Bentes blogg

De senaste veckorna har varit turbulenta och jag genomgår diverse olika känslor, flera av dem på en och samma gång.

Måndag morgon 2 maj såg jag på Hemnet en lägenhet i Skytteholm Solna. Höjde på ögonbrynen för det hör inte till vanligheten att se lägenheter så centralt. De jag ser inom min sökradar ligger i Norrtälje, Sigtuna, Märsta, Upplands Väsby, Sollentuna/Edsberg ibland, Täby, Kallhäll, Upplands Bro och motsvarande en bra bit söderut. Men inte Solna. Gjorde en snabb whatsup-koll med Tuva och Leo som omedelbart responderade Wow.

Det skulle vara visning söndag-måndag då jag skulle vara i Karlstad respektive jobba hela dagen. Jag ringde mäklaren på en gång på morgonen och sa som det var, att jag inte kan se lägenheten men att jag kan köpa den osedd. Det gick inte för sig. Dödsboets syskonskara ville ha en öppen budgivning. Då bad jag om en visning i förtid. Den gjorde vi onsdag 4 maj och drabbade mig med den-här-lägenheten-ska-jag-ha-kraft.

Planlösningen är inte optimal, ytskikten behöver ses över, men… ja, den är hemtrevlig och mysig på något sätt, behändig i proportionerna. Entrén fin. Läget super, utmed en lågtrafikerad återvändsgata invid en stor folklig park, 10 min bilfri promenad från dörr till dörr med TuLe-famijen, mycket nära barnbarnens dagmamma, ett stenkast från deras framtida skola, 5-10 min till busstorg, T-bana och galleria med ett överdåd av affärer, bank, vårdcentral, hörselvård och ca 25 min promenad till pendeln, en tid som kan kortas med flitigt gående bussar eller cykel, 9 min med T-bana till Centralen och dessutom promenadavstånd till Mälarens strand vid Huvusta i söder och Hagaparken i öster. Mäklare brukar även lyfta fram närheten till Filmstaden, Råstasjön och Mall of Scandinavia.

Jag förstod att jag inte har pengar tillräckligt för en klättrande budgivning. Försökte tänka kreativt kring hur jag skulle få tillgång till mer pengar, men kom inte på något inom lagens ramar. Men så sa det klick, eureka, Banken har pengar, mycket pengar dessutom. (Jag kom utifrån en erfarenhet av njugga banktjänstemän som snålar).Så jag slängde iväg en ansökan om förnyat lånelöfte för det här objektet specifiket. Sen åkte jag iväg till Karlstad för att umgås med Karlstad-familjen och se deras nya hus och träffa barnbarnen. Jag var beredd på att vara en främling för dem då vi inte setts sedan februari. Men så blev det inte, det var nästan som att ha träffat dem igår. Himla mysigt. Det gör båda stora framsteg som det är både stort och hedrande att följa.

Jag förstod också att om jag ska köpa en lägenhet så är det bråttom att sälja min. Tidigarelade ett redan inbokat möte med en mäklare som skulle sälja min lägenhet. Vi hade tänkt förbereda så att det bara är att trycka på knappen när jag funnit min nya bostad. Nu blev det brått. Träffade henne samma dag som budgivningen började hetta till på allvar och kunde få lite råd kring budgivning. Bla att 1) det är viktigt att finnas med i budgivningen hela tiden även om man inte driver/leder den och att 2) jag kunde påskynda en trög slutspurt med att säga – Vad ska till för att det ska bli avslut nu? Båda dessa råd fick jag användning för.

Vi gjorde en plan för försäljning av min lägenhet som om jag vann budgivningen och det skulle vara bråttom och jag gjorde en lista på vad jag har att göra inför fotograferingen. Kontrakt borde kunna vara klart i början av juni.

Under Karlstadsvistelsen fick jag besked om nytt lånelöfte och när jag kom hem och började jobba var det dags för budgivning. Jag höll låg profil i början för att komma mot slutet och tala om var skåpet skulle stå. Vidare lade jag mig vinn om att vara oberäknelig, ibland snabbt på, ibland trögt, ibland en rejäl höjning, ibland fegbudgivning. Andra budgivare skulle inte kunna avläsa ett beteendemönster, något som jag kunde göra med budgivare 4 som blev min kombattant på slutet. Budgivare 4 lade sig hela tiden över föregående med 10000kr (det lägsta beloppet man kan lägga) inom högst en halvtimme, oftast bara 5-10 minuter. När det på onsdagen blev längre tid mellan buden förstod jag att det fanns tvekan och eftertänksamhet med i bilden. Själv hade jag en del muskler kvar. Det blev ändå en gastkramande budgivning in i det sista och jag använde mig av tipset jag fick tidigare på dagen att säga: Jag vill komma till avslut nu ikväll, vad skall till för att det ska ske? Tuva kunde ersätta mig på jobbet onsdag kväll och jag kunde komma på kort varsel och skriva kontrakt hos mäklaren Fastighetsbyrån på Swedbank i Solnagallerian.

Efteråt gick jag hem till Leo och konstaterade att jag kände mig som Toker. Tom i bollen och glad. Jag hade förbrukat varje uns av klokt tänkande. Det var onsdag 11 maj och jag hade nu två lägenheter. I princip, i alla fall.

Vill du glutta lite?

Läs några sidor om KIM-metoden på prov. Det tar några sekunder att ladda pdf-filen.

Boken om KIM är lämnad till tryckeriet efter ca tre års arbete. Yohooo!

 

Det är en bok om systemiskt organisationsarbete i teori och praktik med KIM-modellen som grund. Boken är en lärobok i systemisk teori. Den är också en vägledning i hur KIM-modellen, som naturligtvis förklaras, kan vara hjälpsamt i det systemiska organisationsarbetet, t ex i ledarcoachning, grupputveckling, ledningsgruppsutveckling etc. KIM-modellen innebär att man använder metaforen människa för att förstå och påverka komplexa tillstånd och samband. Om detta berättar vi utförligt i boken, som summerar vår samlade erfarenhet av över 15 års arbete med KIM-modellen.

Alltså inte en kioskvältare. Utan en smal rackarns bok som enligt mig är banbrytande.

