Som ett frågetecken
Jag har bloggat regelbundet sedan maj 2007. De första 5 åren i en blogg där jag var anonym. Det kom att handla om en period i mitt liv då jag var sjuk och jag ville inte bli sökbar med den sjukdomen. Nu är jag återställd med den äran och har valt att krypa fram i ljuset med en offentlig, alltså inte anonym, blogg. Under alla år har jag dagligen haft en handfull läsare av bloggen.
Läsekretsens antal står inte i proportion till bloggens innehåll. När jag var som mest "döende" hade jag väl lite fler läsare, men inte så många fler. Kanske 20-30 läsare. Ibland är jag rolig - det gör just ingen skillnad. Mest är jag bara tråkigt reflekterande över vad jag tänker kring tillvaron så som den dyker upp i mitt liv. Det renderar ca 5 läsare dagligen. Om jag hintar om min blogg på Facebook får jag kanske 20-talet läsare. Som mest.
Nej, det är annat som styr. Igår hade jag nästan 200 läsare och idag närmare 40.
- Varför då, kan man undra.
Jo, jag tipsade Mormor Hilmas cafe & restaurang om att jag skrivit om dem och tavlan de har på sin vägg, som är ett porträtt av mig (se min blogg Vad säger man?). Ägarinnan lade ut länken på Facebook, med kommentaren "Jag bara måste få dela med mig om detta, helt otroligt tycker jag!!!"
Kommentarerna strömmade in - det ansågs vara underbart, fantastiskt, rörande, coolt, häftigt, roligt, ett otroligt sammanträffande etc.
Jag måste säga att jag sitter och ser ut som ett frågetecken. 200 läsare för att jag skrivit om en promenad och att det hänger en tavla som föreställer mig på ett café i Härnösand. Nyhets- och intressevärdet borde ha minuspoäng. Totalt ointressant.
- Men det är klart. Det är inte vad jag skrev som gjorde det, utan vad hon skrev. Och att hon har många läsare.
Vidare finns kanske viss igenkännig i det faktum att ett barn sätts att leva upp till föräldrarnas prydliga förväntningar. Så är det i alla fall för Ingrid, som jag för närvarande besöker i Karlstad.
