

Men glorian falnade aningens under programmets gång. Han blev mer mänsklig, kan man säga.

Två saker slog mig. Han hade kungliga maner och han hade patriarkiska maner. Med självklar auktoritet intog han, den ödmjukt demokratiske,  makten i några avseenden.

När han väl släpptes ur fängelse och husarrest och flyttade ihop med sin fru Winnie, så hände något drastiskt i maktfördelningen i hemmet. Under närmare 30 år var hon chefen, fightern på barrikaderna och den närvarande föräldern till deras två döttrar. Nu förvandlades hon till undersåten, som serverade te till de samtalande männen. Det måste ha varit en svår process. För henne. Genusordningen inrättades. Hon fortsatte att vara stridbar, hon stod för en mer rebellisk attityd, hon var fortsättningsvis politiskt stridbar. Kanske berodde det på att hon anses ha beordrat mordet på en 14-årig misstänkt polisinfiltratör. Händelsen fläckade hennes rykte, trots hennes idoga förnekande. Hon har också dömts för bedrägeri. Senare ville hon ta plats i de politiska finrummen, men förnekades.

På nätet lyfts dessa mindre smickrande händelser fram hos henne. Nu, efter programmet, blir jag undrande över detta. Kanske är allt sant. Kanske överträffar dikten verkligheten. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om hon svärtas för att underlätta genusordningen?

Det kungliga maneret handlar mer om att Mandela verkade vara fullkomligt obesvärad av att likt en kunglighet inta en särställning, när han satt isolerad i husarrest.  Hans ANC-kompisar var djupt oroliga för att han skulle bli utnyttjad, övertalad, såld till fienden. De trodde inte att han skulle stå pall, de hade inget demokratiskt inflytande på förhandlingsprocessen och de ifrågasatte hans överhuvud-roll just då.

 

Det verkade Mandela vara helt obekymrad över. Han agerade i självklart majestät som mer än ett klanöverhuvud då. Han höll hov för en lång rad politiker på toppnivå, och agerade för mer än ANC. Han agerade för hela nationen. Ja, för världsordningen.

Detta gör honom till den store ledaren. Till den store landsfadern. För vilket han både kan kritiseras och beundras. I ett kritiskt skede tog han makten för att skapa försoning lotsa samhället mot demokrati.

Igår sändes ett program om tillvaron för Alice Babs. Hon målas ut som en person som har förlorat sina rättigheter, hållen i husarrest och att hon är levande begravd. Nu går drevet av förfäran. Drevet har för övrigt gått länge i blogg- och facebook-världen.

Det väcker minnen om tiden med min mamma. Hugaligen om hon varit en världskändis, om media pockade på, perifera vänner eller bara vanligt folk stod där utanför och musicerade/skanderade att de vill träffa henne och att det fanns ett blogg-drev av förfärade tyckare. 

Min mamma förstod inte hur sjuk hon var. Hon hade inte förutsättningarna att kunna förstå det, för hjärnan var skadad av stroke och demens. Hon levde halvsidesförlamad i ett helvete mellan aggressivitet och svår depression och det var ingens fel att det var så. Det var sjukdomens fel. Hon trodde att om hon bara blev förflyttad från sitt boende så skulle hon bli bra. Hjärnskadorna gjorde dessutom att hon inte hade någon känslospärr. Hon hade ideliga timslånga aggressiva vålds- och vredesutbrott och de utlöstes av småsaker. Hon skadade främst sig själv men också andra. Dessutom levde hon i tron att hon var förföljd och kontrollerad av överhögheten. Det var påfrestande för alla, inte minst henne själv. Det mesta hon hade tillgång till var korttidsminnet. Det gick att prata med henne om sånt hon upplevt under de senaste timmarna och dagarna. 

Jag kan se henne i Alices Babs. Min mamma skulle kunnat säga precis så som Alice sa till media.

- Ta mig härifrån. Jag är fången. Låt mig träffa mina vänner.

Jag vet att det inte skulle hjälpt henne det minsta. Hon skulle inte orkat det. Varken mera besök och ännu mindre flytt. Hon hade fullt upp med att klara sina dagar.

 

Jag själv gick på knä. Var nedgången av att min mamma mådde så dåligt trots all hjälp hon fick. Hon fick utbrott och ångestattacker som resultat av livets vardag.  Det handlade om mat, kläder, hygien, kiss och bajs, ljud, ljus och personal, som hon ibland trodde var spioner, tjuvar och våldsmän. Riktigt svårt var det när min mamma fick besök av välmenande vänner. Ibland brast det för henne under pågående besök. Men oftast kom det efteråt. Hon orkade inte med dem, helt enkelt. Jag förfäras av tanken på hur det skulle varit om media och perifera vänner flåsade runt knuten.  

I det här TV-programmet skulle jag gärna velat höra medicinskt sakkunniga uttala sig. Inte om Alice, men hur det kan vara för dementa och hjärnskadade människor mot slutet av livet.

Näe. Till det här drevet sällar jag mig inte. 

 

Om Alice vore en okändis är det här en normal situation att hantera för personalen. Men nu är hon en världskändis som gör att både media, perifera vänner och vanligt folk anser sig ha rätt att trycka på, få kontakt och tycka vad som helst utan att ha fakta i målet. Det ställer personal och anhöriga i en extraordinär situation. Vårdpersonal är inte mediaskolade. Om jag vore verksamhetsansvarig skulle jag vilja (ja, jag skulle väl ha skyldighet) att skydda både Alice, anhöriga och personalen. Jag förstår om de anhöriga, kanske i samråd med vården, valt att utse en förmyndare som får hantera trycket från en oförstående omvärld. Nu får både anhöriga, vårdpersonal och kanske främst förmyndaren vara svarta fåren. 

 

Igen. Drevet får verkligen gå utan mig.

Sven har gjort tillvaron där ute vit. Stormen drog förbi i natt och jag kände av den här stormen mer än den förra, som fick så väldigt stor uppmärksamhet. Ett annat väderfenomen förbryllade häromdan. Åska. Vid två tillfällen såg jag blixtar som följdes av muller som följdes av ösregn och kraftig vind. Konstigt. Det är ju i alla fall december.

Ett ljus har slocknat. Nelson dog igår kväll. Alltså Nelson Mandela, Madiba kallad. Blir lugnt vemodig. Vilken människa till att bara stå där vid sina ideal. Ett helt liv.

Jag. Ja, vad ska jag säga om mig. Hostan avtar. Jag har en hel del att göra, så "arbetslös" jag är. Jobbar med anbud, jobbansökningar och jobb i det där projektet jag/vi är avstängda ifrån. Vi i projektledningen hjälper till att lösa upp en hård organisationssamverkansknut. Läget är fortfarande låst, men ett svagt ljus har börjat tändas. Vi skönjer svagt konstruktiva vägar ut ur dödläget. Och vi i projektledningen producerar kunskapsmättat material till ledningen för att stötta dem i den uppkomna situationen. Jag hade på känn att min kompetens behövs mer än någonsin, och, ja, det verkar vara så. Den här veckan har jag jobbat tre heldagar i projektet. Organisationskonsulten i mig tycker att det är riktigt intressant det som händer. Men jag tänker fortsätta att söka jobb, för allt är väldigt ovisst. Kanske inte för projektet som sånt, men för projektorganisationen där jag jobbat i ett år.