Hemkunskap
Igår var en lyckad och närmast lycklig dag i soldis, en dag som jag ägnade åt hemkunskap.
Redan under den folkspäckade resan till Sollentuna bubblade det gott inombords. Jag förundrades faktiskt över att det kunde kännas så trevligt att stå och trängas i både buss och tunnelbana. På pendeln reste sig en ung, förmodligen invandrad, man och lät mig sitta och jag tog tacksamt emot erbjudandet.
Turebergshuset = kommunhuset, kommunens hjärta
Jag började med att bege mig till Turebergshuset i Sollentuna. Det är kommunhuset, kommunens hjärta, som jag alltså nu vet var det ligger. För länge sedan, när jag surfade runt för att veta lite mer om Sollentuna och arbetsmarknad, fann jag att Socialförvaltningen informerar om vad det innebär att vara kontaktperson. Informationen gavs igår och jag var alltså där. Möttes av trevliga välkomnande receptionister och vi som skulle bli informerade samlades för att bli upphämtade. Jag passade på att plocka åt mig diverse informationsmaterial. Såg också en miniutställning om stadsplanering och medborgardialog.
Redan under den folkspäckade resan till Sollentuna bubblade det gott inombords. Jag förundrades faktiskt över att det kunde kännas så trevligt att stå och trängas i både buss och tunnelbana. På pendeln reste sig en ung, förmodligen invandrad, man och lät mig sitta och jag tog tacksamt emot erbjudandet.
Turebergshuset = kommunhuset, kommunens hjärta
Jag började med att bege mig till Turebergshuset i Sollentuna. Det är kommunhuset, kommunens hjärta, som jag alltså nu vet var det ligger. För länge sedan, när jag surfade runt för att veta lite mer om Sollentuna och arbetsmarknad, fann jag att Socialförvaltningen informerar om vad det innebär att vara kontaktperson. Informationen gavs igår och jag var alltså där. Möttes av trevliga välkomnande receptionister och vi som skulle bli informerade samlades för att bli upphämtade. Jag passade på att plocka åt mig diverse informationsmaterial. Såg också en miniutställning om stadsplanering och medborgardialog.
- Hm, det där med medborgardialog ska jag se till att veta mer om framöver, tänkte jag.
Vi var en samling damer, mest unga sådana och så var vi två tanter i aktningsvärd ålder. Två av tjejerna imponerade på mig och borde vara rena fynden för socialen.
En var från Eritrea, talade ett par tre språk som jag inte ens känner till namnet. Förmodligen tigre, kunama och afar (jag har googlat och funnit dessa troliga) och dessutom arabiska, engelska och svenska. Hon studerade något vårdaktigt och verkade saklig, stabil och mogen. Tänk att få en sån som kontaktperson om man är nyligen invandrad från Eritrea och i behov av en kontinuerlig kontakt för att komma in i det svenska samhället.
Den andra som imponerade på mig var en tjej från Iran och hon var också en bedårande person med imponerande språkkunskaper. Dessutom verkade hon vara konstnärligt kompetent och fått utmärkelser för sin fotokonst i USA. Hon var väl medveten om hur svårt det är att livnära sig på konst.
Men så fanns där ett gäng fullkomligt gränslösa damer också, så jag satt där och tog mig för pannan. De var osmakligt pratglada om sig och sitt, oftast med innehåll som inte alls var relevant i sammanhanget, de svarade i telefon under pågående möte, pratade parallellt med informatörerna så det inte gick att höra vare sig det ena eller det andra, en kom för sent och gick i förtid, och en var där för att kolla vad som gäller för kontaktpersonskap utifrån att hon kanske ville ha en sådan. Det hela blev ganska förvirrat, men jag såg naturligtvis till att få svar på alla mina frågor.
- Det är då för väl att socialen kollar (utreder) kontaktpersonerna noga innan de matchar ihop dem med någon klient, tänkte jag. Om jag var socialsektreterare skulle jag verkligen inte välja alla oss närvarande som kontaktpersoner.
Det hela var en mångfasetterad upplevelse för mig och verksamheten som sådan utgör en av fasetterna i den kommunala verksamheten. Och kanske kommer jag, när jag sovit på saken ett tag, att anmäla mitt intresse för att bli kontaktperson till en vuxen kvinna.
