Bentes blogg

Igår besökte jag Bok & bibliotek-mässan. Tänkte gå dit och skaffa mig en överblick och en känsla... på en dag som sägs vara den lugnaste (utanför normal arbetstid). Jag kom dit kl 11 och möttes av ett första intryck: En låååååång kö bara för att få komma in. Därefter var det mest bara helt hysteriskt. Jag orkade sortera intrycken i kanske en halvtimme, sedan gick jag ytterligare en timme och, ja, jag bara gick i trans. Flyktinstinkten gjorde att jag främst satsade på att hålla orienteringen så jag skulle hitta ut.

Alldeles i början köpte jag en kantarell-receptbok. Såg en rad kändisar som heter Jan, Myrdal, Scherman, Guillou... dessutom Martin Schibbye och Johan Persson och en lång rad andra som försökte överrösta sin omgivning med högtalares hjälp. Köpte mig två böcker om gamla Göteborg och en kartreproduktion av Göteborg från slutet av 1800-talet. Spanade serieförlag. Åt pannkakor efter att ha stått i kö igen. Lämnade 100 kr till nån förening som omsätter pengarna till poliosprutor i fattiga länder. Noterade att synundersöknings- och glasögonsföretag hade massor av besökare. Kollade barnböcker, men då hade luften gått ur så det blev inget köp till mina barnbarn. Tänkte dock att det är dags att aktualisera det där ritandet direkt i datorn. Jag kan redan nu göra enkla digitala böcker till barnbarnen om sånt de är mest intresserade av. 

Detta bullrande forum är inte min kopp te. Verkligen inte. Kanske är det ljuden som är mest knäckande? Sniffandet på Bok & bibliotek gav inte mersmak. Eller är det inte så smart att bara vara där och sniffa runt? Man kanske ska ha ett mer specifikt syfte, för att uppleva värdefull behållning.

Mina båda företag behöver var sin skrivare, en till nya lokalen på Landeriet och en till hemmakontoret. Motvilligt, omständigt och noggrannt sätter jag mig in i marknaden. Har gjort kravprofiler för de olika skrivarna, söker på nätet, och söker och söker och läser och läser. Sammanlagt har det nog gått en hel dag till att bara kolla och för den summan som jag "kostar", så hade jag ledigt kunnat köpa mig två bra skrivare. Och jag är inte i närheten av köp än. Ska jag t ex handla på nätet eller är det bättre handla i butik?

Upprättande av skrivarstöd

Alltså inte till apparaten jag ska köpa utan stöd till författaren, alltså  till mig själv. Jag har till och med arrangerat två seminarier för att jag själv ska bli skrivstimulerad. Jag funderade ett tag på att bli utbildare av skrivseminarieledare, och även att leda en mindre grupp skribenter i stöttning av deras skrivprojekt. Betänk då att det egentligen är så att det är jag som vill skriva, så man kan lugnt säga att jag håller åp att gå över ån efter vatten. Av alla idéer jag bär på så vill jag blåsa liv i LIV samt göra de första små barnböckerna. De börjar ju bli läshungriga, de där små liven till barnbarn.

 

Nu, när jag ändå surfat så mycket på nätet i skrivarärende, så kollade jag också författare och skribenter. Och vad får jag då se? Jo, där finns Västsvenska Författarsällskapet och Göteborgs Skrivarsällskap GSS. Jag kollade GSS lite närmare. Det verkar vara en sammanslutning för allt från hobbyskrivare till rätt drivna författare, dock inte de som etablerat sig på markanden (vad jag kunde se). Alltså precis såna som jag själv. Jag räknar mig som hobbyförfattare. GSS ordnar workshops (gratis för medlemmarna), författarcaféer, responsgrupper, festligheter och annat, bl a frekvent medverkan på Bok & biblioteksmässan (som pågår just nu). Författarcaféerna är sista fredagen i var månad under vinterhalvåret och under sommaren varannan vecka. 

