Vad säger man?
Nu i helgen är jag i Härnösand och hälsar på vänner i samband med jobb häruppe. Övernattade hos Ann. Vi tog nyss en duktig promenad bort till OBS där Ann hämtade ett paket och promenerade vidare runt Nattviken via ett nyöppnat café på Nybrogatan.
Mormor Hilmas café och restaurant är för mig en ny bekantskap. Väldigt trevligt och vansinnigt gott. Hemlagat, liksom.
Blev alldeles betagen i menyn med namn på rätterna som, jag va ska jag säga, varför har ingen hittat på det här tidigare. Har gjort bilden stor för att menyn ska gå att läsa.
Parkman är namnet på en känd Härnösands-familj, präst med tre kulturellt inriktade söner (musiker/hovslagare, skotillverkare och nåt mer som jag inte kommer på just nu) som i sin tur har barn som beträder de kulturella scenerna idag. Fälldinare, ja det är ju han, center-politikern som var statsminister en gång i tiden. Ortsnamnen är alla hämtade från Härnösands kommun.
Jag blev bjuden på kaffe och en underbar cheesecake med pekannöt- och kolasås. Mums. När vi skulle gå gick jag runt i lokalerna och kikade. Det var ett stort café med olika rum och prång.
Parkman är namnet på en känd Härnösands-familj, präst med tre kulturellt inriktade söner (musiker/hovslagare, skotillverkare och nåt mer som jag inte kommer på just nu) som i sin tur har barn som beträder de kulturella scenerna idag. Fälldinare, ja det är ju han, center-politikern som var statsminister en gång i tiden. Ortsnamnen är alla hämtade från Härnösands kommun.
Jag blev bjuden på kaffe och en underbar cheesecake med pekannöt- och kolasås. Mums. När vi skulle gå gick jag runt i lokalerna och kikade. Det var ett stort café med olika rum och prång.
Precis när jag skulle gå ut kastade jag ett snabbt öga på den här tavelväggen.
Då hände det. Jag stelnade till av det jag såg. För på den väggen hänger jag själv. Alltså bilden med gröna passepartouten i mitten är ett porträtt av mig, som gjordes då jag var kanske 8-9-10 år gammal. Mina föräldrar hade anlitat en konstnär som porträtterade mig.
Jag minns mycket väl hur jag ogillade hela projektet. Dessutom var det den där sommaren i Byske då det var bedrövligt väder hela sommaren. Kallt, regnigt och blåsigt. Utom precis en vecka då det var sol och fint. Just den veckan satt jag modell för det där förbannande porträttet.
Tavlan fanns först i mitt föräldrahem och efter föräldrarnas skilsmässa hängde den kvar hos min pappa. När han dog tog jag motvilligt hand om den. Den låg länge hos mig och skräpade i källaren. Jag tror jag gjorde mig av med den i samband med flytten till Göteborg, men minns inte riktigt när och hur. Hur den hamnat på sagda café har jag inte en aning om.
Då hände det. Jag stelnade till av det jag såg. För på den väggen hänger jag själv. Alltså bilden med gröna passepartouten i mitten är ett porträtt av mig, som gjordes då jag var kanske 8-9-10 år gammal. Mina föräldrar hade anlitat en konstnär som porträtterade mig.
Jag minns mycket väl hur jag ogillade hela projektet. Dessutom var det den där sommaren i Byske då det var bedrövligt väder hela sommaren. Kallt, regnigt och blåsigt. Utom precis en vecka då det var sol och fint. Just den veckan satt jag modell för det där förbannande porträttet.
Tavlan fanns först i mitt föräldrahem och efter föräldrarnas skilsmässa hängde den kvar hos min pappa. När han dog tog jag motvilligt hand om den. Den låg länge hos mig och skräpade i källaren. Jag tror jag gjorde mig av med den i samband med flytten till Göteborg, men minns inte riktigt när och hur. Hur den hamnat på sagda café har jag inte en aning om.
Här är sambandet dokumenterat. Det är storleksordningen 50 år mellan porträttet och fotot på mig nu.
Det var en märklig upplevelse. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Annat än som en fråga
-Vad säger man?
-Vad säger man?
Kommentarer
Postat av: Maria-Thérèse
Nej vad häftigt!! :D
Trackback
