Bortkollrad, men med skyddsängel
När jag klev in i affären passerade jag en man i vindfånget som stod och sålde nåt, typ en sån där tidning som ger pengar till uteliggare, eller en vänsterblaska. Såg faktiskt inte så noga på blaskan. Däremot noterade jag att det var en riktig snygging, sån där med karaktärsfullt utseende.
Vandrade i den stora affären och hittade ingenting. Efter att ha gått flera varv ändade jag upp med att köpa mig några bananer. Satte mig att äta i förbutiken och tittade åter på den där vackre mannen. Kunde han vara 50 tro? Eller kanske till och med 60? Vad kan en sån snygging ha varit med om i sitt liv som gör att han står där och säljer tidningar? Alkoholist, eller före detta? Eller bara obotlig idealist? En som slår underifrån?
Sen gick jag ut till cykeln, sneglandes på snyggingen, låste upp och cyklade iväg.
Då jag var praktiskt taget framme, nära Amerikahuset, insåg jag att jag inte hade jobbväskan med mig. En snabb tankevurpa gav vid handen att jag helt enkelt måste ha glömt att sätta väskan i cykelkorgen när jag cyklade iväg från Willys. I väskan fanns mitt jobb. Dator med laddare och diverse kablar, almanacka, dagboksanteckningar, mapp med anteckningar från senaste projekteringsmötet och som jag håller på att skriva rent, pennor...
Jag bestämde mig för att det skulle gå bra. Jag vände därför inte tillbaka utan klev in till Inger och ringde upp Willys därifrån.
En bussig Sonja hjälpte mig att leta. Det visade sig att det var en person som lämnat in väskan. En skyddsängel.
Inger och jag enades om att det var den sköne mannens fel alltihop. Han kollrade bort mig. Tur att jag hade en skyddsängel. (Undrar om det var han?)
Infomaterialet fixat
Jag mer eller mindre lovade mig att inte göra detta under vanliga arbetsveckan. Men jag lydde inte. Nu är det gjort.
Uppföljning men inte upprepning
Ett djupt andetag
Det verkar som om jag har ett skov igen. Ett datakrångelsskov.
Mest av allt skulle jag vilja slänga datorn ut genom fönstret så att glaset flyger i små små bitar alltmedan jag skriker hysteriskt och tårarna sprutar av ilska.
Men. Ja, jag vet ju att det inte blir bättre för det. Så jag jobbar med "det mentala".
Det är mycket som krånglar. I går var det så här. Jag satt från kl 9 till kl 16 och rensade i mitt adressregister som tjorvat till sig nåt alldeles bedrövligt, både i outlook och i Macs egen adressbok. Jag har många adresser, sedan många år. Jag rensade friskt. Många gamla Västernorrladnskontakter fick gå i papperskorgen som varande inakutella. Rensade också allt skräp, t ex kommentarer, adresser, mailadresser, etc, som lagt sig som egna adresskort. Det tog alltså sin lilla tid. Jag glömde tid och rum och bara gnetade på. Det var många tusen adresskort som gick i korgen.
Till sist skulle jag synka alltihop med mobilen.
Jag måste ha kommit åt nån förbannad knapp. Det synkade åt fel håll. Den valde att synka från mobilen, vilket gjorde hela dagens jobb ogjort.
- Flämt.
Det var då jag tog till "det mentala".
- Det här ska inte få sänka mig.
- Det finns kanske sätt att hitta tillbaka till grundarbetet. Bara jag lugnar ner mig.
- Va bra jag jobbat med att få ordning och reda. Håll i och håll ut, det ska nog gå vad det lider.
- Nu behöver du kaffe och en macka.
- Och ta ett djupt jordande andetag.
Himma
Lördag till Billebjers horst, Torna hällestad och besök hos Vibeke i Veberöd. Deras hus tar verkligen form. Fårstek och ugnspotatis till middag. Söndag till Häckeberga och Sjöbo gästgiveri. Vitsippor och backsippor har kommit men bokskogen bara knoppas, inget är utslaget.
Rejäla promenader och solsken på rödglödgat ansikte. Alla platserna, utom möjligen Sjöbo gästgiveri, kvalificerar sig nog också till att ha gett mig den fästing på låret som jag just upptäckt och fått bort med en smörklick. Läste efteråt att man INTE ska använda smör eller tvål.
