Bentes blogg

Tack för mig på den här bloggen!

 

Jag har valt att samla ihop mig från olika digitala plattformar och lagt dem i en och samma hatt. Den hatten heter Perspektiv. 

 

 

Nåväl. Jag har klarat mitt senaste lärprojekt att göra min egen hemsida mobilanpassad i Google Site. Vidare har jag lyft den till G Suite för att kunna använda min egen domän. Det krävdes en del samtal med min svenske domänvärd och flera supportsamtal med Google-personal som satt i Dublin och bara pratade engelska. De var verkligen "supportive" och jag klarade det! Visserligen återstår att lära mig ytterligare några funktioner, t ex avläsa besöksstatistik och ha kommentarsfält på vissa, men inte alla, sidorna och där jag godkänner inläggen före publicering. Men har jag klarat det jag hittills gjort, så ska nog det där också gå.

 

Det räcker i alla fall för att säga

 

- High five!

Oj oj oj. Nu står jag på målsnöret till mitt senaste gigantiska internetbaserade projekt. Min nya hemsida.

Jag fick ju tips om Google Site och fattade direkt att den nog skulle kunna vara något för mig.

 

Nu har jag lärt grunderna och dessutom, med en hel del hjälp, baxat försökssidan till G Suite. Det är en betallösning, som kan oändligt mycket mer än vad jag egentligen behöver, men jag behövde G Suite för att kunna visa hemsidan under min egen domän.

 

Vidare har jag gjort en ganska ambitiös hemsida om mitt nuvarande jag. Jag presenterar vad jag fortfarande erbjuder som organisationskonsult och jag presenterar mina friare skrivprojekt. Dessutom samlar jag mina gamla och nya bloggar under en och samma hatt, både professionella bloggar och mina personliga, som den här är exempel på.

 

Det här, mina vänner, innebär att denna blogg är en av de allra sista jag skriver här på blogg.se. 

 

Känslan är att jag genomgått värsta förlossningen och att jag kommit ut pånyttfödd, fortfarande inte ens avtorkad. Och där nånstans behöver jag också ta farväl av det gamla. 

 

Självklart kommer jag att berätta var du finner min nya blogg.

Lev väl!

Jag bor i ett fint hus. Inte bara en fin lägenhet med bra läge i lummig park ganska nära Stockholms centralare delar. Min lägenhet har med andra ord ett fint yttre.

Nu vet jag också att mitt hus även har fina underkläder. Det har jag fått veta av den hantverkare, som hjälper mig med diverse praktiska saker i lägenheten. Hos mig borrar han och drar elektriskt och sånt och han kan huset utan och innan.

Redan i mitten på 80-talet installerades bergvärme. Det skedde på initiativ av en nu avliden boende i huset, som drev bergvärmeföretag. Han var tidigt ute med den teknologin, helt enkelt. Senare kom vågen då fjärrvärme installerades i hyreshus och bostadsrättsföreningar runt om i landet. Eller maffiavärme, som min hantverkare kallar det. Fjärrvärmeföretagen erbjöd bostadsrättsföreningarna fjärrvärme till ett visst fördelaktigt elpris och dessutom att gratis demontera och forsla bort oljepannor, plombera och på alla sätt och vis sopa bort spåren och snygga till efter oljepannans existens. Himla behändigt. Men vad de inte tänkte på var att den tekniska infrastrukturen, som möjliggjorde flexibla energiförsörjningslösningar, därmed slogs sönder och samman. Efter ett tag höjdes elpriserna.

Så icke i mitt hus. Här installerades inte fjärrvärme, trots att ledningar drogs fram till, men inte in i, huset. Här hade man sin väl fungerande bergvärme, som under de kalla månaderna kompletterades med oljebränning. Den tekniska infrastrukturen finns kvar, den som gör att man flexibelt kan välja energislag. T ex skulle vi kunna ha solpaneler på taket.

Mitt hus har rostfritt plåttak som håller mycket längre än andra plåttak. Det har inte de andra kringliggande syskon-husen.

