Maktordning

Nu har jag ännu ett TV-program att kommentera. Såg ett program om Mandelas liv igår kväll vilket gav upphov till grubblor om maktordning.

Till saken hör att jag är en stor beundrare av Nelson Mandela. Jag ser hans förmåga att under stora och långvariga umbäranden stå kvar vid sina ideal och att vilja åstadkomma försoning istället för hämnd. Det är stort och för det ska han ha all möjlig kred.

Men glorian falnade aningens under programmets gång. Han blev mer mänsklig, kan man säga.

Två saker slog mig. Han hade kungliga maner och han hade patriarkiska maner. Med självklar auktoritet intog han, den ödmjukt demokratiske,  makten i några avseenden.

När han väl släpptes ur fängelse och husarrest och flyttade ihop med sin fru Winnie, så hände något drastiskt i maktfördelningen i hemmet. Under närmare 30 år var hon chefen, fightern på barrikaderna och den närvarande föräldern till deras två döttrar. Nu förvandlades hon till undersåten, som serverade te till de samtalande männen. Det måste ha varit en svår process. För henne. Genusordningen inrättades. Hon fortsatte att vara stridbar, hon stod för en mer rebellisk attityd, hon var fortsättningsvis politiskt stridbar. Kanske berodde det på att hon anses ha beordrat mordet på en 14-årig misstänkt polisinfiltratör. Händelsen fläckade hennes rykte, trots hennes idoga förnekande. Hon har också dömts för bedrägeri. Senare ville hon ta plats i de politiska finrummen, men förnekades.

På nätet lyfts dessa mindre smickrande händelser fram hos henne. Nu, efter programmet, blir jag undrande över detta. Kanske är allt sant. Kanske överträffar dikten verkligheten. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om hon svärtas för att underlätta genusordningen?

Det kungliga maneret handlar mer om att Mandela verkade vara fullkomligt obesvärad av att likt en kunglighet inta en särställning, när han satt isolerad i husarrest.  Hans ANC-kompisar var djupt oroliga för att han skulle bli utnyttjad, övertalad, såld till fienden. De trodde inte att han skulle stå pall, de hade inget demokratiskt inflytande på förhandlingsprocessen och de ifrågasatte hans överhuvud-roll just då.
 
Det verkade Mandela vara helt obekymrad över. Han agerade i självklart majestät som mer än ett klanöverhuvud då. Han höll hov för en lång rad politiker på toppnivå, och agerade för mer än ANC. Han agerade för hela nationen. Ja, för världsordningen.

Detta gör honom till den store ledaren. Till den store landsfadern. För vilket han både kan kritiseras och beundras. I ett kritiskt skede tog han makten för att skapa försoning lotsa samhället mot demokrati.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0