Kontakt sökes
Kontakt sökes en man i mitt liv - eller kvinna - som kan vara personlig support angående min Mac.
Hen ska finnas i Göteborg och skall vara en person, en och samma vid varje kontakttillfälle. OK att höra till ett företag eller ha eget företag, bara jag träffar på en och samma människa varje gång.
Hen ska kunna hjälpa mig med allt som krånglar, typ Outlook för Mac, Windows för Mac, synkningar mellan iPad, iPhone och Mac, synkningar mellan Outlook och Macs egen adressbok och kalender, Macs kompabilitet i PC-miljöer etc.
Å så ska hen vara, va ska jag säga, ... tålmodig... med min teknikstress.
Jag erbjuder i gengäld ett extremt glatt humör, uppskattande hållning och lärande och go feedback varje gång ett delproblem lösts. Personen i fråga kan komma att växa så det knakar. Det kommer också att flöda tacksamhet.
- Finns hen? Tar mycket ödmjukt och tacksamt emot tips.
- Naturligtvis är relation tänkt att vara professionell.
Heja, tanten!
Byte av täcke till sommarvariant. Cyklade iväg till Atkins, men bromsade till bara några meter från mitt hem. Tänk om jag skulle kolla den där frissan som håller till så nära mej. Jag klev in och jodå, där stod hon och hon kunde klippa mej på stört.
Nu har jag blivit vårklippt av Selma och är himla nöjd.
- Förlåt Tuva, men jag tror du är brädad.
Selma kommer från Bosnien, talar mycket bra svenska, är trebarnsmor med barn från 7 år och uppåt och änka. Maken dog i en motorcykelolycka för 4 år sedan. Ganska nyflyttad till staden där hon växte upp. Hennes föräldrar bor här och det var när hon blev änka som hon flyttade tillbaka. Här kan föräldrarna hjälpa henne. Vi pratade om förlusters betydelse i våra liv. Om barnens väl och ve efter en förlust. Om mångas frågor: - Har du träffat nån ny? - och om vår "irritation" över den frågan. Om språk och musikalitet. Om entreprenörskap och att hyra en frisörstol i ett centralt men ändå "bakom" område. Om yrkesval. Om att jag med mitt jobb behöver se presentabel ut uppe på huvudet. Klippning var 6-e vecka ger mig denna presentation. (-Oj oj, tänkte jag, som klipper mig 3-4 gånger per år.)
- Va mycket man hinner prata om på en klippning! Vi berörde heavy stuff och jag kände mig tillfreds efteråt. Hon förstod hur enkel och tuff frisyr jag vill ha, hur oändligt lite jag är beredd att göra för att se snygg ut. Att kam är ett sparsamt använt verktyg hos mig. Jag använder kardan, mest. Hon kommer att få besök av mig igen.
För övrigt går hela jag och bubblar. Vårkänslor, ja visst. Men det är också kring förra bloggen som gör att jag fniss-bubblar.
Jag försöker förstå varför jag tycker det är så sanslöst roligt med den evolutionärt viktiga tanten.
Jag la ut bloggen på FaceBook och fick en kommentar från Håkan, som jag tror leder mig till något sorts svar. Han skrev "Tantpoäng till dig Bente!:) Senare tids forskning har ju också kastat nytt ljus över utvecklingsmekanismerna. Man har visat att samarbetsförmågan varit avgörande för såväl överlevnad som utveckling. Darwin hade ingen aning om att en tant skulle ta hans efterföljare i örat...".
Det är nåt med att i de mest bortglömda eller deflekterade (ung. bortviftade) samhälls-sfärerna finns evolutionens motor. Det som "räknas" är det offentliga livet, utbildning, försvar, styrelseskick... Där finns folket med rang, inflytande och stinna bankkonton. I hemmets vrå finns de oansenliga, obetalda, oglamorösa, oviktiga, de som inte precis hamnat i historieböckerna eller på löpsedlarna. Särskilt den åldrande tanten är oviktigheten personifierad, tänker jag. Och här kryper det fram att hon är en av evolutionens motorer.
- individens överlevnad (survival of the fittest)
- gruppens samarbetsförmåga
- klanens förmåga att ta hand om sin avkomma
I den trion av evolutionsmotorns viktiga kuggar framträder kvinnan som allt annat än oviktig. Även den åldrande kvinnan.
- Heja, tanten!
- Fniss!