I mitt hus används mobil sopsug. Det innebär att jag slänger mina hushållssopor i ett sopnedkast bara någon meter från min lägenhetsdörr. Vid gatan finns en soptunna. Eller det ser ut som en soptunna som står inom ett trästaket, sånt som soptunnor brukar kunna stå i. Men det är inte en soptunna. Det är hit som sopsugbilen kommer och stoppar sin snabel in i ”soptunnan” och suger upp soporna från byggnadens inre. Himla behändigt. Luktar inte illa. Grannhusen har såna där illaluktande sopbulor utefter gatan.

Allt det här och förmodligen en lång rad andra fiffigheter gör att min förening har anmärkningsvärt låg månadsavgift. Därmed tycker jag själv att jag bor i ett fiiint hus. 

Förra helgen var jag i Karlstad hos Ola-familjen. Då fick jag av Cissi tips om en gratis hemsida vid namn Google Site. Hade inte hört talas om den, faktiskt. Den kommer liksom inte upp då man jämför gratis hemsidor.

Google site verkar vara skapat för projektgrupper men lämpar sig mycket väl för ensamföretagare. Vid närmare betraktande har den alla funktioner som jag vill ha på en hemsida, utvecklade och klara, bara att ta sig an och använda. Jag behöver inte uppfinna hjulet. Kan använda mig av olika tillgängligheter, t ex ha kurser där kursdeltagarna har sin egen tillgänglighet, mobilanpassning, jag kan tom redigera sidan från mobilen, jag kan blogga, troligen sälja något via hemsidan, lägga dit presentationer, filmer och poddar och you name it. Det mesta är gratis, men om jag vill koppla sidan till en egen domän så kostar det en slant, och den slanten är högst överkomlig. Ca 500:- om året.

 

Borta är planerna på att göra hemsidan i Drupal 8. Det var för krångligt. 

Nu har jag skapat en hemsida på prov och vet så pass mycket som att detta får bli min nya melodi. Det var relativt enkelt att komma igång. Jag presenterar mig som konsult som ger ledarstöd och privatperson som sysslar visar krativa projekt. Vissa av dem lägger jag ut ofärdiga med möjligheten att få återkoppling. 

Den nya hemsidan kommer att hittas på min gamla domän, så småningom. Jag samlar mitt gamla jag och mitt nya jag under en hatt och sidan blir mitt nya digitala skyltfönster.

Det innebär att jag kommer att blogga där i fortsättningen. Den här bloggen blir kanske inte den sista här, men snudd på.

Det finns många grubblor i mig. Förutom dem kring bokens markandsföring, se förra bloggen, så pågår grubblor hur och med vad jag ska presentera mig digitalt i framtiden. 

 

I helgen var jag i Karlstad hos Olafamiljen och fick av Cissi tips om ett hemsidesverktyg jag inte kände till. Google sites. Nu testar jag det och det tycks mig som att tidigare planer på Drupal 8 bleknar bort. Google sites har alla funktioner jag vill ha och fler därtill. T ex olika tillgänglighetsnivåer, användargrupper, interaktivitet, med eller utan kommentarsfält, blogg, bokförsäljning över nätet, koppling till min befintliga domän (kursiv funktion kräver G Suite som kostar en årlig inte alltför stor slant), etc.

 

Men det är mödosamt att lära sig själv och just nu undrar jag hur i fridens dar jag gör min provsida mobilvänlig. Löser jag det så dröjer det inte länge förrän jag kan presentera mig med mina nuvarande verksamheter.

Jag grubblar en del på vad som är en bra story värd att berättas för en allmänhet. Alltså på marknadsföring i allmänhet och vår Boken om KIM i synnerhet. För att vara ärlig, jag har närmast stångat mig blodig.

Efter ett antal kringelikrokar landade vi i pressmeddelandets rubrik "Boken om KIM – en praktisk och rolig bok om utveckling av verksamheter och grupper". Ja, alltså, jag förstår att det inte får garvade journalister att höja på ögonbrynen, men det blev i alla fall en kort kärnfull och ärlig rubrik. Vi bjöd in till mediaträff i förra veckan och skickade inbjudan till några hundra personer och eller redaktioner.

