Bentes blogg

Kära ryggsäck.

Jag har saknat dig ofantligt mycket och du är så hjärtinnerligen välkommen hem igen. Käraste vän, jag undrar vad du har varit med om egentligen? Det kan jag nog aldrig få veta eftersom du inte är särskilt talför, men nu berättar jag för dig hur tiden av åtskillnad varit för mig.

Du ska veta att jag är djupt olycklig över att jag i distraktion klev av 607-bussen då, torsdagen den 9 april, och bara tog resväskan i handen då jag klev av. Kvar på sätet var du, min vän. Vad jag minns så var vi ensamma på bussen då jag klev av vid hpl Danderyds sjukhus, bussens slutstation. Jag upptäckte fadäsen på en gång men lyckades inte hindra bussen från att bara glida iväg. Jag sprang efter och viftade men lyckades inte påkalla chaufförens uppmärksamhet.

Jag gick direkt till Tunnelbanans spärrvakt och rådgjorde med henne. Hon ringde ett samtal och jag fick intrycket att hon sände någon sorts signal in i ”systemet” att genast fånga in dig. Jag beskrev noga var i bussen du fanns och vilken buss vi färdades i när vi oavsiktligt och olyckligt skildes åt. Jag kunde ju ge mycket exakta uppgifter om både tid och plats bara några minuter efter att vår skilsmässa var ett faktum.

I början tänkte jag bara att du kommer tillbaka och att jag bara skulle parkera den oro för besvär som skulle uppkomma om du var borta för alltid. Med identifierad tidpunkt och buss vid slutstation, omedelbart anmäld, hur svårt kan det vara? Jag upptäckte också till min lättnad att jag hade både betalkort, mobil med tågbiljett och nycklar på mig, så jag kunde fortsätta min resa till Skåne över helgen. Där, i Skåne, gjorde jag med mina vänners hjälp en polisanmälan om ditt försvinnande – ryggsäck med glasögon, dator MacBookPro, laddare till mobil och dator, almanacka, ett etui fylld med illustrationspennor, två manuskriptbuntar med anteckningar på (som jag tänkte jobba med på tåget) och ytterligare några få saker av mindre värde.

När jag kom hem hade jag först en hel arbetsdag och därefter, på tisdagen 14 april, gick jag till SLs hittegods nära Centralen för att, som jag trodde, hämta dig. Men du fanns inte där. Inte fanns du på Polisens hittegods på Kungsholmen heller.

Det är nu det stegrat jobbiga började för mig.

De första dagarna var jag absolut cool. Du kommer tillbaka, det var min fasta övertygelse. Jag fick veta att det kan ta upp till 10 dagar för hittegods att komma till Hittegodscentralen.

Min vän i Skåne var engagerad och han snöade in på hur ohjälpsam SLs hittegods-hemsida var. Trots att de får in 10-20 ryggsäckar om dagen, så fanns inget jag kunde få nån vägledning av för att förstå om just min ryggsäck kommit in. Men det är klart, mängden ryggsäckar ingav hopp. Inte heller kunde jag beskriva just min ryggsäck med innehåll för att systemet skulle kunna säga Bingo.

Jag försatte mig i vänteläge, som den coola person jag bestämde mig för att vara, men ringde varje dag till Hittegodset och bad dem söka i sitt datasystem. Svart ryggsäck, dator MacBookPro, glasögon… sen ville de inte söka på några fler ord. Nej, ingen ryggsäck som kunde vara min hade kommit in. Så lät det. Varje dag.

Jag fick också veta att det kan ta upp till 10 arbetsdagar, helgdagarna ska inte räknas in. OK, hopp igen. Men i måndags den 20 april började jag misströsta. På allvar tänkte jag mig in i vad jag skulle göra om du, min kära ryggsäck, inte skulle komma tillbaka. Anmäla till försäkringsbolag, ovisst om jag kan få någon ekonomisk hjälp därifrån då förlusten var självförvållad, köpa ny dator och nya glasögon. Å jag som tänkte lägga en rejäl slant på ny skön och nätt bäddsoffa. Tanken på ytterligare en utgift i storleksordningen några 10-tusentals kronor började gnaga. För att inte tala om alla koder och konton jag har lagrade i datorn. Att rådda i det ville jag verkligen inte tänka på.

 

I det mer katastrofala tankespåret gjorde jag mig beredd på att manusbuntarna om ca 200 sidor med kollegans och mina gemensamma anteckningar om revideringar gått förlorade och så, inte minst, layoutprogrammet Indesign, som man inte längre kan köpa. Jag vågade inte riktigt tänka på hur tidsödande krångligt det skulle bli. Almanackans handskrivna notater var kanske mindre viktiga, då jag numera blivit alltmer datoriserad kalenderbitare.

Igår var en bra dag. Leo, Lova och jag inhandlade bröllopspresenter i Bromma köpcentrum. Till vilka, ja det är en helt annan historia. Men det var skönt att få det gjort och trevligt med sällskapet. Under lunchen ringde jag mitt dagliga samtal till Hittegodset.

 

Mannen jag pratade med var av annan kaliber än föregående. Först sa han att ryggsäcken borde ha kommit in vid det här laget. Och ja, jag hade ju själv börjat misströsta, så hans ord bara bekräftade det jag hade på känn. Sedan tog han emot min beskrivning av utseende och innehåll och så bad han mig hänga kvar i telefonen medan han gick och kollade. Så ambitiös var ingen av hans företrädare.

 

När han kom tillbaka bad han mig ännu en gång beskriva innehållet och även innehållet i manusanteckningarna och ja… vi insåg båda att han höll dig i sin hand. I den stunden påbörjades känslan av gråtmild lättnad och tacksamhet kombinerad med bubblande lycka. Faktiskt lite åt det existentiella hållet. Jag har verkligen saknat min dator, mina pennor och mina glasögon. De står mig helt enklet nära.

Efter lunchen begav jag mig direkt till Hittegodset och efter lite köande och påskrift av papper kunde du och jag äntligen återförenas och riktigt krama om varandra. Jag frågade hur länge du funnits hos dem och fick veta att du registrerats hittad 18 april, men att det inte betyder att du kommit in till Hittegodset då. Det kan ha skett senare.

 

Inhandlade också reselakan hos SidenSelma, något jag tänkt göra sååå länge. Känslan av bra dag höll i sig, en dag då jag liksom får till saker och ting. Fikade nära centralen innan jag begav mig till kören, därefter till Solna-familjen för lite kvällschatt. 

 

Du och jag var inte hemma förrän vid midnatt. Då gick jag igenom dig noga. Påsen med mobilladdare och hörsnäckor var öppen och tom. I övrigt verkar allt ha kommit tillbaka.

Jag vill att du ska veta att jag djupt beklagar min distraktion som orsakat att vi skildes åt och att jag gjort allt som står i min makt för att få dig tillbaka.

 

Du är registrerad som hittad så sent som 9 dagar efter att vi skildes åt trots min tidiga och exakta anmälan. Tömd på laddare och hörsnäcka men inget annat. Återkommen i min ägo först 12 dagar efter skilsmässan.

 

Vilka har hanterat dig, var och varför? Vad har du varit med om?

 

Käraste vän, det här var en prövning. Nu ska jag tänka ut sätt att resa så att detta inte ska upprepas, det lovar jag dig.