 

Igår skickade vi ut ett nyhetsbrev till ca 1000 personer om att boken kommer snart och att den kan bokas redan nu till ett introduktionspris. Jag kommer att lägga ut en separat blogg med den informationen.

Just nu pågår ett finlir mellan tryckeriets representant Edita Ramoiene på Print in Baltic och mig kring omslagets detaljer med färg rich black och att lägga dit en sån där streckkod som varor har nuförtiden.

Nyss fick jag inlagan sammansatt i en enda lång pdf på 216 sidor för ett sista korrektur. När jag ögnade igenom för att se om där fanns grava felaktigheter - det fanns inga såna vad jag kunde se - översköljdes jag av värme och kärlek för denna vår skapelse. Även lite vemod.

Värmen handlar nog om att jag är stolt, som över min baby. Vemodet handlar nog om insikten att det inte blir lätt att nå ut med en sån här smal bok, att få det genomslag som jag tycker den förtjänar. Sverige är måhända en liten plats för den här typen av bok.

Det leder in mig på frågor om hur vi kan få genomslag. Jag skulle vilja se den omskriven av fackfolk i facktidningar och jag skulle vilja se den internationellt spridd. Men jag står där som ett fån och har inte en aning om hur det kan gå till. Ja, jo, det har jag förstås, men känslan är att jag inte vet nåt.

Boken behöver ambassadörer här i Sverige, alltså personer som berättar om att boken finns. Boken skulle behöva en agent eller agenter som kan lotsa oss till aktörer som har potens att sprida den till olika länder.

Den är smal, javisst, men den är absolut så bra att den förtjänar annat öde än att stå och damma i våra förråd. Människor med intresse för utvecklingsarbete i arbetslivet kan ha nytta av att läsa, inspireras och kanske praktisera KIM-arbete. De kan komma att bli bekräftade och stärkta i sånt de redan erfarit och vet. Eller få tillgång till delvis nya tankegångar att grunna över och som kanske gör skillnad. Den är viktig. Tycker jag.

Jag sitter och mest bara flämtar i sviterna efter några gastkramande timmar. Gastkramningen består av bokföring i ett program som jag inte kan och att jag aldrig bokfört förut i mina över 30 år som egen företagare. Plötsligt försvann allt och med den känslan gick jag och lade mig igår. Det visade sig naturligtvis att jag bara inte visste hur jag skulle få fatt på huvudboken igen. Nu har jag bryderier vilka konton jag ska använda. Det hela är säkert pinsamt enkelt och här sitter jag med känslan att detta är för svårt för såna som mig. Jag begriper mig inte på debet och kredet, men jag förstår vad som går in och ut från företagets konto respektive min egen börs och jag har till nöds lärt mig att ingående moms är moms som Skatteverket ska ha in och utgående moms är sånt som Skatteverket ska ge ut till mitt företgag.

Nåväl, detta är bara en liten, men inte desto mindre föraktlig, del av min stress. Till saken hör att deklarationen ska vara inne 2 maj.

Igår såg jag på en lägenhet som i många avseenden fick 5 rattmuffar av 5 möjliga:

• Läge i stan, mera centralt än mitt nuvarande boende – Hallonbergen, 13 min till T-Centralen
• Allmänna kommunikationer till mina vanligaste resmål – Bussar och T-bana, 90 meter till T-bana, busstorg och centrumanläggning.
• Lägenhetens planlösning och skick – toppen, smakfullt nyrenoverad, 8 m2 större än min nuvarande
• Ljuset i lägenheten, balkong eller uteplats – fint ljus, sydvästläge med sol från mitt på dan och framåt, högt läge så den blir inte skuggad i första taget
• Tillgång till förråd – stort och på samma våningsplan som lägenheten dessutom
• Tillgång till tvättstuga, cykelförråd och festlokal – ja i gårdshus
• Låg månadsavgift – mycket låg dessutom
• En prisnivå som jag kanske skulle kunna hänga med på.
• Fina natur- och strövområden en liten bit bort, både åt väster, norr och öster.

Alltså, helt suveränt.

Men
Korridoren till lägenheten, gårdsmiljön och närmsta omgivningarna inklusive centrum var miljonprogramsunkiga och en massa vägar runtikring bullrade ganska duktigt. Gården var kringgärdad av kravallstaket och husen klädda i förhatligt mexitegel!

Excelprogrammet fick sig ännu en boendekalkyl och jag räknade och räknade och visste till slut vilket mitt absoluta tak var. Det märkliga var att trots en dyrare lägenhet skulle månadsavgiften inte bli mer än någon hundring mer i månaden. Åtminstone med nuvarande ränteläge.

I morse pratade jag med tre mäklare om försäljning av min egen lgh och det troliga värdet av den och jodå, alla ville sälja lägenheten, till samma arvode, med liknande tankar om min lägenhets värde och hur fort det skulle gå att sälja den. Jag konstaterar att jag själv hade en god uppfattning om värdet på min lägenhet. Jag hade lagt mig på realismens underkant för säkerhets skull.

Nå, jag bestämde mig för att man inte kan få allt med den pott pengar jag har, så jag gav mig in i leken.

Hjärtat skenade och jag tungandades under några få timmar medan jag fortfarande var med. Alltså, oocoolare människa får man leta efter. Jag klättrade efter väggarna.

 

Skönt att pärsen bara tog några få timmar innan jag blev förbisprungen å det gruvligaste. Men efterdyningarna pågår än. Jag har svårt att tänka rediga tankar.

Kanske är detta månne förklaringen till att bokföring är så väldigt väldigt svårt just nu. Jag har inte ork att tänka en redig tanke. Debet och kredet hit, konton dit och jag själv är mitt i centrifugen.

 

Nu undrar jag bara hur jag ska stå pall såna här pärser varje gång jag får ögonen på ett objket. Alla med insyn i Stockholmsmarknaden vet hur det är. Hopplöst. 

 

Men jag har inte riktigt accepterat det. Man kan ju i alla fall försöka. Och det gör jag, fast jag är så förtvivlat  ooocoool.

När det gäller mina publiceringsprojekt, så befinner jag mig både i slutet och i början. Dessutom skymtar något jag-vet-inte-vad i horisonten och bakom det ett stort moln av möjliga och ganska spretiga idéer.