Alltmedan jag grubblar över en bra story drar jag mig till minnes följande.

För många år sedan, jag minns inte när, hörde jag på TV-nyheterna om en ny bok om ledarskap. Vässade öronen lite surt. Det ges ju ut mängder med böcker om ledarskap så varför skulle just den här hamna på TVs bästa sändningstid? Jag var sur ända tills jag hörde storyn.

 

Boken var skriven av en man som satt som spärrvakt på Trångsunds T-banestation. Det ganska urtråkiga jobbet gav honom gott om utrymme att tänka stora tankar om ledarskap och samhällsutveckling.

Måste erkänna att jag blev så pass intresserad att jag köpte boken. Den heter Den vise Vdn och är skriven av Karl-Erik Edris. Ja, jodå, den var intressant. Handlade om en vd som tog in på ett kloster där man skulle vara tyst och hitta sig själv. Fullkomligt tyst, förutom en stunds dagliga samtal med en munk. Det var besvärande för Vdn som var oumbärlig med många järn i elden. Man får följa hans frustration och de insikter han får i sin tystnad och av samtalen med munken.

Nog om innehållet i just den boken. Det jag vill komma åt är storyn eller nyhetsvärdet. Vad jag vet har Karl-Erik Edris ett förflutet inom akademin, han har alltså kvalificerat fackkunnande, men om det berättades inget under nyhetssändningen. Inte heller berättades om bokens innehåll. Det var spärrvakten som skrev en ledarskapsbok, som var grejen. Den storyn väckte mig. Alltså en story som inte handlade om boken i sig utan om den udda tillkomsten.

Därmed inställer sig frågan - Har jag eller vi en intressant story runtikring vår bok att komma med? Nåt som går att berätta och som gärna återberättas av andra. Jag är tex en personlig assistent som skrivit en bok om organisation och ledarskap. Dessutom är boken delvis skriven under våra rehabvistelser i Spanien. Kan det vara nåt? Men nej, inte går det att göra reportage från mitt ibland urtråkiga jobb där jag har gott om tid att tänka stora tankar. Jag har tystnadsplikt och får inte utelämna min brukare. Och inte vill jag det heller.

Nu ska ni få höra på story

Kanske håller den inte måttet för bästa sändningstid på TV, men en story är det likväl.

Vi kallade till ju till mediaträff i förra veckan. Inbjudna var Radio, TV, dags- och facktidningar. Mitt åtagande var att ladda upp med böcker och att också ta med några exemplar av vår tidigare Bok om mentorskap. Kollegan skulle ta några utskrifter av en artikel om boken och en intervju. Jodå, jag kom med dramaten-vagnen full av böcker och bokställ. Jag hade slängt ner en obruten bokförpackning för säkerhets skull och nu när jag kom till caféet sprättade jag paketet med böcker.

- Skrik! Det är inte sant, fel böcker!

Inte en enda bok fanns på plats. Varken kollegan eller jag hade några lösa exemplar med oss. Det var bara helt boktomt och media skulle komma om sisådär 10 minuter. Vi hade inget att visa.

Efter några mikrosekunders övervägande slängde jag mig iväg hem, T till Fridhemsplan, T till Solna C och Buss till Framnäsbacken, hållplatsen nära mig. Vid busstorget i centrum träffade jag på dotter Tuva i nyinköpt turkos dunjacka som hon nyligen fått av mig och barnbarnen Signe och Hedda som var på väg till dagmamman. Vi åkte tillsammans till Framnäsbacken och gick därefter åt var vårt håll.

 

Själv rusade jag hem och rafsade åt mig några böcker och tog samma väg tillbaka. På håll såg jag turkosa Tuva stå och vänta på bussen tillbaka. Jag såg en buss komma och sprang, men jag hann inte ta den.

