Bentes blogg

Innan jag gick för att möta kollegan igår hanterade jag ett konstigt mail. Det var sänt från en dam i långt-bort-i-stan och hon jobbar hos tryckeriet som ska trycka våra böcker. Litauen, tror jag det är. Hon kan inte svenska och brukar kommunicera på mycket stapplig svenska via google translate. Jag har tidigare bett att få slippa ha den kontakten för att undvika språkförbistring. Istället har jag kommunicerat med en svensk originalare, som jobbar åt tryckeriet. Nu fick jag ett mail från damen om att hon fortfarande väntar på originalen och vilken min deadline är. Hon borde ha haft originalen för flera veckor sedan och jag borde ha haft böckerna levererade ungefär nu. De är för övrigt helt slut. Jag skrev ett rakt syrligt brev till våra svenska kontaktpersoner.

Kollegan och jag träffades på Gustaf Adolfs torg och lunchade för att hjälpa till med Musikhjälpens satsning på tjejers överlevnad vid graviditet. Vi vimlade helt enkelt.

Sen promenerade vi till Landeriet (jobbet) pratandes om det stora uppdraget som tagit ännu mera stopp. På vägen dit trampade jag snett med vänster fot, föll handlöst med cykel och allt och landade på höger knä. Det gjorde duktigt ont. Framför allt i knät.

En besvärande mängd människor stannade till och pratade med mig om jag var skadad, kunde jag röra på foten, är ambulans tillkallad. De strömmade liksom till och jag fick samma frågor igen, och igen, och igen. Det var som att alla pratade i mun på varandra. Jag blev riktigt stressad av all välvilja. Nej, jag är inte allvarligt skadad. Jag trampade snett med vänster fot och slog i höger knä. Behöver bara ligga en stund och känna efter och låta värsta smärtan lägga sig.

Kändes inte som att något var brutet och huvudet var inte skadat. Så småningom kunde jag stå upp och vi gick långsamt vidare. Fortsatte med jobb-snacket. Stannade på ett fik och pratade ännu ett annat jobbsamtal.

Under tiden fick jag det andra mailet från vår dam där långt-bort-i-stan. Nu sökte jag både layoutaren och leverantörens kontaktperson på telefon, utan att få kontakt. Det är något som inte stämmer. Det verkar inte stå alldeles rätt till hos det där företaget. Är de på fallrepet? Onda aningar. 

Vi jobbade på och betade av våra samtal, det ena efter det andra.

Foten och knät svällde. Det var en plåga att ens ta mig till toaletten. Bortemot 16-tiden kände jag mig ruggig och ville jag mest bara hem. Taxi fick det bli. Var inte att tänka på att jag skulle klara att cykla hem.

Med taxin blev det ett besvärande litet äventyr. Bagatellartat för en som är frisk och kry. En plåga för mig som hade oooont av att bara existera på fot och knä. Jag förbannade alla mina överkilon. Taxisnubben ringde och ville veta hur han skulle köra. - Jag står vid ett café och ska jag köra vänster eller höger? ??? Jag lämnade över honom till kollegan, som promenerat med mig till en plats dit taxin skulle kunna hämta upp mig. Hon gav svar så gott hon kunde. Efter ett antal samtal visade det sig att han vimsade runt i Billdal. Därför tog det extra lång tid att få taxin och det var en påfrestning att stå och vänta på den.

Väl hemkommen fick jag vägledning av dottern hur jag ska sköta mina onda kroppsdelar. Foten ska lindas, knät ska bevakas – kan kanske behöva tömmas på vätska om det blir för omfattande vätskebildning. Måttlig rörelse, dvs då och då knata till kök och toalett.

Summering av dagen. Kan knappt gå. Det har tagit stopp i bokproduktionen. Det stora jobbet är mera stoppat än någonsin. Det vill sig inte, just nu. Känner mig som en sköldpadda på rygg.