 

- Få se nu. Sista fredagen i månaden... det är idag det. Kl 18.30, i samma hus som Hagabion. Det är klart att jag ska gå dit och känna mig för. Men oj så gruvsamt det är. Handbromsen liksom hänger sig. Jag är verkligen inte den minglande typen. Men, jag får lov att stålsätta mig. För det är faktiskt så att jag vill upprätta stöd för mitt eget skrivande. Och GSS verkar kunna vara promenadvägen dit. Kanske.

 

- Mamma, om du nu levde och var vid dina sinnen,  så skulle jag vilja hålla dig i handen en stund. För det känns...         ... motigt och ändå så bra.

Nej, det gick inte att få till Outlook igår, trots proffshjälp av datakunnige sonen Ola. Jag kunde som bäst ta emot mail men inte skicka. Jag kunde heller inte återställa datorn i det skick den var igår morse. Det var allt eller inget som gällde. Och jag hade verkligen ingen lust att återställa den i skick som om den kom från affärn.

Ola kunde ändå hjälpa mig. Han kom med en nödlösning. Nu har jag alla mina mailadresser kopplade till gmail. Det är kanske en lösning jag gillar och kommer att fortsätta med. Gmail har funktioner som underlättar, det inser jag. Men än vet jag inte hur enkelt det är med kopplingen mellan mail, kalender och adressregister, så vi får se...

 

Klockan var bortemot 22 på kvällen när jag kunde koppla av och veta att jag i alla fall KAN maila. Somnade som klubbad. Fast det brukar jag ju göra. Lättnaden var i alla fall påtaglig.

 

Det blev en dag, som jag upplever som meningslös, letande efter nål i en höstack. Den gick åt till ingenting, känns det som. Jag var febrilt sysselsatt hela långa dagen med att inte lyckas. Men det kan hända att denna nödlösning blir ett lyft och att situationen lett till påtvingade lärdomar.

Nu är jag där igen. På hysterins rand mot avgrunden förtvivlade djup (ja, jag är lite dramatsikt lagd språkligt sett, men det är nåt åt det hållet).

Det började med att datorn var lite seg. Bilder ville inte ligga kvar i de dokumentationer jag höll på med. Istället lade sig ett rött fett kryss över bilden med förklaringen att det inte fanns tillräckligt minne för att lägga in bilden.

Aha, konstaterade jag som lugnet självt. Och hur ser jag vilken minneskapacitet jag har i datorn? Ungefär där var jag häromdagen och lät frågan bero. Jag har sysslat med annat. Skrivarseminarium och trevligt umgänge med trevliga människor. Ganska underbart har jag haft det.

Men nu är det vardag och jag hamnade i sitsen där jag var i slutet på förra veckan. Jag har inte tillräckligt minne. Googlade och sökte i min dator och ... jodå, jag fann till slut ett svar. Jag ska använda Aktivitetskontrollen, som jag först inte fann, men sedan lyckades jag få fatt på den med. Ganska duktigt, om jag får säga det själv.

Aaah. Där såg jag ju. Hårddisken var verkligen knökfull. Hade bara en dryg en MB kvar av totalt ca 250 GB.

 

Här måste rensas. Bilder tar plats. Jag tömde bilderna från flera år tillbaka i iPhoto. De flesta har jag lagt över på min hårddisk och de som inte lagts över kommer jag ändå inte att sakna tänkte jag. Hej då med bilderna. Det lättade LITE på trycket. Ytterst lite. 

 

Jag har alla filer på Dropbox. Förstår att de ligger på hårddisken också, för jag kan jobba i dem även när jag inte är uppkopplad. Bredvid Dropboxmappen ligger en mapp som heter Dokument. Den innehåller i stort sett samma sak, men bara inte lika aktuellt. Jag slängde allt i Dokument. Och nu djävlar blev det effekt. Efter att datorn tuggat ett tag, för slängandet tog sin tid, så har jag nu ca 120 MB tillgängligt. Cirkeln på hårddiskens kapacitet är nu halvfull. 