Boken om KIM har nu bara någon liten timmes arbetsinsats kvar innan pdf-erna går iväg till tryckeriet. Det är både vemodigt och skönt. Jag försöker minnas när vi började och det bör ha varit ca 3 år sedan som vi skisserade bokens innehåll och form. I 2,5 år har vi hållit på ganska aktivt och i perioder mycket intensivt. Jag förundras över hur en bok kan ta så himla lång tid att skriva (och rita).

Jag och vi får sälla oss till kadern av författare som säger att deras bok tagit 3 eller 5 eller 10 år att skriva. Min egen erfarenhet säger att det faktiskt är möjligt.

Ingen av oss väntar på någon större efterfrågan och då kan man ju fråga sig varför. Vi har skrivit kioskvältarens motsats, en smal bok till en smal målgrupp. VARFÖR?

Jag finner inget bättre svar än att hänvisa till Eva Dahlgren, som i Malou efter 10 berättade om sina olika konstnärliga uttrycksformer och att hon valde dem av en inre nödvändighet. Ett tag var det nödvändigt att skriva musik, sen var det nödvändigt att filma och skriva poesi och nu är det nödvändigt att skriva musik igen.

Så har det varit för mig. Det har varit nödvändigt att skriva boken om KIM. Nödvändigt bara inför mig själv och vad jag vikt mitt liv till. Inte alls nödvändigt för någon annan person eller marknad.

Mitt nystartade publiceringsprojekt är scribuskursen. Jag har haft en privatelev som utnämnde sig själv till försökskanin och det var guld värt att börja med bara en. På torsdag börjar kursen ör en liten grupp motiverade. Det är en utmaning för mig att lära ut scribus för en hel grupp och det är definitivt en utmaning att göra det på distans via videokonferens. Det ställer mycket precisa krav på pedagogiken, som jag just nu funderar kring. Jag har verkligen inga begrepp om jag gapat efter för mycket, dvs att vi inte kommer att hinna med oss på utsatt tid. Eller om det är tvärtom som gäller.

Jag producerar en lathund till gruppen. Ett tag tänkte jag att den skulle gå att ge ut och sälja. Men vid närmare eftertanke har jag skrotat den tanken. Målgruppen är troligen för spretig och svårinformerad. Men kanske vill jag fortsätta att utbilda i scribus och då mot en viss betalning.

Borta i horisonten ligger helt andra publiceringsprojekt. Dem väljer jag att hålla för mig själv ett tag.

Igen uppkommer frågan om varför jag gör det här. Återkommer till svaret

– Av nödvändighet, och för att det är så himla kul och lärorikt.

Som varande egenanställd och numera också pensionär får jag faktiskt ha bara kuliga projekt. Några andra göre sig inte besvär. Av nödvändighet.

Boken har velat bli skriven i snart 15 år, och först nu har vi gått den till mötes. Med glädje och stolthet vi kan annonsera utgivningen senare i vår 2016.

Bente Kaj Henriksson Stockholm organisationskonsult MSc Gestalt-akademin i Skandinavien / Derby University, med bakgrund som arkitekt, informatör och grafisk formgivare.

 

Gro Laupsa Holm Sundsvall, organisationskonsult med bakgrund inom teater, socialt och pedagogiskt arbete.

 

Vi vänder oss till dig som stöder förändringsprocesser och har intresse för systemiskt arbete i både teori och praktik.

Snart får du veta mer.
www.kim-human.org

------------------------
Kommentar: Efter en del möda och stort besvär har vi äntligen fått iväg ovanstående brev i ett massutskick om den bok vi skriver. Det är ett brev som utgör första steget i en flerstegsraket för att göra dig, som är intresserad av förändringsprocesser i arbetslivet, medveten om att vår bok snart kommer ut, snart kan bokas och snart kan köpas till ett introduktionspris.

I förrgår, askonsdag kväll, landade vi på svensk mark efter exakt en månad i Marbella, Spanien. Intrycken därifrån är blandade. En besvärande ljudmiljö lade sig likt en våt filt över alla upplevelser. Men om jag lyfter på filten så blir det genast ljusare och trevligare. Det har varit kanon. Vädret har varit på vår sida med lagom många plusgrader för att kunna gå omkring i t-shirt och jeans utan att stånka och svettas i den sol som har flödat mest hela tiden. Jag har haft balans mellan mina olika åtaganden, jobb, skriverier och turistande. Det blev gjort det som skulle göras för att vår bok ska kunna bli klar i mitten av april. Mina egna utfärder gick till Marbella Old Town, Malaga, Cadiz (2 dagar med övernattning på lyxhotell med SPA) och om jobbet, som är den egentliga orsaken till Spanien-resan berättar jag som vanligt ingenting annat än att jag jobbat lite mer än heltid.

Väl hemma möttes jag av ett muskedunder till maskin som brummade och tjöt i duschrummet. Stön. Jag var och är ju mätt på onödiga ljud. Apparaten är en byggfläkt som ska torka ut fukten i det läckande taket och den ska stå där sina antal veckor och brumma. Nu hoppas jag att den gjort mesta jobbet medan jag var i Spanien. Jag konstaterar nöjt att jag skall vara hemifrån ytterligare ett antal dagar eftersom jag är på väg till bästa vännerna i Lund.

Igår gästade jag Tuva-familjen och välkomnades av två 4,5-åriga påskkärringar med prickar på näsan. Med mig hade jag god spansk stark ost och två olika värstingskinkor, Pata Negra och Pata Blanco som vi åt med vitlöksbröd och ugnsbakade välkryddade grönsaker. Skinkan intogs med förtjusning av den yngre generationen även i år.

Flickorna var som plåster på mig, pussades och smekte mig, gav mig ryggmassage och erbjudanden om hårklippning. De turades om att tala om för mig hur fin jag var, vilka fina blå glasögon, hur gammal jag är (börjar förstå att det är beröm), vilket vackert hår, det är alldeles vitt, vilken snygg tunika, vilka fina knappar den har, fin hy i ansiktet, särskilt kinderna (klapp klapp) etc etc. Vi pratade också en del om släktskapet. - Du är vårs mormor, vi är dina barnbarn. Du är mamma till vårs mamma, Tuva är ditt barn. - Jajamen, det stämmer.

