Drevet får gå utan mig

Igår sändes ett program om tillvaron för Alice Babs. Hon målas ut som en person som har förlorat sina rättigheter, hållen i husarrest och att hon är levande begravd. Nu går drevet av förfäran. Drevet har för övrigt gått länge i blogg- och facebook-världen.

Det väcker minnen om tiden med min mamma. Hugaligen om hon varit en världskändis, om media pockade på, perifera vänner eller bara vanligt folk stod där utanför och musicerade/skanderade att de vill träffa henne och att det fanns ett blogg-drev av förfärade tyckare. 

Min mamma förstod inte hur sjuk hon var. Hon hade inte förutsättningarna att kunna förstå det, för hjärnan var skadad av stroke och demens. Hon levde halvsidesförlamad i ett helvete mellan aggressivitet och svår depression och det var ingens fel att det var så. Det var sjukdomens fel. Hon trodde att om hon bara blev förflyttad från sitt boende så skulle hon bli bra. Hjärnskadorna gjorde dessutom att hon inte hade någon känslospärr. Hon hade ideliga timslånga aggressiva vålds- och vredesutbrott och de utlöstes av småsaker. Hon skadade främst sig själv men också andra. Dessutom levde hon i tron att hon var förföljd och kontrollerad av överhögheten. Det var påfrestande för alla, inte minst henne själv. Det mesta hon hade tillgång till var korttidsminnet. Det gick att prata med henne om sånt hon upplevt under de senaste timmarna och dagarna. 

Jag kan se henne i Alices Babs. Min mamma skulle kunnat säga precis så som Alice sa till media.
- Ta mig härifrån. Jag är fången. Låt mig träffa mina vänner.
Jag vet att det inte skulle hjälpt henne det minsta. Hon skulle inte orkat det. Varken mera besök och ännu mindre flytt. Hon hade fullt upp med att klara sina dagar.
 
Jag själv gick på knä. Var nedgången av att min mamma mådde så dåligt trots all hjälp hon fick. Hon fick utbrott och ångestattacker som resultat av livets vardag.  Det handlade om mat, kläder, hygien, kiss och bajs, ljud, ljus och personal, som hon ibland trodde var spioner, tjuvar och våldsmän. Riktigt svårt var det när min mamma fick besök av välmenande vänner. Ibland brast det för henne under pågående besök. Men oftast kom det efteråt. Hon orkade inte med dem, helt enkelt. Jag förfäras av tanken på hur det skulle varit om media och perifera vänner flåsade runt knuten.  

I det här TV-programmet skulle jag gärna velat höra medicinskt sakkunniga uttala sig. Inte om Alice, men hur det kan vara för dementa och hjärnskadade människor mot slutet av livet.

Näe. Till det här drevet sällar jag mig inte. 
 
Om Alice vore en okändis är det här en normal situation att hantera för personalen. Men nu är hon en världskändis som gör att både media, perifera vänner och vanligt folk anser sig ha rätt att trycka på, få kontakt och tycka vad som helst utan att ha fakta i målet. Det ställer personal och anhöriga i en extraordinär situation. Vårdpersonal är inte mediaskolade. Om jag vore verksamhetsansvarig skulle jag vilja (ja, jag skulle väl ha skyldighet) att skydda både Alice, anhöriga och personalen. Jag förstår om de anhöriga, kanske i samråd med vården, valt att utse en förmyndare som får hantera trycket från en oförstående omvärld. Nu får både anhöriga, vårdpersonal och kanske främst förmyndaren vara svarta fåren. 
 
Igen. Drevet får verkligen gå utan mig.
2013-12-06 @ 10:22:00 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Bente

Mitt blogginlägg har fått viss uppmärksamhet på facebook. Jag har fått en del länkar som bidrar till att problematisera och fördjupa det jag skriver om. Ann-Charlotte Marteus i Expressen skriver t ex om demens som ett djupt svårt och förändrande tillstånd.

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/alice-babs-program-med-dalig-eftersmak/

2013-12-07 @ 07:19:40
Postat av: Bente

I en annan länk kan du läsa en intervju med dottern Titti Sjöblom. Hon sätter ord på en annan bild av situationen än den som förmedlades i programmet. Det var den bilden jag anade och saknade.

http://www.demenscentrum.se/Leva-med-demens/Berattelser/Titti-Sjoblom-berattar-om-sin-folkkara-mammas-sjukdom/

2013-12-07 @ 07:29:50
Postat av: Bente

I en annan länk kan du läsa en intervju med dottern Titti Sjöblom. Hon sätter ord på en annan bild av situationen än den som förmedlades i programmet. Det var den bilden jag anade och saknade.

http://www.demenscentrum.se/Leva-med-demens/Berattelser/Titti-Sjoblom-berattar-om-sin-folkkara-mammas-sjukdom/

2013-12-07 @ 07:29:54
Postat av: Bente

Intressant vad jag fått veta. T ex att Demenscentrum finns. Här uttalar sig en läkare i geriatrik om demens i anslutning till TV-programmet om Alice Babs.

http://www.demenscentrum.se/Leva-med-demens/Berattelser/Titti-Sjoblom-berattar-om-sin-folkkara-mammas-sjukdom/Demenssjukdomen-syns-inte-utanpa/

2013-12-07 @ 07:34:32
Postat av: Bente

Vidare har jag förstått att jag använt fel terminologi. Det ska tydligen vara förvaltare, inte förmyndare.

2013-12-07 @ 07:38:02
Postat av: Bente

Här är ännu en artikel med granskande hållning till programmet.

http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/svensson-inte-var-mans-egendom/

2013-12-07 @ 19:23:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0