 

För en kort stund kände jag mig mycket nöjd.

 

Ända tills jag skulle skicka ett mail. Outlook var helt tom, inte ett enda mail låg kvar. Alla kontaktuppgifter borta, kalendern tom, inga mailkonton kvar.

 

Det är nu det är synd om mig. Jag försöker samla ihop spillrorna av intellekt och rationalitet för att bara lösa situationen. Så här tänker jag:

 

1. Skapa nya mailkonton. Jag har ju mailkontona i mobilen. Jag kan nog hämta kontouppgifterna där.

 

2. Synka uppgifter från andra program eller från mobilen till Outlook. Både adresser och kalender. Bara synkningen går åt rätt håll, så att de andra programmen inte försvinner också. Jag har Mail, Macens eget mailprogram, som fortfarande tar emot mail, men som jag inte kan skicka mail ifrån. Jag laddade hem alla mail från de senaste månaderna, så nu har jag i alla fall inte mist informationen som jag behöver. Och i Macens egen Adressbok finns fortfarande kontaktuppgifterna kvar, + att de finns i mobilen. Och i iCal finns alla kalenderupgggifterna. än så länge.

 

3. Ta det lugnt. En sak i taget. Fokusera på att kunna maila och att göra din dokumentation klar. Det kommer att gå fint det här.

 

4. Nej, lilla vän, du behöver inte gråta över detta. Det är bara världsliga bekymmer.

 

Jag räcker finger till min egen klokhet och stänger av bloggen. För nu ska här tas itu med att skapa mailkonton.

SKRIV & berätta-dagen genomfördes igår med en grupp om 6 inklusive jag själv.

Jag vill absolut träffas mer och mer och mer, i olika sammanhang, för att stimulera mitt eget skrivande.

Även de övriga deltagarna väckte frågan om en återträff. Eller snarare kom behovet i dagen när frågan ställdes om vad ditt nästa steg är och om det är något värde i att samskapa. Då kom behovet av återträff upp.

 

- Kunde vi vara på annan ort?

- Kunde vi publicera våra texter för varandra för att få varandras kritik?

- Och vad skönt det är när vi inte är så många!

 

På kammaren har jag tänkt till. Jag har ju agerat arrangör och vet att träffarna inte blir av utan en viss drivande arbetsinsats. Och seminarierna behöver kosta pengar om den professionella ledaren ska få nåt betalt över huvud taget. För en till synes hög avgift blir det en skamlöst låg peng för seminarieledandet. Ekvationen går INTE ihop.

 

Därför har jag mer och mer kommit att bli obekväm med arrangörsrollen. I alla fall så som jag definierat den för mig själv. I eftersnack med Marie, seminarieledaren märkte jag att jag var motsträvigare än vanligt till att tänka mig en fortsättning på det vi byggt upp. Jag vill hitta andra former.

 

Min egen kreativitet föddes ur tanken på att Marie skulle ta initiativet till Kungsbacka och leda seminarierna i ett studieförbunds regi. Samtidigt blev två deltagare från Västerås sporrade att, i egen privat regi, arrangera och leda ett seminarium i Västerås. Det frigör mitt tänkande. Och när jag är fri i tanken kan jag ibland skena iväg.

 

Jag såg framför mig hur SKRIV & berättaseminarierna spred sig från stad till stad och att olika deltagare tog stafettpinnen och genomförde egna seminarier. Seminarierna skulle hållas med några grundläggande principer och ett tydliggjort förhållningssätt. Jag började formulera mig på den punkten och det har jag lagt på min (Perspektivs) hemsida. Jag ser det som att sätta på sig en särskild hatt och kallar detta för SKRIV & berätta-hatten. Om man följer principerna och hållningen, så är det fritt fram att använda den logga som jag gjorde till "våra" seminarier. 

