Om hyper-optimister
Livets framfart ger oss våra ränder. Vi bär våra ryggsäckar på olika sätt. En del är öppna som böcker, andra slutna som fort. En del har en tydlig front och ett annat fördolt inre medan andra är homogena alltigenom.
Detta har jag kommit att grubbla över idag efter att ha blivit ledsen över ett meddelande på FaceBook. Ännu en kollega har hastigt gått bort.
Min kollega var en sån där glad person, optimistisk, positiv och möjlighets-orienterad, generös, villig-att-lära-person, hur hårt livet än for fram med henom. Den där optimistiska ytan var så entydigt stark att jag blev både provocerad och trött. Med åren kunde jag inte ta henom på respektfullt allvar.
Nu när jag sitter här och är uppriktigt ledsen, problematiserar jag fenomenet. Eller moraliserar. Jag funderar på hur jag har det med hyper-optimister och varför de provocerar mig. De är kvirrulanternas och gnällspikarnas motsats, men hamnar ändå i samma fack. Och gnällspikar har jag definitivt svårt för. Här är några tankeslingor av kvasifilosofiskt slag.
* Jag tror att hyper-optimisterna gör mig osäker. Jag vet inte riktigt var jag har dem. De frontar så starkt med sin glättiga och förträffliga yta och jag förstår ju att det finns andra kvaliteter därinne som är tabu att ge uttryck för. Ja, alltså, jag antar att det är så. I min kollegas fall vet jag att det fanns annat som liksom aldrig kom till uttryck eller satt rejält hårt inne, för jag var inblandad i situationer där förnekelsen fick konsekvenser som påverkade mig.
Detta har jag kommit att grubbla över idag efter att ha blivit ledsen över ett meddelande på FaceBook. Ännu en kollega har hastigt gått bort.
Min kollega var en sån där glad person, optimistisk, positiv och möjlighets-orienterad, generös, villig-att-lära-person, hur hårt livet än for fram med henom. Den där optimistiska ytan var så entydigt stark att jag blev både provocerad och trött. Med åren kunde jag inte ta henom på respektfullt allvar.
Nu när jag sitter här och är uppriktigt ledsen, problematiserar jag fenomenet. Eller moraliserar. Jag funderar på hur jag har det med hyper-optimister och varför de provocerar mig. De är kvirrulanternas och gnällspikarnas motsats, men hamnar ändå i samma fack. Och gnällspikar har jag definitivt svårt för. Här är några tankeslingor av kvasifilosofiskt slag.
* Jag tror att hyper-optimisterna gör mig osäker. Jag vet inte riktigt var jag har dem. De frontar så starkt med sin glättiga och förträffliga yta och jag förstår ju att det finns andra kvaliteter därinne som är tabu att ge uttryck för. Ja, alltså, jag antar att det är så. I min kollegas fall vet jag att det fanns annat som liksom aldrig kom till uttryck eller satt rejält hårt inne, för jag var inblandad i situationer där förnekelsen fick konsekvenser som påverkade mig.
* Jag kanske provoceras av en egenskap som jag har själv? Jag är också bra på att vara glad, optimistisk, möjlighetsorienterad och villig att lära.
* Kanske har de här människorna med ”slagsida” åt antingen det optimistiska eller pessimistiska hållet fastnat i ett förhållningssätt till livet, av en eller annan anledning?
* Min pappa var en rätt utpräglad pessimist, vilket jag otrivdes med. Kanske väcker de här människorna med "slagsida" något som är obearbetat hos mig själv? Det skulle i så fall innebära att de får klä skott för något som egentligen handlar om mig själv.
Hur det än är med den saken så trivs jag med helgjutna dynamiska människor. De behöver inte alls vara öppna som böcker och fläka ut sig. Och de behöver definitivt inte vara ”perfekta” och glada hela tiden. Tvärt om. De har tillgång till hela sig, alla känslor och det finns inget känslotillstånd som är tabu. (Ja alltså, nu pratar jag inte om ”sjuka” beteenden och känslotillstånd som skadar andra.)
Det är nåt lugnande med att de är som de är, hur mycket man än skrapar på ytan. Det finns liksom inte en dold agenda, inga kvaliteter som plötsligt väller fram ur gömmorna. De är lättsamma och okomplicerade att förhålla sig till och de följer dynamiskt med sin tid. Å så är de ansvariga för vad de bidrar med.
Kommentarer
Trackback
