Bentes blogg

I helgen har jag träffat idel godingar. Först en övernattning hos tvillingfamiljen med påföljande morgongos. Därefter ett intressant jobbmöte tillsammans med kollegan. Sist men inte minst en helg tillsammans med mina BUCar. Tre damer som träffats regelbundet sedan mååånga år tillbaka. Först för att stötta varandra genom forskning och examen som organisationskonsulter. Därefter har det blivit allmänt stöttande i våra liv och, har det visat sig, arbetsliv. Så även den här gången.

Sedan förra träffen har Ullis fyllt 50 och vi passade på att gratta henne med Afternoon tea på Sundbyholms slott, som ligger vid Mälaren några få mil nordost om Eskilstuna.

 

 

Under helgen passade jag på att berätta för dem - och mig själv - om senaste vändan med Gapminder. Kommentar – Som värsta förälskelsen!

 

Summerade läget nu och vad tillvaron säger till mig om mitt arbetsliv. Taget i beaktande min nuvarande hälsostatus. Eftersom jag hör och ser sämre och minns namn sämre och på det hela taget inte är lika observant som förr så ska jag inte satsa på att leda de seminarier som jag livnärt mig på i 20-talet år. Det är däremot mycket jag kan göra och som jag är riktigt rejält duglig i. Men som sagt, det verkar inte arbetslivet tycka.

 

Blir lite fundersam över samhällssnacket att vi behöver jobba längre för att finansiera ökande andel åldringar. Vi ska helst jobba till 70. Här finns en som både kan och vill, ett tag till! Men det verkar finnas strukturella hinder för en bra matchning. Och jag vägrar problematisera mig själv för det.

 

Jag fortsätter söka jobb - med hög svansföring - och hittills har jag kammat noll och jag förväntar mig inget annat heller. Jag är inte önskad. Inte som arvoderad i alla fall. Man kan säga att jag dricker arbetslivets afternoon tea. Och då blir det ju intressant att se vad som bjuds som tilltugg.

Ju mer jag tänker på den saken desto mer förstår jag hur symboliskt måltiden på Sundbyholm kan betraktas. Det förestående pensionärslivet är världens möjlighet. I ordets verkliga bemärkelse kan jag bli min egen arbetsgivare. Det är fritt fram för alla kreativa projekt som bara fått ligga där och samla damm. Jag behöver inte vara nyttig för någon, bara göra det jag tycker är kul.

Konstaterar också det faktum som jag och vi BUCar erfarit så många gånger. Våra mycket intensiva helger är märkligt vilsamma och stärkande. Det är ett paradoxalt samband.

 

Just nu är jag alls inget offer för det utestängande arbetslivet. Har bara några månaders transportsträcka av svångremsekonomi tills pensionspengarna finansierar min tillvaro. Det är a piece of cake in the long run. I ett helt liv är några månader hit eller dit inget att orda om.

Dags att avnjuta (arbets)livets Afternoon tea. Men frågan är om jag ska göra det med Göteborg som bas. Just nu känns det inte som det är en så god idé.