 

Under ett antal timmar på eftermiddag och kväll kunde jag duscha i beröm och kärlek. Det ingav mig en känsla av att vara det finaste jag vet. Helt underbart.

Sedan två veckor är jag personlig assistent i Marbella Spanien. Här beskriver jag hur fiffigt assistansen kan lösas rent organisatoriskt.

 

Brukaren som jag assisterar (ja det heter brukare i den här branschen) är på en månadslång vistelse på Sanyres Puente Romano Care Hotel & Resort här i Marbella.

Brukaren har vissa polikliniska behandlingar hos SRC, Scandinavian Rehab Center, som öppnade sin verksamhet här i höstas. Vi var här i november för att kolla om anläggningen fungerar, och med små justeringar här och var så gjorde den det. Kanske kommer jag att blogga om själva anläggningen i en separat blogg. 

Min brukare behöver assistans dygnets vakna timmar och dessutom behövs någon till hands om det händer något nattetid. Det är ogörligt och faktiskt olagligt att jobba ensam som assistent så mycket och så länge som en hel månad i sträck.

Ett sätt att lösa assistansfrågan är att brukaren har med sig flera assistenter från Sverige hit till Spanien. De bor vanligen på hotellet intill sin brukare. Hur de jobbar kan se ut på olika sätt. Ett par assistenter kan jobba omlott. Andra kan följa med brukaren själv och bli avbytt efter en tids intensivarbete. Ibland finns också anhöriga på plats hela tiden för kontinuitetens skull och de kan också vara assistenter.

Ett annat sätt är att brukarens assistansbolag gör ett avtal om assistans med ett lokalt företag på plats i Spanien.

Soltjänsten är ett sådant företag som verkar här på sydkusten inom diverse service-vård-och-omsorgs-branschen till skandinaver som bor eller vistas här. Soltjänsten har en handfull svensktalande anställda och drivs av Martha Perez.

Soltjänsten kan hjälpa till med hemservice, hemvård, utflykter, diverse assistans, t ex vid sjukhusbesök eller läkarkontakter, översättning av journaler eller som i vårt fall, assistans till en brukare på tillfälligt besök på sydkusten. Martha hjälper framför allt äldre eller anhöriga till äldre till med det mesta som personen i fråga inte klarar själv. Med en bakgrund som läkarsekreterare och med både svenska och spanska som modersmål kommunicerar hon kunnigt och effektivt med såväl brukare som sjukvårdspersonal och spansk byråkrati.

Hennes man Tino driver eget inom hjälpmedelsservice och transport. Han svarar t ex för rullstolsöversyn, fix med och transport av tekniskt avancerade sängar, chaufför vid utflykter och transfer till och från flygplatsen. Tillsammans svarar de för en fiffig kombo av kompletterande verksamhet som de erbjuder parterna i triangelsamarbetet mellan Sanyres Puente Romano, som svarar för boendet och de behandlande rehabföretagen SRC och NeuroOptima.

Rent juridiskt administrativt funkar det så att Soltjänsten är underentreprenör till min brukares assistansbolag. Soltjänsten tillhandahåller det antal assistenter som behövs för att jag skall få lagenlig och önskad avlastning. Martha är själv en av dem.

Om företagen kan du läsa mer på deras hemsidor
Soltjänsten www.soltjansten.se
Sanyres Puente Romano www.gruposanyres.es
SRC www.src.care och
NeuroOptima www.neurooptima.com

Samarbetet med Soltjänsten ger trygghet för både brukaren och assistansbolaget genom att ha tillräckliga assistansresurser om något oförutsett skulle hända.

I mitt fall innebär det att jag har en rimlig arbetstid och alltigenom meningsfullt utbyte av vistelsen. Jag jobbar på förmiddag och kväll och har flera timmars ledig tid mitt på dagen, då jag har kunnat sitta med mina egna skriverier på biblioteket. Därutöver har jag ett antal hellediga dagar då jag reser en bit bort som turist. Häromdagen var jag t ex i Malaga och snart ska jag resa till Cadiz två hela dagar med övernattning. Tidigare har jag varit i Grenada/Alhambra, Ronda och Sevilla.

Så kommer det sig att jag som assistent har avbytande kompetenta assistentkollegor och att en av dem är vd.

Det här är informationen om möjligheten att översiktligt lära grunderna i Scribus (från manusutkast till tryckfärdig pdf) som är ett avancerat men inte svårt layoutprogram.

Att detta erbjudande finns har du att tacka Kristina Svensson för. I hennes eminenta bok #författarboken från idé till releasefest (läs den) på sidan 153 står ett enda ord, Scribus (gratis), som för mig gjorde stor skillnad i tillvaron och som ledde fram till detta erbjudande.

Om det preliminära kursinnehållet
1. Översiktlig layout - dokumentformat och layout för textspalter och luften runtikring.
2. Grafisk form - välja textmassornas olika ”dignitet” med några få stilsorter (t ex rubrik-er, löptext, bildtext, talad eller citerad text och kanske ytterligare någon stilsort) och tänka till om hur illustrationer och bilder ska samverka. Se dokumentet uppslagsvis.
3. Formatera stilsorter och färger.
4. Lägga in text, lägga text på bild eller färgad sida, kunna länka och avlänka den från ena sidan till den andra
5. Lägga in bild
6. Inställningar för tryck. Göra pdf
7. Några bra länkar till bruksanvisningar på svenska.

Jag tänker mig att du som deltagare till en viss grad kan påverka innehållet.

OBS I kursen ingår inte
Synpunkter på manus och bilder
Bildbehandling i annat bildredigeringsprogram
Marknadsföring
E-boksproduktion
Lösa allmänt datorkrångel – för det klarar jag inte

Förberedelser
Läs om Scribus på www.scribus.net
Ladda hem Scribus 1.4.6 (stabil gren) på http://www.scribus.net/downloads/stable-branch/
Ha ett eget övningsobjekt, typ en liten bok, med textmanus i utkast och bilder som du vill använda i boken, foton eller teckningar som jpg.filer

Om du inte har ett eget övningsobjekt kommer jag att tillhandahålla ett sådant. 

Villkor
Learning by doing.