 

Det jag personligen vill är att utbilda seminarieledare i att bära hatten. Kanske skulle det också vara intressant att vara inspiratör/ledare för ett mindre gäng, där var och en har en projektidé att förverkliga. Jag har mött personer som vill skriva om sitt yrkesliv, om en viss betydelsefull person, om sina liv, artiklar inom sitt fackområde, deckare, sagor till barnbarnen, serier etc. Jag tror mej om att kunna skapa ett utmärkt enskilt stöd i och för en grupp.

 

Jag har varit flyktig i tanken förr. Vet att det där med spridning inte är så lätt som tanken gör det till. Men jag hade i alla fall lite roligt då jag beskrev den där hatten. 

Igår träffade jag ett konsultgäng för att dryfta hur vi ska ha det med ramavtalet med Göteborgs stad. Vi är tre företag i samverkan som har ramavtal och det är ett av oss som är huvudanbudsgivare. Vi har fler ramavtal, bl a VGR, Polisen, Karolinska etc i snarlika konsultföretagskonstellationer.

Med ramavtalet med Göteborgs stad är det så att ett antal konsultföretag är upphandlade. När ett uppdrag ska genomföras så ska en andra konkurrensutsättning ske. Den verksamhet som vill ha konsulthjälp ska alltså skriva ett förfrågningsunderlag som tillsänds oss konsulter med ramavtal och så ska vi sitta och göra ett nytt anbud kring detta specifika uppdrag och därefter ska urvalet ske. Det kan handla om allt mellan några timmars uppdrag till stora långsiktiga insatser med många inblandade. Oftast är det småuppdrag.

Det finns en god tanke bakom det här. Det ska gå riktigt och rätt till. Prisnivåerna ska hållas inom rimliga nivåer. Konsultkompetensen ska säkras. Men hur är det i praktiken? Vi ställde oss den frågan eftersom mängden förfrågningsunderlag att svara på har minskat betydligt.

I praktiken är det så att verksamheterna varken kan eller har tid att skriva förfrågningsunderlag. Därför hittas det på diverse sätt att kringgå regelverket. Man köper under ett visst belopp (som man får göra) och man kan köpa under detta vissa belopp många gånger och låtsas som att det är enstaka, från varandra skilda uppdrag. Man direktupphandlar. Man visstidsanställer konsulter. Man kallar äpplen för päron och hänvisar att päron-avtalet påbörjades före det nya regelverket. (För redan ingångna avtal i pågående jobb kan få fortsätta.) Etc etc.

 

I praktiken är det också så att det är knepigt att köpa konsulttjänster som vore det skrivmateriel eller skruvar/muttrar. Goda konsultinsatser bygger på goda relationer, och goda relationer byggs upp eftervart. Det ena ger det andra i ett samspel. 

För oss, ja i alla fall för mig, är det så här. Jag är en relativt duktig och erfaren anbudsskrivare och har under årens lopp lagt ner en enorm mängd tid på anbudsskrivande. Vi har under årens lopp fått ramavtal som heter duga. Det är till och med så att ett av ramavtalen är den ursprungliga orsaken till min Göteborgsflytt.

Men vad har det gett, egentligen, utöver äran att vara utvald som godkänd leverantör? I ärlighetens namn väldigt lite. För min egen del nästan ingenting. För några andra har ett antal päronuppdrag kunnat faktureras via våra ramavtal.

 