Ganska strax därpå kom ännu en buss. Ej i trafik stod det på den. En man försökte lifta med den och den stannade faktiskt. Men det visade sig vara för rött ljus. Jag fick syn på Signe och Hedda som stod intill en transformatorstation tillsammans med dagmamman. Antar att de väntade på fler barn för att tillsammans gå till en lekpark. Jag slängde slängkyssar till dem och fick några tillbaks.

 

Mannen och jag växlade några ord om att det nästan lyckades honom att stoppa en buss märkt Ej i trafik. Efter ytterligare en stund kom en buss i trafik. Medan vi klev på kommenterade mannen mina slängkyssar. - Du är så go med barnen, du kommer att få flerfalt tillbaka, sa han. Jag höll med. - De är mina barnbarn.

Vi satte oss på olika platser i bussen men möttes faktiskt i rulltrappen ner till T-tågen. Jag hade både fort i kroppen och spring i benen och ropade - Hej igen, då jag fick syn på honom i rulltrappan. Han kommenterade mitt jäktande och jag bad svettdrypande att få förklara min stress. Så kom det sig att vi fortsatte samtalet.

 

När han hörde om mitt oförlåtliga misstag att ta fel böcker till mediaträffen frågade han om jag ville ha en kram. – Ja, tack. Så jag fick en kram där i rulltrappan.

- Sa du bok om organisation och ledarskap?, sa han sen, det låter intressant, berätta mer.

På vägen ner i underjorden och i väntan på tåget fick han en bok och vi utvecklade minimalt med kontaktuppgifter med varandra med häng på fortsatt kontakt. Han presenterade sig som en intuitiv person, uppfinnare med jobb inom en av våra riktigt stora företag som just nu är inne i en dynamisk omstrukturalisering. I Fridhemsplan skildes vi åt.

Jag kom fram till caféet nästan en timme senare och där satt kollegan med en kopp kaffe och utan att ha träffat en enda mediaperson. Alltså, det kom ingen. Det är väl sånt som kallas tur i oturen.

Senare samma dag fick jag sms från Mannen. Han ville KÖPA boken. Idag hörde han av sig igen. Efter att ha ögnat större delen av boken vill han nu träffas och föra dialog om hur man mer konkret kan jobba…

Jag är märkbart stressad över det här med pressmeddelanden. Alltså, vi jobbar med att lansera Boken om KIM genom uppmärksamma media på att den finns. Tycker det hela är läskigt.

Såg ett TV-program, Året med Millennium 4, som visade David Lagercrantzs år i rampljuset efter att hans millenniebok blev känd och senare utgiven och våldsamt uppmärksammad. Identifierade mig (!) med hans stress över att vara trevlig under ändlösa intervjuer jorden runt samtidigt som missunnsamheten och hatet växte lavinartat i Sverige.

Själv går jag med farhågor om total medietystnaden över vår bok. Jag befarar och tror att den över huvud taget inte är av intresse för någon. Det är som om det bara är kollegan Gro och jag i hela världen som tycker att KIM-modellen är intressant. Riktigt sant är det inte, men känns som snudd på.

Den där känslan av one´s-in-a-life-time-uppfinning jag hade för över 15 år sedan har hamnat i ett rum med slocknade strålkastare. Likväl vill jag inte slänga in min egen handduk. Kvarstår att vi haft mycket goda erfarenheter. Faktiskt. Men timingen känns urusel. Tidigare har jag ofta tänkt att något som uppfunnits av två egenskuttande norrländskor rimligen betraktas som ointressant hemkokeri. Vi är långt från de akademiska korridorerna och de stora grabbarnas multinationella företag där de relationella uppfinningarna får många stora ord. Till detta kan jag lägga tidsandan, den rationella inhumana slimmade, som inte bärs av humanism utan av något annat, gud vet vad.

Det finns risk för att jag sitter här på det bortglömda pensionsberget med bitterhet som läppstift. Men det kommer naturligtvis inte att hända, bitterhet är inte precis min melodi. På sin höjd rycker jag på axlarna och förundrat tänker ”så det kan bli!”.