Pris – gratis
Målgrupp – några få medlemmar i föreningen Egenutgivarna. Ni blir försöksadepter. Faller det väl ut kanske jag ger fler kurser som jag då tar betalt för.
Tid – våren 2016, tidigast i april och med tidpunkter efter överenskommelse. Jag tänker mig att det handlar om ett par tre mötestillfällen med egenarbete mellan varven. Kanske lite supporttid efter ett tag.
Plats – vid din dator och kommunicera med mig via Skype eller, ifall du bor eller vistas i Stockholm, träffas vid några tillfällen.

Intresseanmälan Scribus grundkurs
Senast 31 mars 2016 till
[email protected]

Mitt mobilnr är +46 70 6757237. Under februari-mars är det dyrt att ringa till mig då jag för närvarande är i Marbella, Spanien. (29/3 Jag är hemma nu.)
Ange ditt namn och kontaktuppgifter.
Berätta kortfattat om ditt övningsobjekt och varför du vill lära scribus.

Jag förbehåller mig rätten att välja deltagare utifrån tillströmning och hur jag bedömer att mina kunskaper kan vara hjälpsamma.

Om scribus
Scribus är ett avancerat desktop publishing program för Mac och PC, alltså ett layoutprogram där du kan formge foldrar, flyers, tidningar, böcker och göra tryckfärdiga pdf.er. Utvecklingsarbetet med Scribus började 2001 och pågår kontinuerligt.

Scribus funkar så här: Man gör ramar för text respektive bild, fyller ramarna med innehåll så att de bildar flak och sedan styr man omkring med dessa flak till den plats man väljer. Man väljer format på boken i dokumentinställningar, hur sidorna ska disponeras och numreras i mallsidor och vilka stilsorter som ska användas i formatera text Det går bra att senare frångå eller ändra dessa förutbestämda inställningar.

Scribus är snarlikt och jämförbart med Pagemaker, InDesign och QuarkXpress med den skillnaden att Scribus programvara är gratis, laddas ner från nätet och att det finns en uppsjö tutorials att ta del av på nätet.

Om mig och mina Scribuskunskaper
Jag heter Bente Kaj Henriksson, 66 år, bor i Stockholm och är diversearbetare som författare, personlig assistent och ”granny”. Jag har jobbat som arkitekt och samhällsplanerare - ca 10 år, grafisk formgivare och utställningsproducent - ca 10 år och organisationskonsult – ca 20 år. Jag skriver numera artiklar och böcker om mina erfarenheter av organisation och ledarskap.

Så länge jag kan minnas har jag gillat att presentera och visualisera. Mina böcker innehåller mängder med illustrationer till stöd för texten eller med text som stöd till bilden. Jag vill ha makten över utseende och budskap, kvalitéer som går hand i hand. Det är för mig ett led i skapandeprocessen att kontinuerligt följa och påverka det visuella uttrycket, uppslag för uppslag, i sin helhet och i dess delar.

Mina layoutkunskaper härrör sig från många års och på senare tid alltmer sporadiskt användande av layoutprogram. Jag har jobbat professionellt med PageMaker, jag kan Indesign hyfsat bra och numera, sedan några veckor, tycker jag mig kunna grunderna i Scribus och lite till. Jag är alltså inte superproffsig på layoutandets allra häftigaste abrovinklar, dem brukar jag läsa mig till då jag behöver dem, men jag tycker jag kan så pass mycket att jag kan lära ut grunderna. Och det gör jag gärna.

För närvarande skriver min kollega och jag en rikt illustrerad fackbok. Jag baxade över vårt nästan färdiga arbete (i Indesign) till Scribus under senaste jul- och nyårshelgen. Det ger oss makt över formgivningen, vi kan låta text och bild ömsesidigt påverka varandra under resans gång och - inte minst - vi kan skriva på vår bok i samma dokument från olika vistelseorter. Utan att det kostar skjortan, varken nu eller vid senare revideringar.

Jag tänker att Scribus passar oss som skriver böcker med en hel del bilder i, som är roade av bokformgivning  och har intresse för lågbudgetproduktion. Det är till dig jag vänder mig. Scribus är som sänt från gudarna till sådana som oss. Vare sig vi jobbar själva eller i team.

Om öppen källkod
Scribus är ett program inom öppen källkod-familjen som tillhandahålls gratis till användarna. På engelska heter det open source, öppen källa, dvs öppet och fritt att använda för envar. Hit hör t ex 

• Gimp open source för bildbehandling - motsvaras av Adobe Photoshop CC
• Inkskape open source – Adobe Illustrator CC
• Libre Office open source – Word
• Scribus open source – Adobe Indesign CC
• Drupal för hemsidestillverkning - kan göras mycket avancerat, interaktivt, många olika användare med olika tillgängligheter på olika språk, mobilanpassat etc
• GNU cash open source för bokföring

Det finns en win-win-filosofi bakom denna fria öppenhet som handlar om att både samfund och enskilda gynnas av att gratis kunna ta del, använda, vidareutveckla, supporta och sprida vidare. Jag vill gärna stötta den generösa filosofin.

Ja, det var väl det hela.

Är du intresserad?

Nu är det lördag morgon. I torsdags var jag på en konferens, Boken 2016 – marknaden, trender och analyser, anordnad av Svensk Bokhandlareförening och Svenska Förläggareföreningen. Den fick jag tips om genom den eminenta Egenutgivarföreningen. Vi höll till på Nalen.

Nalen

Först lite om Nalen. Nalen (Nationalpalatset) var en gång riksbekant nöjespalats (1933-1967) som under 4 decennier leddes av den tidigare friidrottaren Gustaf "Topsy" Lindblom och som var tillhåll för Swingepokens nalensnajdare.

 

Nalen övertogs av Lewi Pethrus´LP-stiftelse, först som hyresgäst till en rivningsfastighet och därefter ägare och upprustare av den ännu inte rivna fastigheten. LP-stiftelsen bedrev vård för missbrukare och utslagna på Kristen grund under 3 decennier innan verksamheten gick i konkurs 1997.

Året därpå (1998) öppnades Nalen åter som nöjeslokal och drivs av Sami – Svenska artisters och musikers intresseorganisation. Idag består Nalen av ett antal scener, restauranger och barer. En stor scen för större konserter, middagar, dans och konferenser.