Tanten – nyckel till människans utveckling
Jag vet inte varför jag tycker det här är roligt. Men nåt är det.
Såg häromdagen ett program om människans historia. Det är såna program jag gärna ser på. Gillar att förstå de stora utvecklingsdragen.
Å så var det det här med den åldrande tanten. Människan födde flera barn och det var omöjligt eller i alla fall svårt att som mamma hinna samla, plocka mat till alla barnen och samtidigt se efter dem. Mormor och farmor kom väl till pass. Hon kunde ännu en tid passa barn och samla mat. Det underlättade överlevnaden och spridningen av människoarten Homo Sapiens.
Alltså ett flexibelt beteende, användande av verktyg, den växande hjärnan, symbolspråket och den åldrande kvinnan är nycklar till människans expansiva utveckling.
Galet underhållen
Jag ska bara
Man skulle kunna tro att jag gått inaktiv in i hörselskugga och liksom fastnat där. Har ju inte skrivit på evigheter och det senaste jag skrev handlar om att jag ska bli med hörapparat.
Inget kan vara mer fel, alltså att jag fastnat i hörselbryderier. Det är snarare tvärtom. Livet leker tornado med mig och där har jag det mest bara bra. Jag är frisk, mår bra och har det intressant på jobbet, där jag gör nytta.
Påskdagarna tillbringade jag med tvillingfamiljen, den trevliga men ständigt sjuka. Snor och feber på nån, mest hela tiden. När jag var där var det Hedda som hade dryga 40 graders feber. Ändå fick vi till en cykeltur till Hagaparken med tvillingarna i var sin nyköpt cykelstol och med hjälmar som gjorde dem till små champinjoner.
Cykelutrustningspremiär
Skrivardagen genomfördes 6 april, med den äran. Knökfull grupp, fin dag och nöjda stimulerade deltagare. Somliga vill absolut fortsätta på något vis, andra inte. Själv är jag tveksam till arrangörsrollen i någon större omfattning. Läs - över huvud taget.
Dagen därpå, söndag, kajkade jag till Härnösand för att prata med min revisor. I ottan fick det bli för sen skulle det jobbas i Sundsvall för att snabbt som ögat ta mig söderöver, till ännu mera jobb.
Här har olika ganska viktiga möten avlöst varandra. Jag ges en alltmer central och kreativ roll i aktiviteter som ska gynna våra relationer, vår kommunikativa förmåga.
Häromdagen baxades jag fram att berätta om erfarenheterna från byggnadet av Ale pendeltågstationer. Jag skulle belysa hur vi jobbat otraditionellt med att lyfta in mjuka värden i byggprojekt med bra resultat. Jag var lite nervös, för öronen som satt där tillhörde två organisationers högre ledningar och det var inte alldeles självklart att dessa öron var intresserade och välvilligt inställda. Jag genomförde en prov-dragning för en av mina killar i beredningsgruppen. Fick kvalificerad återkoppling som stärkte.
Dragningen bland ledningsöronen gick riktigt bra. Den ingick i ett dagsprogram, som jag var huvudskapare till, och som också var himla lyckat. Vi fick berättat för oss om bakgrunden till Gamlestadens resecentrum, som vi står i begrepp att förverkliga. Jag berättade om erfarenheterna från syskonprojektet Ale och vi anlitade vd och projektchef för byggandet av Gothia Towers i Göteborg att berätta om utmaningar de har med att bygga i krävande miljö (vilket vi ska göra snart). Riktigt matnyttigt för oss. Kvällen avslutades med restaurangbesök, där vi inte bara åt gourmetmat, utan lagade maten själva och hade vinprovning därtill. Nu kan jag skala sparris.
Jag kom hem lite lagom rund under fötterna vid midnatt, jättenöjd med att allt landat väl. Vi hade förenat nytta med nöje och definitivt lärt känna varandra mer.
Sen var det bara att kliva upp i ottan och medverka vid nästa möte, en uppstart för 20-talet projektörer som engagerats i vårt stora projekt. Nu sitter jag med notater från detta möte.
Ikväll ska jag gå på Galenskaparnas 30-årsjubileum. Tänker att det blir ett bra sätt att fira alla framgångar på sistone.
Bryderier kring försämrad hörsel har jag bara inte haft tid med. Och det brådskar ju inte. Örona sitter där de sitter och tids nog ska de få sitt. Jag "ska bara" först, som Alfons Åberg säger.
