Bentes blogg

Jag förbereder avyttring av min bil. Det är ett stort litet steg, faktiskt. Jag har varit bilägare i hela mitt vuxenliv och beroende av dess förträfflighet där uppe i de norrländska avståndens land. Här nere använder jag bilen knappt alls. Och jag blir mest bara stressad av tanken på att köra i Göteborgstrafiken och snurrevägarna här. Fortfarande kan jag missa en avfart som ska ta mig till mitt eget hem. 

Postade uppsägning av garageplats och bilförsäkring häromdagen och påskrivet köpeavtal till Max igår – efter att vi kommit muntligt överens om innehållet. Idag bokade jag däckbyte och lite fix med bilen hos min verkstad här i Göteborg. Tänk att dom fortfarande inte känner igen mig, jag som betraktar mig som stamkund. (Jag saknar dig, Sicka! Det var dessutom en himla bra bil du rekommenderade mig att köpa. Riktigt bra har den varit. Och är). Nyss var jag nere i källargaraget och dammsög bilen och lyfte in vinterdäcken.

 

Allt blir så verkligt. Om några dagar tar jag bilen ut ur garaget för sista gången och kör den till sin nya ägare i Västerås. En epok går i graven. Min bilägarepok.

Från och med nu är jag framför allt cyklist men också kollektivtrafikåkare för hela slanten. Storstadsbo på riktigt.

Det känns, på någe vis. Men jag har svårt att beskriva känslan.

Har jag inte varit i detta tillstånd förut?

Jag gör en förändring, något som jag vill och tagit ställning för. Likväl sörjer jag.

Så var det när jag lämnade Skutan, verkstan vi hade nere på stan i Härnösand. Så var det när jag flyttade till Göteborg. Så är det nu.

Ledsamt är det.

Vemodigt och sorgligt.

Utan inslag av ånger.