Bentes blogg

Varianter på den här drömmen har jag drömt länge, av och till i flera år. Men nu besvärar den mig ofta, i stort sett varje natt, och jag begriper inte riktigt vad den har i mitt liv att göra.

I drömmen ska jag ut och resa till Amerikat, dit jag aldrig varit i verkligheten. Träffa avlägsna släktingar eller bara intressanta personer som lovat ta emot mig. Det är nåt hisnande spännande och intressant med resan, som är planerad sedan flera år och som nu närmar sig. Men jag har varken biljetter, en exakt avresedag eller bekräftelser på mottagande med logi. I natt löste jag det med att tänka att jag ska skicka ett mail med en fråga om allt är i sin ordning och med kontaktuppgifter till mig så att de kan fråga mig om saker de undrar. Det finns också ett ressällskap, en medelålders man, som har alla biljetter och kontakter i sin ordning. Han är peppande att jag verkligen ska resa.

Det blir aldrig nåt av vare sig det ena eller det andra. Inget mail blir skickat, ingen resa blir av, den peppande vännen glider ut i tomma intet.

-Vad vill den här drömmen mig?

Alltså, jag är tillbaka i vardagen nu.

 

Det inleddes med övernattning hos tvillingfamiljen så jag skulle kunna lämna tjejerna till Nettan i mer kristlig tid än vad föräldrarna skulle klara utifrån sina jobb i ottan. Jag tyckte att en mjukstart för tjejerna var att förorda helt enkelt, så här första dagen för dem hos dagmamman efter sommarledigheten.

 

Vi är alltså alla tillbaka och ska knö in oss i "normala gängor".

Under vistelsen på Västkusten kom jag att besöka två eko-byar. Källskär i Gerlesborg och Utsikten i Lille Krosseskärr, Orust.

 

Det får mig att undra hur det är med ekobyarnas framväxt, inre utveckling och vad de tillför i kunskap om ett miljövänligt leverne. Jag vet just ingenting, har bara frågorna. Sätter mitt hopp till en nyskriven bok om ekobyar som är författad av en av dem som bor i Utsikten.

 

mer kommer

Vi har avslutat vår vistelse på Herrestadsfjället. Tillvaron blev fylld av hinna-med-aktiviteter och städning, så jag beskrev aldrig dagen då vi åkte till Pilane, nordvästra Tjörn. Det var en av sommarens höjdpunkter.

På vägen dit hamnade vi på Sundsby säteri, vilket heller inte var ett dåligt utflyktsmål. Men Pilane, wow. Vi fick båda kickar av konst- och naturupplevelsen. Vädret var perfekt, växlande molnighet och rätt svalt. 100 kr inträde och i entréskjulet satt en man i min ålder ungefär. Vi betalade och småpratade om att häftet var gratis i år, vilket det inte brukar vara, och vem driver Pilande – sneglandes på Västra Götalandsloggan på häftet, och vem äger marken och, ja, såna frågor. Vi fick kryptiska svar.

Sånt här drivs inte av en styrelse i demokratisk anda. Konst kan inte drivas demokratiskt. Staten äger marken. – Nehej, sa Ethel, Staten äger inte mark, det är alltid en företrädare för staten, t ex kommunen, landstinget, något verk eller så, men aldrig bara Staten. Mummel mummel, Statens Fastighetsverk, mummel, mummel. Jag sneglade som hastigast på förordet i häftet samtidigt som det blev kö bakom oss. Det var skrivet av en för mig obekant person, Peter Lennberg. Jag fick bara för mig att mammen vi hade framför oss visste långt mer om Pilande än vad han gav sken av. Så jag frågade – Vad heter du?
- Peter sa han och så gick vi.

Konstupplevelsen tog vid. Vi betade av skulpturerna allteftersom under en maklig promenad. Ibland stötte vi ihop med andra och resonerade om vad konstnären kan tänkas ha menat. Själv fick jag klockrena egna tolkningar.

Mot slutet satt vi vid några skulpturer uppe på ett berg då nämnde Peter kom förbi. Vid det här laget var Ethel och jag helt överens om att Peter måste vara Peter Lennberg och att han förmodligen var upphovsman till hela grejen. Vi ropade åt honom med ett Wow och tummen upp. Han var på väg att ta hand om ett lamm som han fått meddelande om att det haltade. För ja, det var hans lamm som betade bland skulpturerna.

Bilder med kommentarer kommer

Vi pratade en bra stund med Peter på vägen ut och fick veta att han var fd SVT-filmare, att han bosatt sig i närheten och fascinerats av landskapet och dess förhistoria. Det började med att han ville öppna landskapet så som han föreställde sig att det måste ha sett ut en gång i tiden. Så han fick projekthjälp till röjning och fårbete på mark som då tillhörde Riksantikvarieämbetet. Allteftersom landskapet faktiskt öppnade sig föddes idén om skulpturpark och så drev han igång Pilane Heritage Museum i egen regi, ibland med offentlig hjälp, ibland inte, och nu visas skulpturer för 9-e året. Eller var det 10-e-? Initierat och drivet mer eller mindre en person, fick vi intrycket av. Så vitt jag förstått saken, efter koll på nätet, så driver han denna Museiverksamhet som Enskild firma med en omsättning på 1-4 miljoner kronor per år.

 

Kommer ev mer text också

Lördag 8/8 är sista dagen vi hyr här på fjället. Vi är inne på sista veckan här. Omärkligt har det smugit sig in en känsla av nedräkning i tillvaron.

Det är tankar och samtal på vad vi ska handla och inte handla dessa sista dagar här, vad vi vill göra ytterligare, hur och när vi ska packa och städa efter oss liksom tankar på vad som ska ske när vi kommer hem. För egen del handlar det bl a om att sätta mig med bokskrivandet och ritandet igen. Jag är redo för den somriga hösten i Stockholmstrakten. Och alla svampar som ska plockas även där. För att inte tala om alla tonerna i kören som ska tas.

Det har varit en avkopplande och skön sommar, om än aningen blöt och kylslagen. Det ska också bli skönt att kliva in i vardagen hemma. 

Igår såg Ethel och jag på ett direktsänt tal från Vita Huset på SVT Live. President Obama presenterade en ny och tuffare klimatplan, Clean Power Plan. Kolla understrukna länken. Vi var hänförda, både av innehållet och av det faktum att vi kunde se det direkt medan det pågick.

Jag missade de första minuterna av talet så jag tittade på programmet igen, från SVT play. Det var väl nån timme efter direktsändningen. Jag förundrades över det tysta allvaret i rummet fullt av folk i väntan på presidentens entré. Och Obamas hållning, beslutsam och på samma gång lättsam med en och annan glimt i ögat. Hade känslan av att ha sett ett historiskt viktigt tal och en världsnyhet.

Vi hade förväntan på kommentarer i nyheterna på TV4. En första-nyhet, trodde vi. Men de nämnde inte talet med ett ord. Sporten fick däremot sin rundliga tid. – A men va fan…

Då bestämde jag mig för att lägga ut talet på FaceBook så att fler skulle kunna se det. Men då var programmet borta från SVT play. Jag kunde i alla fall inte hitta det, trots att jag sökte på Obama och på Clean Power Plan. Borta. Känslan av overklighet kröp sig på. Det här är bara inte möjligt. En världsnyhet om den största utmaningen mänskligheten står inför flimrar förbi som om den inte har hänt.

Om det skrev jag på FaceBook. En kompis hittade dock filen och lade in den på mitt FaceBook-inlägg. Så ny kan fler läsa. Gör det.