I våras blev jag mätt. Tvärmätt. Tappade lusten att hålla på med anbudsskrivande. Jag blev mätt på att ha skrivt på ett intressant uppdrag för att senare få veta att inget köp blir av över huvud taget. Surt. Vi har också varit med om att lämna anbud på förfrågningsunderlag med upphandling i flera steg (inte Gbg stad) där upphandlaren underlåtit att meddela att vi inte kommit vidare till en andra anbudsomgång. Surt. Vi har varit med om fullkomligt undermåliga förfrågningsunderlag där upphandlaren (som inte haft kompetensen) missat i grundläggande upphandlingsinformation. Det har saknats uppgift om vad slags upphandling det varit, hur och när urvalet kommer att ske, vilka kriterier de väljer utifrån etc. Surt. Oftast frågas efter viss kompetens och utbildningsnivå hos konsulten (inte alltid relevant för uppdraget) medan beskrivningen av den effekt insatsen ska ha i organisationen är mager eller helt utelämnad. Ibland ber man om effekten "sallad" men insatsen ska genomföras med bara "gurka". Vi har varit med om urvalsupphandling där vi konsulter fått olika premisser och tillfrågats vid olika tidpunkter. Surt. När jag tänker på allt detta återkommer mättnadskänslan. Det här suger.

Nej, mina pågående jobb har kommit till på annat sätt än via upphandlingarna. Nu är jag mycket restriktiv med att låna ut mig till detta. Dom "upphandlingssamfundet" får vara utan mig. Jag ägnar mig åt det som fungerar istället.

Under vårt konsultmöte kom vi fram till något liknande. Vi bestämde oss för att ligga lågt med anbuden och att istället inrikta oss på ett mer aktivt kundkontaktande. Vi har konkreta planer kring det, vilket jag inte ger mig in på att beskriva här. Summa summarum bestämde vi oss för att inrikta oss på det som faktiskt fungerar. I praktiken. Inte i den ”goda teorin”. Dom (”upphandlingssamfundet”) får vara utan oss. Och jag dristar mig att säga att det är en förlust för "upphandlingssamfundet" för vi är ett mycket kompetent och dugligt gäng.

Vad är det då som har hänt? En god tanke har blivit ganska fel – för båda parter – och det utvecklas en febril och krativ aktivitet på att kringgå systemet. Därmed har den goda tanken bitit sig själv i svansen. Det vore intressant att komma till tals, parterna emellan, lyssna till varandras perspektiv och se situationen i vitögat. Att inte längre låtsas som att det här fungerar bra. Men det är inte en fråga mellan Göteborgs stad och konsulterna i närområdet. Det är en fråga som behöver lyftas högre upp och jag vet inte riktigt vart. Men intressant vore det. 

 

Jag är vän av ordning och jag är vän av god moral i arbetslivet.  Jag förstår och stöder ambitionen att kvalitetssäkra även våra tjänster. Men hela svängen kring upphandling av mjuka tjänster har ett i grunden feltänk. Det är ett tjusigt bygge på fel grund. 

 

När jag tänker vidare, så funkar tänket någorlunda i stora organisationer med potent HR- och upphandlings-kompetens. Men lagen om offentlig upphandling gäller all offentlig verksamhet. Det är i de små ovana offentliga verksamheterna vi sett de undermåliga förfrågningsunderlagen. Ett i grunden gott tänk blir väldigt ineffektivt och fel i "klåpares händer". Det är också intressant. 

Jag känner många nördar. Ja, jag är väl helt enkelt en nörd själv. Ärkenörd.

Min sonahustru är insnöad på pedagogik, min ena son på datasystem och den andra sonen på levande rollspel, dottern på dans, jag själv på systemisk organisationsutveckling. Jag känner nördar inom landskap, trafik, språkhistoria, musik, metallkonstruktion, konst, biologi, motorcyklism, etc etc.

Det är nåt förtjusande med nördar. De intresserar mig per definition.

Vad lockar en nörd?

Är de möjligen nyfikna, vetgiriga, utvecklingsivrare? Passionerade. Utforskande. 

 

Vad lockar mig?

Kan det vara att jag dras till såna som vill lära sig något, som brinner för ett eller annat? Alltså till skillnad från sådana som sitter och klagar och gnäller. (Ja, jag vet att nördar kan vara gnälliga, men det passar inte in i detta försök till grubbla).

 

I helgen har jag träffat idel nördar. Hur härligt som helst. Dessutom har det varit både gott och trevligt.
Men. Ja det finns ett litet men, som jag undrar över.