Sollentuna badhus
När informationsmötet var genomfört satte jag mig runt hörnet i mitt stamfik Meza House. Telefonen behövde laddas och jag med. En av tjejerna på infomötet visade mig var Sollentunas badhus ligger. Jag kollade det närmare på nätet. Det drivs på uppdrag av Sollentuna kommun av företaget Medley och utbudet av träningsformer är stort och det verkar vara jättelätt att boka plats på de olika träningspassen. Jag bestämde mig för att den kunskapen fick räcka just nu, jag behöver inte se badet också. Det ligger sisådär 2 km från mitt blivande hem, definitivt inom cykelavstånd och det går absolut bra att gå dit också. Förutom alla bussar jag kan ta.
Edsbergs centrum
Bestämde mig för att bege mig till Edsbergs torg och skriva in mig på vårdcentralen. Bussarna heter 607 mot Danderyds sjukhus och 627 mot Åkerby industriområde som tar mig från Sollentuna centrum till Edsberg (och till mitt hem i Kvarnskogen med, för den delen).
En vänlig receptionist på vårdcentralen kom fram till att jag inte kunde skriva in mig förrän Vgr (Västra Götalandsregionen) fått adressändringsuppgiften. Kom tillbaka om några veckor, sa hon. - Men vaccinerad, det kan du bli här när som helst.
Vårdcentralen ligger på Edsbergs torg, alltså i hjärtat av Edsberg. Jag gick ut därifrån och skrotade runt i centrum väl medveten om att detta är mitt nya hems köpcentrum.
Valkommen till Edsberg, står det på fasaden nere till höger.
Torget är T-format.
Biblioteket ligger intill Edsbergsskolan. Bokstäverna i ordet bibliotek är föredömligt stora men ändå förvånansvärt osynliga.
Apoteket vet jag nu vart det ligger. Hårfrissa, fik och matställen med. Men inte tandläkare, än.
I torgets T-korsning ligger ICA med posten.
Dit gick jag in för att bekanta mig med det som nog blir min dagligvarubutik och där jag kommer att posta alla böcker från vårt förlag. Affären såg överskådlig och bra ut.
- Plocksallad, hm, det blir ju bra att ta med mig så tar jag mig en tur i skogarna runt mitt framtida hem. Jag handlade mig en plastlåda med egenhändigt ihopplockad sallad och vandrade ”hemöver”.
Kvarnskogen
Valde att gå på nedre södra sidan om Danderydsvägen och liksom runda min framtida bostad, som katten kring het gröt. Såg spännande ariktektur genom skogens träd.
Väl gestaltade radhus
Lägenheter på styltor.
Svampskogen
Först gick jag på en riktig väg och sedan på en skogsväg. Längst bort klev jag in i skogen för att se om han talade sanning, han som säljer lägenheten till mig. Han sa att där fanns mängder med trattisar som ingen plockar.
Blå pricken visar var jag var i skogen och den rödhövdade nålen markerar den bostad som på fredag är min.
Jag fann ganska omgående några gula kantareller och även några få bedagade trattisar. Det är inget att säga något ont om så här års, när snön redan fallit en gång och smält bort igen. Jag satte mig på ett fallet murket träd och åt min lunch och var ganska lycklig.
Skogen är fantastisk. Som ryggen på Speckstabergets sydsida i Härnösand, där jag under alla år plockat så oändligt många trattisar. Med den skillnaden att det som förr var inom bil- eller möjligen cykelavstånd nu är inom promenadavstånd.
Det här är min väg, Kvarnskogsvägen och jag kommer att bo i näst bortersta huset på vänster sida.
Passerade den bostad som på fredag är min. Kvarnskogsvägen 6. Fönstrena till vänster bakom buskaget är mina vadagsrumsfönster.
Snubblade ganska trött vidare ut ur skogen och tog bussen till Danderyds sjukhus för vidare färd hem till Karins hus.
Till middag åt jag varma mackor med smörstekta kantareller.
Hittills är jag mest förtjust över min nya hembygd och tänker ofta:
- Tänk att jag fick till det! Med råge!
För den lättillgängliga svampskogen är definitivt bonus i sammanhanget.
Så var min första hemkunskapslektion. Eller rättare sagt, så var mitt omtag i ämnet hemkunskap. Ett nytt skede har inträtt i processen att bli stockholmare. Hatten har landat på sin krok och ser sig om. (Ref "Home is where I put my hat".)
Kommentarer
Trackback