Nalen har alltså varit syndens näste i 4 decennier, Guds rike i 3 och är nu sedan 2 decennier Kulturbärarnas boning. Och i torsdags tog alltså Boken plats som konferenstema.

Jag ska försöka sammanfatta intrycken, vilket inte är helt lätt. Jag kommer från den ovetandes eller okunniges position och kan inte referera till egna kunskaper i ämnet, bara till trender i tiden. Kommer nog också att fokusera på vad vi inte fick veta, men det ska inte uppfattas som att jag är kritisk, jag är bara nyfiken på vad dessa vita kunskapsfält innehåller och hur stora de är av totalen. Det ingår i det faktum att omställningen pågår för fullt och då är det inte så lätt att få grepp om den, särskilt inte genom statistik.

 

Kristina Svensson har skrivit en matnyttig och betydligt mer initierad blogg om samma konferens, den kan du läsa här. Det är hon som för evigt kommer att ha en plats i mitt hjärta eftersom hon skrivit Författarboken där hon tipsade om layoutprogrammet Scribus. Nu till mina grubblor.

Konferensen i sammanfattning
The bottom is nått. Omställningen pågår för fullt och kunskapen om vad som sker i den omställningen har flera kunskapsfläckar vilket gör att det är svårt att få ett helhetsgrepp.

Bokutgivningen har under 2015 ökat något, både i antal titlar (breddning) och i antal kronor. Trenden är dessutom global. En del påpekar att det inte är ett begynnande uppåtgående utan ett avstannande av det ras som pågått länge. 

Vita kunskapsfält
För att förstå läget presenterades diagram över bokutgivningen i genrer: skönlitteratur, spänning, fakta, barn, utländsk(som innefattar de övriga temana) och humaniora. Tror jag fick med alla. Jag skulle ha trott att spänningslitteraturen var i särklass störst och att de andra krälade vid fötterna på spänningsstapeln. Men nej, både skönlitteratur, fakta och barn är större än spänningslitteraturen, men i stort sett är staplarna lika höga.

Det finns fördelar med den här grupperingen, t ex genrejämförelsen, men också nackdelar. Staplarna säger inget om vilka och vad som säljer. Det kan hypotetiskt vara en enda författare / boktitel som står för hela försäljningen eller det kan vara myriarder som var och en säljer bara lite men som sammantaget blir det stapeln visar.

Teknikutvecklingen - Idag säljs ungefär lika mycket böcker från nätet som från bokhandlarna och nätförsäljningen ökar. Vad vi däremot inte vet så mycket om är det streamade utbudet.

Branchens aktörer - Konferensen anordnades av de två stora aktörerna svensk Bokhandlareförening och Svenska Förläggareföreningen.

Storytel representerar en starkt växande aktör med sina ljudböcker och e-böcker i ett prenumerationsförfarande, likt Spotify. Man betalar en månadsavgift och får tillgång till ett gigantiskt utbud. Vad ”läsarna” konsumerar vet vi just inget alls, bara att deras andel ökar starkt.

 

En annan och relativt ny och framför allt också växande aktör är Egenutgivarna. Uppgifter om egenutgivningen saknas också.

De här vita kunskapsfälten behöver utforskas för att få ett stadigare grepp om marknad och trender. Med en liknelse:

 

 

Det hela rubbar strukturerna. Det är bara en frågan om hur och hur mycket. Och det, det är jag nyfiken på.

Konferensen gav mig kanske inte så många svar, men däremot ställdes en hel del frågor, och det är inte illa. Självklart skisserades det hur vi kan få marknadskännedom i framtiden och hur utbudet kommer att presenteras. Intresset för att kolorera de vita fläckarna är definitivt där. Det handlade om digital övervakning, robotar, marknadsplatser både IRL och digitalt. Jag grejar bara inte att återge det. Framtiden är i sanning en mycket stor vit fläck.

På kvällen var ytterligare en konferens om barnboksutgivningen och om att stimulera barns läsande. Det var en mastig presentation från en lång rad förläggare men väckte även här frågor. Vad är litteratur, vad är läsande och vad stimulerar läsande. Är de nu så populära fylleriböckerna (såna med motiv att färglägga själv) litteratur? Hur är synen på bild och serier för lässtimulerandet? Helt enkelt, vad är läsande och vad är litteratur och hur kommer alla dessa nya medier och plattformar in i bilden.

Åhörarna var en stor samling främst unga kvinnor med stor passion för sitt jobb. De har nog stångats med dessa frågor hela livet och det har väl branschen som sådan med. De verkar verkligen seriöst jobba med barnböcker utifrån att ord och bild är viktiga båda. Inte bara författarna hyllades utan också bildkonstnärerna. Och här kommer jag och slänger ur mig en massa svårsvarade frågor.

Men trots detta kommer jag inte ifrån en känsla. Under min ungdom umgicks jag i bibliotekets kulisser, jag hörde snacket och berättelser om hur det var förr. En gång i tiden var serier inte litteratur. Lite senare var talböcker bara till för synskadade och absolut inte för seende. Det var bokstäver och ord som gällde. Min känsla är att det fortfarande vilar ett kulturellt belastat moln över hela branschen som har sina rötter i synen på vad språk och läsande är och att det är bokstaven och orden som är det finaste språkliga uttrycket. Allt annat är underordnat.

Jag har kommit i mål med Scribusprojektet.

Mellandagarna satt jag vid, nyårsafton satt jag vid, nyårsdagen satt jag vid – utom på kvällen då det var födelsedagsfest för Leo, annandag nyår satt jag vid trots att det var min födelsedag, på kvällen var jag hos barnbarnen så föräldrarna skulle kunna klättra och när de små liven lagt sig satt jag också vid.

 

Jag har väl aldrig varit så uppvaktad som just nu när jag bestämde att ställa in födelsedagen. Det ringde stup i ett, det ena trevliga samtalet efter det andra.

I går satt jag också vid. Strax efter midnatt i natt kom jag i mål. Alltså mål, så till vida att nu är baxandet av de många sidorna i boken klart och vi kan fortsätta jobba i Scribus, på var vårt håll. Gro behöver introduceras först.

