Bentes blogg

Jag grubblar en del på vad som är en bra story värd att berättas för en allmänhet. Alltså på marknadsföring i allmänhet och vår Boken om KIM i synnerhet. För att vara ärlig, jag har närmast stångat mig blodig.

Efter ett antal kringelikrokar landade vi i pressmeddelandets rubrik "Boken om KIM – en praktisk och rolig bok om utveckling av verksamheter och grupper". Ja, alltså, jag förstår att det inte får garvade journalister att höja på ögonbrynen, men det blev i alla fall en kort kärnfull och ärlig rubrik. Vi bjöd in till mediaträff i förra veckan och skickade inbjudan till några hundra personer och eller redaktioner.

Alltmedan jag grubblar över en bra story drar jag mig till minnes följande.

För många år sedan, jag minns inte när, hörde jag på TV-nyheterna om en ny bok om ledarskap. Vässade öronen lite surt. Det ges ju ut mängder med böcker om ledarskap så varför skulle just den här hamna på TVs bästa sändningstid? Jag var sur ända tills jag hörde storyn.

 

Boken var skriven av en man som satt som spärrvakt på Trångsunds T-banestation. Det ganska urtråkiga jobbet gav honom gott om utrymme att tänka stora tankar om ledarskap och samhällsutveckling.

Måste erkänna att jag blev så pass intresserad att jag köpte boken. Den heter Den vise Vdn och är skriven av Karl-Erik Edris. Ja, jodå, den var intressant. Handlade om en vd som tog in på ett kloster där man skulle vara tyst och hitta sig själv. Fullkomligt tyst, förutom en stunds dagliga samtal med en munk. Det var besvärande för Vdn som var oumbärlig med många järn i elden. Man får följa hans frustration och de insikter han får i sin tystnad och av samtalen med munken.

Nog om innehållet i just den boken. Det jag vill komma åt är storyn eller nyhetsvärdet. Vad jag vet har Karl-Erik Edris ett förflutet inom akademin, han har alltså kvalificerat fackkunnande, men om det berättades inget under nyhetssändningen. Inte heller berättades om bokens innehåll. Det var spärrvakten som skrev en ledarskapsbok, som var grejen. Den storyn väckte mig. Alltså en story som inte handlade om boken i sig utan om den udda tillkomsten.

Därmed inställer sig frågan - Har jag eller vi en intressant story runtikring vår bok att komma med? Nåt som går att berätta och som gärna återberättas av andra. Jag är tex en personlig assistent som skrivit en bok om organisation och ledarskap. Dessutom är boken delvis skriven under våra rehabvistelser i Spanien. Kan det vara nåt? Men nej, inte går det att göra reportage från mitt ibland urtråkiga jobb där jag har gott om tid att tänka stora tankar. Jag har tystnadsplikt och får inte utelämna min brukare. Och inte vill jag det heller.

Nu ska ni få höra på story

Kanske håller den inte måttet för bästa sändningstid på TV, men en story är det likväl.

Vi kallade till ju till mediaträff i förra veckan. Inbjudna var Radio, TV, dags- och facktidningar. Mitt åtagande var att ladda upp med böcker och att också ta med några exemplar av vår tidigare Bok om mentorskap. Kollegan skulle ta några utskrifter av en artikel om boken och en intervju. Jodå, jag kom med dramaten-vagnen full av böcker och bokställ. Jag hade slängt ner en obruten bokförpackning för säkerhets skull och nu när jag kom till caféet sprättade jag paketet med böcker.

- Skrik! Det är inte sant, fel böcker!

Inte en enda bok fanns på plats. Varken kollegan eller jag hade några lösa exemplar med oss. Det var bara helt boktomt och media skulle komma om sisådär 10 minuter. Vi hade inget att visa.

Efter några mikrosekunders övervägande slängde jag mig iväg hem, T till Fridhemsplan, T till Solna C och Buss till Framnäsbacken, hållplatsen nära mig. Vid busstorget i centrum träffade jag på dotter Tuva i nyinköpt turkos dunjacka som hon nyligen fått av mig och barnbarnen Signe och Hedda som var på väg till dagmamman. Vi åkte tillsammans till Framnäsbacken och gick därefter åt var vårt håll.

 

Själv rusade jag hem och rafsade åt mig några böcker och tog samma väg tillbaka. På håll såg jag turkosa Tuva stå och vänta på bussen tillbaka. Jag såg en buss komma och sprang, men jag hann inte ta den.

Ganska strax därpå kom ännu en buss. Ej i trafik stod det på den. En man försökte lifta med den och den stannade faktiskt. Men det visade sig vara för rött ljus. Jag fick syn på Signe och Hedda som stod intill en transformatorstation tillsammans med dagmamman. Antar att de väntade på fler barn för att tillsammans gå till en lekpark. Jag slängde slängkyssar till dem och fick några tillbaks.

 

Mannen och jag växlade några ord om att det nästan lyckades honom att stoppa en buss märkt Ej i trafik. Efter ytterligare en stund kom en buss i trafik. Medan vi klev på kommenterade mannen mina slängkyssar. - Du är så go med barnen, du kommer att få flerfalt tillbaka, sa han. Jag höll med. - De är mina barnbarn.

Vi satte oss på olika platser i bussen men möttes faktiskt i rulltrappen ner till T-tågen. Jag hade både fort i kroppen och spring i benen och ropade - Hej igen, då jag fick syn på honom i rulltrappan. Han kommenterade mitt jäktande och jag bad svettdrypande att få förklara min stress. Så kom det sig att vi fortsatte samtalet.

 

När han hörde om mitt oförlåtliga misstag att ta fel böcker till mediaträffen frågade han om jag ville ha en kram. – Ja, tack. Så jag fick en kram där i rulltrappan.

- Sa du bok om organisation och ledarskap?, sa han sen, det låter intressant, berätta mer.

På vägen ner i underjorden och i väntan på tåget fick han en bok och vi utvecklade minimalt med kontaktuppgifter med varandra med häng på fortsatt kontakt. Han presenterade sig som en intuitiv person, uppfinnare med jobb inom en av våra riktigt stora företag som just nu är inne i en dynamisk omstrukturalisering. I Fridhemsplan skildes vi åt.

Jag kom fram till caféet nästan en timme senare och där satt kollegan med en kopp kaffe och utan att ha träffat en enda mediaperson. Alltså, det kom ingen. Det är väl sånt som kallas tur i oturen.

Senare samma dag fick jag sms från Mannen. Han ville KÖPA boken. Idag hörde han av sig igen. Efter att ha ögnat större delen av boken vill han nu träffas och föra dialog om hur man mer konkret kan jobba…