Jag har bl a träffat ett gäng arkitekter, fd studiekamrater. Gissa om det snackats arkitektur? Det har pratats samhällsplanering, arkitekter versus ingenjörer, trender, upphandlingsformer, politikens betydelse, utbildningen, lärarnas hållning, demokratiperspektiv på samhällsplanering, detaljritande, stadsformer, svårigheten att vara stadsplanearkitekt, resecentrum, och mycket mycket mer. Stor bredd på samtalet alltså.

Efter ett antal timmar av intressant dialog finner jag mig aningen mätt på a-snacket. Det är till och med så att jag inte mår helt bra av det. Ett svagt stråk av obehag har väckts. Mitt behov av frisk samtalsluft ökar aningens.

Detta fenomen väcker min nyfikenhet. Var kommer min mättnad ifrån? Alltså sett i perspektivet att jag normalt älskar att prata med nördar om deras nörderi.

Jag utfår från att svaret inte sökes i nuet, utan i min egen diffusa forntid.

- Hej och hå.

 

Kanske är det så när man sluter cirklar. Det handlar om att förlika sig med allt, inte bara det roliga och lättsamma.

Jag har fått medalj av första graden för min insats i helgen.

 

Här kommer en utförlig berättelse om min bragd. Det är en sån där vardagsbragd som tusentals och åter tusentals föräldrar gör dagligen och stundligen utan att bli medaljerade för det. Jag sätter ord på vad de är med om ofta, ofta.

Det gick i det stora hela riktigt bra att ta hand om de nyblivet tvååriga tvillingarna på egen hand. Men vissa – vi kan kalla det lärdomar – gav det allt.

Dag ett regnade det och det föranledde inne-aktivitet på Gallerians inhägnade lekplats. Deras faster Matilda var med. Signe och Hedda körde bil, mest, och åkte rutschkana och sprang runt och upptäckte det som går att upptäcka. Ett antal varv. Sen skulle vi gå därifrån. Vi skulle bara ta sisådär 5 steg till vagnen, sätta på skor, lyfta upp i vagnen och köra hem.

Det var 4 steg för mycket. Hedda rymde oskodd som skjuten ur en kanon rakt in i djupet av en skoaffär och Signe tog sikte på grann-affären med väskor och blingbling. Då var det skönt att vi var två vuxna att reda ut situationen.

Dag två regnade det inte och jag tog sikte på utevistelse på förmiddagen. Jag organiserade utgåendet så här. Packade två högar med kläder i sängen. All inclusive. Blöja, byxor, tröja, sockar (svårt hitta sockar i lagom storlek till Signe), gallonisar och promenadskor samt en utejacka. Gånger två.

 

Sen tog jag itu med mig själv. De skulle inte behöva vänta på mormor när de väl var uppdressade. Det tog inte alls lång tid. Kläder hade jag redan på. Det var väl egentligen bara tandborstning som mormorn behövde för att känna sig klar. Borsta borsta borsta på toaletten.

När jag sedan kom in i det enda rummet som fanns att komma in i (de bor i en etta) så fanns inga klädhögar kvar längre. Kläderna var borta. Tjejerna måste på ca en minut ha tagit plagg efter plagg och kastat i rummets alla riktningar, i både fågel, fisk och mittemellanläge.

Men inte fick det mormorn på fall inte. Hon samlade ihop den ena tvillingens kläder, närmare bestämt Signes (hon som är större och aningen mera medgörlig) i en ny välbevakad hög och påbörjade matchen. Det blir lätt en match när kläder ska på. Den matchen vann mormorn, även om det var nära det blev oavgjort.

Därefter samlade mormorn ihop nästa klädhög och påbörjade match nummer två. Då ska man ha i beaktande att både mormor och Signe var aningen svettiga av föregående match. Hedda är dock lätt till vikten, bara nio kilo, så det borde ha gått bra. Men det gjorde det inte. Hedda har tillgång till ofattbart mycket ovilja per kilo kroppsvikt. Hon krånglade och ålade som en mask ur mormorns grepp, skrek i högan sky om mormorn fick tag på henne och till sist gömde hon sig längst under sängen dit hon bara inte gick att nå. Om man inte var i ungefär lika storlek.