 

Det känns nästan lite tomt. Men jag har kvar att fixa med bokomslag som ska baxas över till Scribus och i viss mån kreeras. Jag har en hel del illustrationer som ska revideras, men det hade jag även innan det här programbytet, så det är vanligt bokarbete som ska till för att boken ska bli tryckklar. Får jag abstinens så har jag ju en mentorskapsbok att ta itu med. Den ska också baxas till Sribus.

 

Vad gäller mina IT-projekt, så är det här med Scribus ett sidospår som jag bara råkade stöta på för inte så länge sedan. Framöver har jag att ta itu med hemsidan i Drupal 8 och bokföringen i GNU cash. Bokföringen får komma före av skäl som har med årsskiftet att göra.

 

Alltså, nu kan jag Scribus. Rätt så bra, faktiskt. Programmet har både fördelar och nackdelar jämfört med Indesign. Fördelarna överväger, särskilt om jag väger in att Scribus är den långsiktigt hållbara lösningen för mig och oss.

Jag är riktigt nöjd nu. Ler åt de tutorialfilmer jag sett. De handlar om att göra en liten 3-spaltig dubbelsidig folder. Det är blaha blaha för mig. Som förstlingsprojekt tog jag en bok som läses från 2 håll, har drygt 200 sidor, bortemot 200 illustrationer och varierad layout. Vill få nöjdheten på pränt, då jag vet att den är färskvara och snart utbytt mot andra känslor.

Det gick, hörni, det gick. Jag är nöjd. Med viss tomhetskänsla.

Igår var det nyårsafton och jag satt här hemma och blippade vid min dator med TVn på. Vilket bra jobb hon gjorde, Malena Ernman. För första gången hörde jag texten på nyårsdikten Ring klocka ring.

Som den nörd jag emellanåt är valde jag helt frivilligt att låta tiden kliva över nyårströskeln utan min aktiva medverkan. Däremot roade jag mig med en liten lek. Vid tolvslaget, då jubelyran tilltog, låtsades jag att det var folkets jubel över att Scribusprojektet verkar funka. Jag skålade i, inte bara en utan två alkoholfria öl, intagandes en mycket medioker fläskschnitsel från Findus. Och jag njöt till och med av att ha sluppit allt ståhej med matlagning. Bara simpelt jobbgnet utan störande inslag, hela dagen. Mycket lyxigt.

 

I sammanhang där förändringar ska genomföras i organisationer har jag ofta pläderat värdet av att informera även om inget nytt tillkommit. Ingen ny information är också information.

Ungefär så är det nu. Mina senaste bloggar i serien IT-tanten har handlat om mitt Scribusprojekt. Nu har egentligen inget nytt att säga annat än att det tar sig.

Jag gnetar helt enkelt på med mitt baxande från layoutprogrammet Indesign till Scribus av vår Boken om KIM, en systemisk utvecklingsmodell för ledare, grupper och organisationer. Boken består av två halvor, en mer teoretisk del, KIM-modellen, på ca 100 rikt illustrerade sidor och en del som beskriver den praktiska tillämpningen, KIM-metoden. Jag är klar med baxandet av KIM-modellen och har gjort 45 av ca 110 lika rikt illustrerade sidor på KIM-metoden.

Jag kommer på fler och fler underlättande detaljer, t ex högerklickandet som gör att bilder och bilders anpassning till den yta jag tilldelat går betydligt snabbare nu.

Efter att ha passerat gott och väl 50 % av det totala baxandet börjar jag se horisonten och grunnar över hur vi, min kollega Gro och jag, ska kunna samsas om att arbeta i ett och samma dokument på var vårt håll. Det går naturligtvis, vi behöver bara skapa kommunikativa rutiner bara.

Ingen information är också information – det är en sanning som gäller i organisationer. Men den är väl måttligt tillämplig på en nördig bloggare med mycket liten läsekrets avhandlandes en projekt som just ingen bryr sig om mer än jag själv. Därför piffar låtsasleken upp. För jublades, det gjorde det och jag var glad för det. 

 

Livet är inte roligare än man gör sig och harmlös snålskjuts är väl OK?

Det är kväll och jag är groggy igen. Det blir jag efter ett antal timmars intensivt layoutpetande. Nu är jag alltså inne på den mer mekaniska delen att baxa över boken från Indesign till Scribus. Det börjar sitta i nyporna. Jag gnetar på sida för sida och har nu kommit till sida 70 av ca 200 sidor.

Jobbade intensivt på förmiddagen, tog en flertimmarspaus och träffade käraste göteborgskompisen Ethel i Gamla stan. Vi fikade och uppdaterade oss om läget. Jag följde med henne till Frövi skoaffär på stora Nygatan och Ethel följde med mig till Gudrun Sjödén. Kom hem med 3 stora härliga stenugnsbakade surdegsbröd, 2 brallor och 2 toppar, 2 liter mjölk och några apelsiner. Dessutom kom jag hem med ett beslut om hur jag ska ha det över helgdagarna. I min värld är det som så att nyår följs av två födelsedagar på raken. Det är lätt hänt att tiden bara rinner iväg.

Därför har jag beslutat att nyåret får födas utan min aktiva medverkan. Födelsedagarna ska få mitt engagemang en stund på kvällarna den 1/1 respektive 2/1. Den 2/1 är min födelsedag och den firar jag på ett högst värdigt och trevligt sätt med att vara sagotant / John Blund till tvillingarna medan föräldrarna klättrar. Då kan jag dessutom sitta och jobba lite med mitt ord- och-bild-knyppel.

I övrigt gäller att jag ska bli vid min läst och gneta på. Det är timmar och dagar som gäller. Går inte att tänka fram genvägar. Bara att sitta vid och göra. Eller på metaforiska, det är bara att simma lugnt och fint, meter för meter och undvika störningar.

- Och ja, jo, det går ju bra det här. Finns säkert smartare sätt att göra vissa moment, men de har jag inte kommit på än och då är det viktigare att jag gör, än att jag gör på allra smartaste sättet.

Stängde av datorn igår kväll, på inrådan av Leo. Datorer behöver stängas av ordentligt emellanåt.

Nu på morgonen vill inte nätet fungera, trots att det funkar för TV, mobil och padda. Jag som hade tänkt sätta mig och noga titta på en del tutorial-filmer om Scribus för att se om jag kan ta till mig nåt av konkret värde. Motig start alltså.