Å andra sidan, vi är inte där än. Ett pressmeddelande har gått ut i Sundsvall igår, där vi har bjudit in pressen till bokminglet på torsdag 29/9. Vi kommer att kalla till mediafrukost i Stockholm 7/10 och den kallelsen har inte gått ut än. Så medias ointresse är än så länge ett fantasifoster från min sida.

Det jag skriver om här är mina ångestfyllda farhågor och min lakoniska strategi. Nej, mediabearbetning är inte alls min grej. Det är bland det läskigaste jag gjort på länge.

Nästa fundering dyker upp. – Det här kan jag ju inte blogga om. Man får ju inte visa sina tvivel, sin svaghet, sin ågren. Man ska vara en optimistisk vinnare som kommunicerar flyt och framgång. För det är framgångsrika vinnare man vill umgås med, skriva om, frottera sig med. Så även i detta avseende är jag fel.

Men jag har ingen lust att ljuga, fronta med en glättig fasad, jag vill faktiskt vara helgjuten. Och då får det blir som det blir. Jag tycker det är läskigt med mediakontaktandet oavsett deras reaktion. Både den eventuella uppmärksamheten och den eventuellt uteblivna dito.

- Så det kan bli.

Imse vimse spindel, det är jag det. Igår hämtade jag barnbarnen fast det skulle vara idag.

 

Jag har också gjort en erfarenhet i ett annat förvirringens tillstånd.  När jag flyttade nyligen påtvingades jag en internetleverantör (Comhem) som jag tycker är aningen för dyr för min smak. Jag har gått och blivit om mig och kring mig med både små och stora slantar för att inte sitta där om några år som utfattig pensionär. Det är faktiskt en dov stress det där med den kraftigt minskande pensionen om några år och jag tycker jag grejat det så jag kan vara lugn. Men jag får inte slösa. Naturligtvis valde jag ett basutbud av TV-kanaler, 1,2 och 4, när jag flyttade in och det räcker gott.

För några dagar sedan ringdes jag upp av en översvallande dam som meddelade att vår bostadsrättsförening ska övergå till digitalt utbud och nu kunde hon erbjuda fantastiska högkvalitativa tjänster för endast si och så mycket. Jag lät mig hänföras och valde att utöka TV-utbudet med TV Guld (jag vet inte hur många kanaler till hur bra kvalitet som helst) för endast 179 i månaden (i 3 månader, därefter 439/mån) och dessutom Cmore & serier för endast 0 kr i månaden nu (efter 3 månader endast 99/mån). Och jag kunde både ångra mig inom 14 dagar och välja bort det där utbudet senare. Då skulle basutbudet kosta bara 179/månad. Om det tänkte jag att det kunde vara roligt att prova men att jag aldrig i livet skulle fortsätta med detta fantastiska utbud utan bara återgå till grundutbudet. Avtalet spelades in på band.

Efteråt har jag börjat tänka efter lite. Men alltså, här har jag valt en TV-tjänst som kommer att kosta mig över 500/månaden för något som jag har i den omfattning jag behöver för ett pris som redan ingår i Bredbandsavgiften. Hur gick det här till? Jag kollade med ordföranden i föreningen som bekräftade att föreningen fortfarande tänker stå för basutbudet och att det ingår i Bredbandsavgiften.

Även om jag skulle ångra avtalet så skulle månadsavgiften ändå öka med 179/månad. Och då ska man veta att jag redan nu tycker att Bredbandet är aningen dyrt. Det är något som inte stämmer. Det här vill jag helt enkelt inte. Jag vill ångra mig och ha det som jag har det.

Nyss ringde jag upp och ångrade det ingångna avtalet med hänvisning till att jag lät mig hänföras och nu när jag tänkt till så vill jag inte ha det utan bara ha ett basutbud som alltså ska ingå i det jag redan betalar.

