Bentes blogg

I flera dagar har jag kunnat berätta om helgens upplevelse då pappa Janne och jag gifte bort vår son. För det var nu i helgen som det skedde. Max och Mimmi blev make och maka, herr och fru Lundkvist.

 

Ja, jo, jag vet. Det är ett ålderdomligt uttryck som minner om andra tider och som kanske främst avsåg företeelsen att gifta bort sina döttrar. De som var omyndiga och som skulle överlämnas i en annan förmyndares händer.

 

Jag har inget med Max´ utomordentliga val av fru att göra och han har definitivt varit sin egen sedan många många år. Ja, han har nog varit det i hela sitt liv. Skulle han giftas bort mot sin vilja, tror jag vi föräldrar skulle fått det hett om öronen.

 

Men uttrycket sitter liksom bra i munnen. Jag menar inte det jag säger fast det känns så gott att säga det. Jag har gift bort han.

Det var ett gemytligt bröllop i en loge på Tängsta gård ca 4 mil väster om Västerås. Ett tag var det också ett spännande bröllop, för vigselförättaren dök inte upp. Han hade kört vilse. I den stunden, har det berättats mig, blev både brud och brudgum lugna och började fundera på plan B. En av deras vänner fick till och med frågan.

 

- Kan du improvisera och vara vår vigselförättare, om inte den vi anlitat dyker upp? Ja, jo, det kunde han, som den erfarne lajvare och improvisatör han är. Lajvare var för övrigt nästan alla bröllopsgästerna ur vänkretsen.

 

Men den egentliga vigselförättaren kom och brudparet kunde tåga upp för logens ramp och uppför en trapp följd av Max´ tre treåriga syskonbarn, dagen till ära som brudnäbbar med blommranka i håret och därefter alla vi andra. Akten var åt det traditionella hållet med litet tal, å så sa de ja, och sen sjöng en kompis så näsduken fick se dagens ljus och sen gick de ut och vi kastade ris. 

 

 

 

Det åts och dracks och dansades folkdans. Själva dansen föregicks av sedvanlig brudvals och en stunds förträfflig dansskola och innan dans och snack kom på gång på allvar. Nu kan jag dansa slängposka (light).

 

Många av gästerna övernattade på logen, bl a jag själv. Jodå, lite kallt var det allt. Vi samlades för brunsch på söndan. Jag roade mig med att gå runt och fota då, bilderna säger lite om kalasets karaktär.