Det var bara att sätta igång utan instruktionsfilmer och internetuppkoppling. Skönt att inte ha en molnbaserad layout-lösning.

Och se, det bara lossnade. Jag har löst det ena problemet efter det andra. Nu kan jag göra svarta sidor, punkter framför punkt-meningar, och dokumentet jag jobbar i är inte lika segt längre. Jag är noga med att spara ofta och då blir funktionerna också mer samarbetsvilliga. Därmed har jag både hämtat andan och dykt vidare i Scribus djupa vatten.

I skrivande stund tror jag åter på det här Scribusprojektet och går vidare, sida för sida. Knölar med att få till de avvikande spaltbredderna och att lätt hitta stilsorterna, dessa funktioner vill jag få bättre kläm på. Men går, det gör det. Sakta men säkert.

 

Nu funkar dessutom nätuppkopplingen och det var jag själv som kunde göra lyckosam felsökning. Först trodde jag det var fel på nätverkskortet, vilket gav mig såna där gigantiska övergivenhetskänslor. Var sitter korthellvetet och vem kan laga? Under dagen har jag provat åtskilliga gånger med samma nedslående resultat. Men så provade jag också ett annat nätverk i huset, Guest-nånting utan hänglås, och då funkade uppkopplingen. Men jag ville inte vara ute på annans lina för man vet ju inte... Efter ett tag smög sig en ny tanke på mig. Få se nu, om det funkar med en annans router än min egen, då kan det ju inte vara fel på nätverkskortet. Så jag stängde av och på routern och se, nu är jag uppkopplad igen.

 

Duktig idiot!

Ja jag säger då det.

Just precis nu undrar jag om det här var en så bra idé egentligen. För här på djupt vatten flyter det inte på så bra alls. Eller så gör det det, men det är de där små bekymren som känns oöverstigliga emellanåt.

Jag har kopierat in hela halva boktexten och länkat sidorna till varandra så nu har jag alltihop i ett enda stort textflöde. Det gick jättebra. Efter det är allt segt som tjära.

 

Det har också krånglat med formateringen och jag har varit gråtfärdig tills jag lärde mig att i Scribusvärlden gör man skillnad på styckeformat och teckenformat. Det är nästan samma sak, men styckeformat är styckets huvudsakliga stilsort medan teckenformatet är styckets avvikande sort, tex kursivering, fetmarkering, understrykning, rubrik etc. Vidare lyckades jag häromdagen göra en svart bakgrund på en sida och lägga vit text uppepå. Vi har massor av sådana sidor. Nu fixar jag inte att göra nya svarta sidor och kopierar jag den där första lyckade, så dyker en text med mitt namn upp mitt på sidan. Har inte lyckats lösa detta.

Vi har sidor med bilder och smalnade spalter och gud vet vad och dessa tycks mig oändligt krångliga att få till. När sen en vanlig fetmarkering av en mening blev till ofyllda rutor fick jag nog för nu.

Summa summarum, här på djupt Scribusvatten är det just nu segt, ovilligt, rutigt när det inte ska vara det. Men jag har kvar den där det-var-då-sjutton-kraften om än inte lika uppumpat stinn som tidigare.

Landskapet utanför mitt fönster har klätts i vit vinterskrud. Själv pustar jag lite.

Det gick ju bra det där med att lära Scribus. I alla fall i den omfattning som vår bok kräver. Nu vet jag att det går att använda Scribus för våra böcker. Ett tillstånd av lättnad men också tvekan infinner sig.

 

Det krävs omtag för nu börjar det på riktigt. Hittills har jag idkat torrsim. Nu är det simning på djupt vatten som krävs och det är en långtur, ja till och med två långturer som väntar. Långturen innebär att jag manuellt ska överföra materialet i två böcker på ca 200 sidor och med 100 respektive 200 illustrationer vardera. Jag vill rädda vår Mentorskapsbok, som just nu inte ska tryckas om, men som vi kanske kommer att göra om något år och så vill jag mer akut rädda boken vi skriver på just nu, Boken om KIM och som vi vill ge ut nu i vår.

 

Inför det behöver jag hämta andan en aning. Bara en liten stund. Pust.

Det finns egentligen inget alternativ. Min tvekan är obefogad. Datorn hänger sig stup i ett och jag misstänker att den hostar i livets slutskede. Lägger den av försvinner Indesign och därmed har möjligheten att jobba vidare gått förlorad. Om jag inte accepterar att prenumerera på Indesign vill säga. Och det vill jag inte. Jag är för liten användare för att motivera en sådan kostnad. Hittills har jag inte sett något alternativ. Förrän nu.

Så nu tar jag ett djupt andetag och alldeles strax dyker jag ner i vattnet för att ge mig ut på den första långsimningen, Boken om KIM. Och så ska jag bestämma mig för vilken dator jag ska köpa nu före nyår. Önska mig lycka till!

Ute glittrar solen i vinterlandskapet.

Nu har jag gnetat på och jobbat så jag är groggy. Det tog mig bara två rejäla arbetsdagar att komma underfund med Scribus. Nu kan jag, så när som på en liten detalj vid skapandet av pdf-er, det jag behöver kunna för vår boks behov. En egen manual är gjord.

Från början hade jag en lång rad punkter på vad jag behöver lära mig. De har jag betat av allt eftersom. Till slut återstod bara tre punkter som jag gick bet på. Så jag tog dem till Scribus Facebook-grupp och fick svar ganska omgående. Det löste två av dem. Nu har jag häng på att lösa sista punkten genom att läsa en annan manual som jag fick tips om genom Egenutgivarna. Jag fick veta att det ännu inte går att konvertera ett helt Indesign-dokument, så det blir till att göra det manuellt, vilket kommer att ta ytterligare några dagar innan jag, och inte minst VI, kan börja jobba i dokumentet igen. Det är detta som är så fantastiskt! 

Om du vill ha svenska manualer till Scribus så kolla dessa filer, genom att klicka på understrykningen.
Oscillator – Grafisk produktion med fria verktyg. 
Elementx - Att sätta böcker med Scribus 

Dessa två har räddat mig och tusen tack för det. För att inte tala om vilket stort tack som Kristina Svensson ska ha för att hon var den som först visade på denna fantastiska möjlighet i sin bok Författarboken. Tack allihop!