Bentes blogg

Häromdagen var jag med om en hälsorysare. För att inte bli för långrandig – jag fick kraftiga buksmärtor åt livmodern-ryggen till på höger sida, kraftigt illamående med kallsvett och fraktades i ambulans till Danderyds sjukhus. Tänkte att nu jäklar är det kört, nu har jag fått värsta livmodercancern och vem ska nu hämta bilen och hur blir det med sommarplanerna på Västkusten. O nej! 

Jag befanns ha njurstensanfall. Det där tog, trots mina protester om diagnosen och några smärtstillande sprutor, en knapp dag att konstatera. Läkaren var tämligen säker på sin sak, typisk njursten. Leo kom och höll mig sällskap. Vi spelade Finns i sjön och Skitgubbe, vilket gjorde oss förberedda för kommande kortspel med tjejerna. När jag väl var utskriven från kirurgakuten drog jag till Tuvafamiljen för att vara bland folk. La mig på sängen med värkande mage och förstod ingenting.

Leo hämtade tjejerna, alltså Signe och Hedda som snart är 4 år. De blev både tagna och imponerade av att jag åkt amabajans (ambulans) och de förberedde sig för att goa med mig när de kom hem.

Signe satte sig bredvid mig och klappade helande och försiktigt på magen och var hur go och deltagande som helst. Hedda tog på sig doktorsrollen och diagnostiserade, alltså undrade vad jag kunde och inte kunde göra. Precis så som mamma och pappa frågar, när hon gjort sig illa. För att inte bli missförstådd demonstrerade hon vad hon menade. Betänk nu att jag ligger med medelsvåra magplågor medan hon engagerat frågar mig följande.

- Nä. (Absolut inte, aldrig i livet.)

Tro vad doktor Hedda kom fram till efter sin diagnostik?

Konstaterar att båda barnbarnen visade prov på empatisk förmåga.

 

Nu, några dagar senare går jag fortfarande och brisserar i fniss åt denna diagnostiska sekvens. Jag tycker det är vansinnigt omtänksamt, gulligt och roligt.