Jo då, det gick så bra så bra. Men innan han annullerade, ville han bara presentera ett alternativ. OK, låt höra. Nu fick jag 21 kanaler + två egenhändigt valda kanaler för 99/mån i ett år och sen kan jag gå tillbaka till basutbudet (gratis inom bredbandet) med kanalerna 1, 2, 4, 6, 24, SvTB och AccessTV och därmed få tillgång till den digitala teknikens bättre kvalitet. Alltså, det är skillnad på över 500/mån i all framtid och 99/mån i ett år. För nåt mer än det nyare basutbudet behöver jag då rakt inte.

Nu är jag lite nöjd och ska ge mig i kast med att installera den däringa Tv-modulen för HD och Comhems programkort. Det är lite gruvsamt men Comhem brukar ha bra beskrivningar, så det ska väl gå bra.

Jag har inte slösat med slantarna på ett TV-utbud jag inte nyttjar, samtidigt som jag får HD-kvalitén som jag nu fått förmånligt och som skulle kostat mig ungefär lika mycket som den där årsprenumerationen kostar.

Men, lite imse vimse är jag allt, även vad gäller TV. Om det här är en rörig blogg så innebär det att det är rörigt i min hjärna, trots ansträngningen om motsatsen.

I tisdags (30/8) genomfördes vårt första bokmingel för att uppmärksamma och fira att boken om KIM sett dagens ljus. Tack alla som kom.

 

Några bilder kommer, när jag fått dem tillsända.

Jag bär med mig en känsla av att ni som var där verkligen vill oss och vårt budskap väl och gladdes med oss över att ha kommit i mål. Boken om KIM är förlöst. Skål för det!

Jag tror också att ni alla hajade att ni är välkomna att ta vid, att utveckla tänkesättet på ert eget vis. Det är nämligen så att om bokens budskap ska spridas, så må det bli med er hjälp.

För min del är Boken om KIM ett sorts testamente över delar av mitt arbetsliv. Jag kommer inte att vara aktiv organisationskonsult längre. Därtill sätter sinnenas försämrade informationsförmedlare stopp. (Men jag är inte gaggigare än att jag förstår att jag inte är lika bright som förr.) Jag utbildar gärna i metoden på begäran och jag är gärna samtlsstöd till förändringsledare, men jag kommer inte att rådda i organisationer mer. 

 

Jag bär, som så ofta, inte någon alldeles ren och enkel känsla. I mig finns verkligen både glädje och stolthet, men också visst vemod. En stund. För jag har ju så roliga projekt som väntar på mig...

 

Den 15/9 genomför vi bokmingel after work i Stockholm och den 29/9 i Sundsvall. 

Det går trögt med inflyttningen i min nya lägenhet.

 

Sedan sist har jag 1) tagit hand om tvillingarna en vecka medan föräldrarna premiärvandrade tillsammans i Sylarna, 2) intensivjobbat från tidig morgon till sen kväll en vecka på mitt ordinarie jobb och 3) besökt Karlstadsfamiljen tisdag – fredag.

 

Mellan varven har jag haft en och annan halv- och heldag för mig själv och mina pinaler. Till nöds har jag tömt alla lånta flyttkartonger (70 st) men fortfarande står saker i travar i väntan på att få en mer permanent plats. Först ska garderoberna i hallen fixas, vägghyllor monteras i kök och arbetsvrå, badrumsskåpet med tillhörande belysning monteras och fästas på plats, nya höj- och sänkbara skrivbordet monteras, all väggbelysning monteras, tavellister ska upp, etc etc. En hel del av detta behöver jag hjälp med.

Ute flödar solen och sommarumgänget både här och där är mycket trevligt. I mina gladare stunder tänker jag att lägenheten inte springer bort, jag har gott om tid framöver, typ resten av livet, med att fixa vad som fixas behöver i min lägenhet.

Så har jag då gått och blivit Pokémonspelare.

 

Eller Pokémontestare ska jag nog säga. Karlstadborna lärde mig ta de första stegen, ladda hem en app (PokémonGo) och förstå att det finns Poke-stops, över hundra sorters Pokémons där vissa är vanliga och andra mycket sällsynta, det finns gym där strider utkämpas tror jag och en professor som… jag minns inte riktigt. Han såg ut att vara i 20-årsåldern. Hos honom kan jag växla Pokémons mot nåt annat, vad det nu var. På de där stoppen kan jag ladda hem bollar, ägg och annat som jag har användning av i framtiden. Det tar en liten stund att göra det.

