Bentes blogg

Podlyssnandet skänker mig grubblor. Det senaste dygnets grubblor kan sammanfattas i drymlar och drev.

Jag har lyssnat på program om nasisträttegångarna i Göteborg på 80-talet och om jakten Mihajlo Mihajlovic, Anna Linds mördare. De var drymlare. Unga frustrerade män som projicerade sin frustration på vissa riktade företeelser i samhället.

Nasisterna var böghatare och allmänt mot alla som hade erinringar på deras framfart. Mihajlo hatade politiker. Drymleriet består i att de är skoningslöst våldsamma, oftast i rusets inverkan, och att de inte står för sina handlingar efteråt. Blånekare och lögnhalsar. Riktiga ynkryggar.

Mihajlo ljög om psykisk sjukdom. Han fick debatten att vändas mot samhällets bristande satsning på psykvården så att han snarast blev ett offer. Jag gick på det själv. Långt senare har han berättat att han ljög. Han hörde inga inre röster som sade åt honom att mörda. Däremot hade han droger i sig när han stack kniven i Anna, som råkade dyka upp som en perfekt måltavla för sitt politikerhat.

Göteborgsnasisterna var så galna att de blev besvärande för partiledningen. Två partikamrater sändes till Göteborg för att få rättning i leden. I stället kom de att, på fyllan, medverka i ett mordbrandsförsök.

Min hjärna klumpar ihop drymmelskapet. Idag finns också drymlar. Dessutom i alla åldrar. Ofta män som skyller sina tillkortakommanden i ett samhälle i omvandling på invandrare, muslimer, bögar, etc. När drymlarna förlorar sin makt skyller de på andra, oskyldiga och tar sig rätten att ha ett eget rättssystem. Riktigt lågt är det när de ger sig på svaga och utsatta.

Jag har verkligen svårt för ljusskygg verksamhet och att folk inte står för sina handlingar.

Om drev berättade Gudrun Schyman. Hon beskrev det som en buffeljord. Man ser den i horisonten, man ser den komma närmare och närmare. Och man kan inte göra nånting. Man blir helt enkelt påsprungen och det gör ont, ont, ont. En annan metafor är sunami. Man ser den komma och man kan inte göra något.

 

Drev-effekten har helt andra kvaliteter är drymlarna. Det är ett samhällsfenomen, som jag inte heller gillar. För att inte bli en medskapare i drevet rekommenderar jag mig själv en källkritisk och allmänt skeptisk hållning. Och att söka efter olika perspektiv, olika röster, på det som drevet handlar om. 

 

Tyvärr ser jag också att jag, med min nuvarande frustration, har behov att förfasa mig över något utanför mig själv. Det är inte för inte som jag just nu grubblar över drymlar och drev. Noterar också att det är starka krafter jag ger mig på i min frustrerade projektion. Det säger mig att frustrationen har rejäla mått. Och det ska jag verkligen inte skylla på vare sig drymlarna eller dreven. Det får jag ta itu med på annat sätt.