 

Det var Signe. Iklädd full utemundering proppade hon liksom igen utgången för Hedda. Efter ett tag skrek båda i högan sky där längst under sängen.

Jag, som alltså är den där mormorn, lockade med det mest attraktiva jag kunde komma på – att vi skulle UT. Jag var vänligt sinnad och hade en ängels tålamod. Ett tag. Men allteftersom förmiddagsstunden tuffade på gled humöret mig ur händerna. Jag orkade bara inte med detta meningslösa tjafs. Blev både arg och ledsen. Egentligen var det väl vanmakt, när jag hade två skrikande småttingar som jag inte kunde nå där under sängen. 

Nån stans där gav jag upp. Vi fick helt enkelt stanna hemma. Trots att vädret var bra och intentionen den allra bästa.

En stund efter det kom två tvillingar fram ur sin håla och den argaste av de två, Hedda, lät sig plötsligt lånas ut till en stunds påklädning.

Å så gick vi ut.

 

De satt som små änglar i vagnen till den INHÄGNADE lekparken och de lekte som de mest exemplariska barn. Det rutchades och det väntades på sin tur, det gungades, gungades mera, och mera, och mera, grävdes sand, plockades nytrillade ekollon och det byttes grejer med varandra och ja, harmonin var iögonenfallande. Gloriorna skimrade för mig som kunde se dem. Andra barn trilskades betydligt mer. Vi kunde till och med prova de nya selarna och gå fint hem intill vagnen. En stund. Det finns på film.

Sedan fick det bli en språngmarch hem, för att hinna med lunch innan klockan skulle bli för mycket. Blodpudding med lingonsylt åt de med en häpnadsväckande aptit alltmedan ögonen vindade alltmer av trötthet. Signe somnade i princip ögonblickligen (kl 12.30) efter det att jag lagt henne.

Men inte Hedda.

Hon hoppade och tjoade, la sig några stunder och så for hon upp igen. Efter ett tag hade hon satt som sin livsuppgift att väcka Signe. Jag la henne, klappade om henne, vyssade, avvaktade, var sträng, tog till mildare tongångar, gav henne vatten, letade rätt på gossenallen Mimi, letde nappen hon slängt iväg, lirkade... Minuterna blev till kvartar som blev till en halvtimme, som blev till en timme och till slut hade det gått en och en halv timme. Då ringde jag Tuva och undrade vad jag skulle göra. Hon bekräftade mig i situationen, dvs att det kan bli sådär, framför allt med Hedda. - Ge henne ett val, att ligga ner och sova i sin egen säng eller att ligga ner och sova i min säng tillsammans med mig.

Det funkade. Hon valde att ligga med mig och det gav mig möjligheten att med milt våld hålla henne i liggande läge. Till slut gav den viljestarka lilla kroppen upp och hon somnade (kl 14.45).

Nästan exakt i den stunden vaknade Signe. (Och jag som hade tänkt diska.)
Vi hade en go stund då hon mornade sig. Vi tittade på bilder i min dator. Bilder på flygplan och helikoptrar. Läääääänge. Det är det stora intresset just nu. Leka med dockor och djur är ganska ointressant jämfört med att leka med bilar, bussar, traktorer, lastbilar och framför allt flygplan.

Hedda vaknade efter en dryg timme och så kom föräldrarna hem. De hade varit på en fantastisk bröllopsfest och var lyriska.

Dan därpå blev jag under högtidliga former medaljerad för min enastående insats under helgen. En medalj av första graden.

- Puss på er för det.

- En eloge till alla föräldrar och till alla dagmammor och dagpappor. Ni gör ett enastående jobb. Medalj på er allihop.