Så fick jag förklaringen på ett fenomen jag upplevde under min intensiva arbetsvecka häromsistens. När jag kom till pendelstationen på sena kvällarna satt klasar av folk på gräset nära trappan till pendeln och alla satt med sina mobiler framme. Så har jag inte sett folk samlade förut. Det märkliga var att de inte tycktes umgås med varandra, de var stillsamma, av olika åldrar alltifrån ungdomar till medelålders+ med olika klädstilar. Helt enkelt väldigt olika människor samlade på en liten plätt med sina mobiler framför näsan. Nu, sen jag börjat med Pokémon, förstår jag att där vid pendeltrappan måste finnas ett sånt där Poke-stop och att de satt där och, oberoende av varandra, laddade på sig det som gick. 

Därmed fick jag på nytt förstå att världen numera kan te sig annorlunda än tidigare. Mänskliga beteenden, både enskilda och i grupp, kan behöva tolkas genom ännu ett nytt tolknings-filter, Pokémon-filtret.

 

Alla känner vi väl till skiftet från före mobilernas tid då högt pratande ensmagående människor på en gata helt säkert hade en och annan skruv lös. Efter införandet av mobiler gäller inte den analysen längre. Ack ja.

Om jag kommer att bli inbiten Pokémonare? Njae, jag tror inte det. Men jag ska se till att förstå idén i alla fall. Ha kul med Pokémon ett tag. Och förundras över dessa nya beteendefenomen.

Nu är det fullbordat.

 

Jag har flyttat till Skytteholm i Solna och avträtt lägenheten i Kvarnskogen, Sollentuna. Allt har gått bara bra både vad gäller pappers- och pengadelen och renoveringen, den fysiska flytten och flyttstädet. Har haft god hjälp av Beks flytt och transport, de har gjort allt grovjobb åt mig. Tuva, Leo och Ann har också hjälpt mig vilket jag är oändligt tacksam för.

 

Nu är jag ganska trött av både flyttkaos och, för mig, ovanligt hårt fysiskt arbete. Fortfarande står flyttkartongerna i travar hos mig, men högarna minskar allteftersom.

Det blir så fint. Jag känner mig nöjd med både lägenhet i sin helhet och de renoveringsinsatser jag valt. Hela lägenheten är målad, några garderober rivna och ersatta med nya fräscha. Överväger faktiskt att i ett senare skede ta bort de klinkerliknande golvplattorna jag har i kök, hall och sovrum, men det får bli ett senare projekt.

 

Nu ska jag bara landa, etablera mig här, bo in mig i lägenheten och lära känna omgivningarna. Det räcker och blir över för ett bra tag framöver.

Skissad text som ska bearbetas

 

Tradition i glada vänners lag

 

Minnen som väcker minnen, och känslor. (Du-reformens upplösning)

 

God mat och en retsina utöver det vanliga

 

nästan 5-åringar som är underbara smådävlar

 

brexit

 

parkerna runt mig

Mitt emellan är det ord som kommer upp i sinnet då jag ska beskriva hur jag har det.

Mina tillhörigheter i lägenheten där jag bott de senaste åren är till 99% packade i kartonger och jag har flyttat till Tuva-familjen med semesterutrustning och lilla kontoret. Den 4 juli får jag tillträde till min nya lägenhet. Alltså är jag mitt emellan två boenden.

Just nu knackar jag på in nya dator som jag just sparkat igång. Jag har lyckats öppna den, komma ut på nätet via Tuvas Wifi och ladda ner chrome och synkat med google-kontot så nu har jag allt material intakt. Vidare lyckades jag just ladda ner drivrutin till skrivaren och ikväll ska jag ladda ner dropbox så jag får tillgång till "allt". Strax ska jag ladda in officepaketet. Jag må skynda mig att kliva in i nya datorn för den gamla visar seriösa tecken på att vilja kracka ihop. Jag är alltså mitt emellan två datorer, båda är av märket MacBook Pro.

