Det började som en tanke
Nu har jag ”hamnat” i en sån där intensiv aktivitetsbubbla igen. Den här gången söker jag ny bostad. Jag vet inte om det är flykt från något eller bara en god idé.
Naturligtvis finns min nuvarande jobbsituation där som en sorts bakgrund. Eller obefintliga jobbsituation, skulle man väl säga istället. Jo, visst, jag skriver på en bok och det är jobb, visst, men det är inte arvoderat. Bara ett sorts testamente över min tid i arbetslivet. Och framför allt, boken kan jag skriva var som helst.
Eftersom jag inte längre umgås med kollegor på dagarna känner jag mig alltmer utslängd i universum på en plats där jag har väldigt få vänner. Det är som att börja från noll, igen.
Jag bor bra, väldigt bra, men faktiskt alldeles för dyrt för att passa min nuvarande börs.
I och med snurren med Gapminder började jag tänka på att flytta. Nu finns inte Gapminder med i tankarna längre, men tanke på att flytta ligger kvar. Och den växer, och växer och växer.
Jag har börjat surfa runt. För några dagar sedan hittade jag Boendet med stort B. En nyproducerad tvåa i Strängnäs i ett område med samvaroambitioner. Den var lite dyr men hade låg månadsavgift vilket skulle göra att min boendekostnad skulle halveras. Trevlig stad. Pendlingsavstånd till Stockholm. Jag fick häng på att jag både skulle kunna bo bra och framför allt billigare. Ansökte om bolån hos en bank som mäklaren förmedlade kontakt till. Men så började olika ”men” dyka upp.
Är det inte lite krångligt att resa till mina barn i Västerås och Karlstad från Strängnäs? Jag känner ju inte en enda kotte där? Lägenheten ligger i markplan och vid närmare studium av situationsplanen syns att den har ett maximalt utsatt läge med insyn från P-plats och alla som skall in till sina boenden i två av huskropparna. Alla tittar rätt in i vardagsrum och sovrum. Och jag är inte en vän av gardiner och persienner. Tvivlen hopade sig och växte på sig till ett Nej, den lägenheten ska jag inte köpa. Beslutet kröntes med ett negativt lånebesked. Vilket ruskade om lite.
Jag hade under första stadiet av letande inte en aning om var jag ville bo, på landet eller i stan. Bara att det handlade om Mälardalen. Och jag ville ha det ljust och fräscht, hiss i huset, ett socialt kök där man inte trampar varandra på tårna när man ska laga mat tillsammans, gärna öppet till vardagsrum och så ville jag bo på sisådär 60 m2 med tvättmaskin i våtutrymmet och med ett förråd där jag kan förvara alla böckerna som säljs lite nu och då. Alltså bo ungefär som nu.
Det finns massor som matchar den profilen. Både vinterbonade sommarstugor, torp och lägenheter. Efter Strängnäs-vändan började jag tänka på Västerås, Enköping, Bålsta och Stockholms ytterområden.
Naturligtvis finns min nuvarande jobbsituation där som en sorts bakgrund. Eller obefintliga jobbsituation, skulle man väl säga istället. Jo, visst, jag skriver på en bok och det är jobb, visst, men det är inte arvoderat. Bara ett sorts testamente över min tid i arbetslivet. Och framför allt, boken kan jag skriva var som helst.
Eftersom jag inte längre umgås med kollegor på dagarna känner jag mig alltmer utslängd i universum på en plats där jag har väldigt få vänner. Det är som att börja från noll, igen.
Jag bor bra, väldigt bra, men faktiskt alldeles för dyrt för att passa min nuvarande börs.
I och med snurren med Gapminder började jag tänka på att flytta. Nu finns inte Gapminder med i tankarna längre, men tanke på att flytta ligger kvar. Och den växer, och växer och växer.
Jag har börjat surfa runt. För några dagar sedan hittade jag Boendet med stort B. En nyproducerad tvåa i Strängnäs i ett område med samvaroambitioner. Den var lite dyr men hade låg månadsavgift vilket skulle göra att min boendekostnad skulle halveras. Trevlig stad. Pendlingsavstånd till Stockholm. Jag fick häng på att jag både skulle kunna bo bra och framför allt billigare. Ansökte om bolån hos en bank som mäklaren förmedlade kontakt till. Men så började olika ”men” dyka upp.
Är det inte lite krångligt att resa till mina barn i Västerås och Karlstad från Strängnäs? Jag känner ju inte en enda kotte där? Lägenheten ligger i markplan och vid närmare studium av situationsplanen syns att den har ett maximalt utsatt läge med insyn från P-plats och alla som skall in till sina boenden i två av huskropparna. Alla tittar rätt in i vardagsrum och sovrum. Och jag är inte en vän av gardiner och persienner. Tvivlen hopade sig och växte på sig till ett Nej, den lägenheten ska jag inte köpa. Beslutet kröntes med ett negativt lånebesked. Vilket ruskade om lite.
Jag hade under första stadiet av letande inte en aning om var jag ville bo, på landet eller i stan. Bara att det handlade om Mälardalen. Och jag ville ha det ljust och fräscht, hiss i huset, ett socialt kök där man inte trampar varandra på tårna när man ska laga mat tillsammans, gärna öppet till vardagsrum och så ville jag bo på sisådär 60 m2 med tvättmaskin i våtutrymmet och med ett förråd där jag kan förvara alla böckerna som säljs lite nu och då. Alltså bo ungefär som nu.
Det finns massor som matchar den profilen. Både vinterbonade sommarstugor, torp och lägenheter. Efter Strängnäs-vändan började jag tänka på Västerås, Enköping, Bålsta och Stockholms ytterområden.
Tanken har fått fotfäste, kan man säga.
Kommentarer
Trackback
