Så det kan bli

Jag är märkbart stressad över det här med pressmeddelanden. Alltså, vi jobbar med att lansera Boken om KIM genom uppmärksamma media på att den finns. Tycker det hela är läskigt.

Såg ett TV-program, Året med Millennium 4, som visade David Lagercrantzs år i rampljuset efter att hans millenniebok blev känd och senare utgiven och våldsamt uppmärksammad. Identifierade mig (!) med hans stress över att vara trevlig under ändlösa intervjuer jorden runt samtidigt som missunnsamheten och hatet växte lavinartat i Sverige.

Själv går jag med farhågor om total medietystnaden över vår bok. Jag befarar och tror att den över huvud taget inte är av intresse för någon. Det är som om det bara är kollegan Gro och jag i hela världen som tycker att KIM-modellen är intressant. Riktigt sant är det inte, men känns som snudd på.

Den där känslan av one´s-in-a-life-time-uppfinning jag hade för över 15 år sedan har hamnat i ett rum med slocknade strålkastare. Likväl vill jag inte slänga in min egen handduk. Kvarstår att vi haft mycket goda erfarenheter. Faktiskt. Men timingen känns urusel. Tidigare har jag ofta tänkt att något som uppfunnits av två egenskuttande norrländskor rimligen betraktas som ointressant hemkokeri. Vi är långt från de akademiska korridorerna och de stora grabbarnas multinationella företag där de relationella uppfinningarna får många stora ord. Till detta kan jag lägga tidsandan, den rationella inhumana slimmade, som inte bärs av humanism utan av något annat, gud vet vad.

Det finns risk för att jag sitter här på det bortglömda pensionsberget med bitterhet som läppstift. Men det kommer naturligtvis inte att hända, bitterhet är inte precis min melodi. På sin höjd rycker jag på axlarna och förundrat tänker ”så det kan bli!”.

Å andra sidan, vi är inte där än. Ett pressmeddelande har gått ut i Sundsvall igår, där vi har bjudit in pressen till bokminglet på torsdag 29/9. Vi kommer att kalla till mediafrukost i Stockholm 7/10 och den kallelsen har inte gått ut än. Så medias ointresse är än så länge ett fantasifoster från min sida.

Det jag skriver om här är mina ångestfyllda farhågor och min lakoniska strategi. Nej, mediabearbetning är inte alls min grej. Det är bland det läskigaste jag gjort på länge.

Nästa fundering dyker upp. – Det här kan jag ju inte blogga om. Man får ju inte visa sina tvivel, sin svaghet, sin ågren. Man ska vara en optimistisk vinnare som kommunicerar flyt och framgång. För det är framgångsrika vinnare man vill umgås med, skriva om, frottera sig med. Så även i detta avseende är jag fel.

Men jag har ingen lust att ljuga, fronta med en glättig fasad, jag vill faktiskt vara helgjuten. Och då får det blir som det blir. Jag tycker det är läskigt med mediakontaktandet oavsett deras reaktion. Både den eventuella uppmärksamheten och den eventuellt uteblivna dito.

- Så det kan bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0