Nyss hämtade jag min nya mobil, en kines vis namn One+ two. Det ska vara en värsting - till halva priset. Har inte öppnat paketet än men snart är hög tid att bekanta mig med denne kines, en android som ska ersätta min iPhone 5, som även den visar tecken på att ta sina sista andetag. Vad säger man om det? Även på mobilfronten är jag mitt emellan.

Så var pärsen över för den här gången och det gick vägen. I torsdags skrev jag kontrakt på försäljning av min egen lägenhet. Det föregicks av en riktig nagelbitare. Först var och är marknaden upp och ner med exceptionellt stort utbud just nu. Prisutvecklingen på bostäder är minst sagt svårbedömd. Jag har koll på syskonlägenheter som inte fått något bud alls. Så publicerades min lägenhet på Hemnet och en dryg vecka därpå var det visningsdags.

 

Först hände inget i 2 dagar, sedan hände lite dag 3, lite till dag 4 och till sist dag 5, på knappt en timme, hände mycket och det toppades med kontraktsskrivning på kvällskvisten. Jag var svettig (värmebölja), vimsig och närmast i chocktillstånd. Min oro var befogad men kom helt på skam.

I går, lördag, åkte jag lättad med Kör för alla-kören till Dalhalla och inledde deras säsong med att konsertera tillsammans med Ebbot Lundberg, Sara Riedel, Ola Salo och vår körledare Caroline af Ugglas och hennes band. Det var magiskt även i år även om jag kanske inte är lika hög den här gången. Däremot är jag allmänt hög av hur tillvaron utvecklas runt mig.

Det var jätteroligt att sjunga med Ola Salo. Han var både ödmjuk och utmanande och vi kom att improvisera helt galet på slutet och det var underbart. Mera av den varan!

Nu ska jag packa. Jag får tillträde till min lägenhet i Skytteholm, Solna 4/7 och jag avträder lägenheten här i Kvarnskogen, Sollentuna 8/7. Däremellan ska min nya lägenhet målas helt och hållet, flyttlasset ska gå och flyttstädningen genomföras. Hej och hå.

Hälsningar från en stillsamt leende Glader.

Jag har roligt också här i skruvstädslandet. Jag kan faktiskt tänka på annat också.

 

För att slå ihjäl lite ångesttid har jag börjat knåpa på den barnbok som verkar vilja vara först ut att bli till. Jag har kontaktat en tänkbar illustratör, gjort en ramberättelse med övergripande layoutidé och nu sitter jag faktiskt och SKRIVER för att känna mig för både innehållsligt och stilistiskt.  

 

Min vana trogen rinner bägaren snarast över. Idéerna flödar och jag får nya idékorn vad jag än gör, vart jag än går. Just nu har jag material till flera böcker i en hel serie. 

 

För första gången erfar jag hur det är att sitta här och hitta på allting. Har inget jag ska förklara eller lära ut, inget jag vill uppnå, inga erfarenheter jag vill delge. Jag bara hittar på utifrån en enda tanke som faktiskt tvillingarna och jag fick för en tid sedan. - Hur skulle det vara om si hände?

 

Det funderar jag över och det rinner både till och tar stopp. Rinner till igen. Flyter ut i sidospår, som blir till huvudspår. Persongalleriet byter kön och namn. Vidare grubblar jag över utgivning och distribution. Vore skönt att ha en förläggare.

 

Tänker kontakta några förlag för att testa idén och få feedback. Men innan dess ska illustratören och jag ha hunnit både bekanta oss mer med varandra och producera något fullskaleprov tillsammans att visa upp. Det kommer att ta sin tid. Särskilt som illustratören har fullt upp just nu och jag förhoppningsvis har fullt upp med flytt rätt snart.

 

Det hela fungerar utmärkt som ångestdämpare och verklighetsflykt. Jag är i både sagornas och möjligheternas land och där har jag kontrollen. Det är min bästa gren.