Bentes blogg

Jag är som en stålmormor. Swisch så kommer jag till undsättning, farandes från den ena landsändan till den andra på nolltid.

I verkligheten gick det till så här.

Jag satt vid mitt soffbord och la en sista patiens innan jag skulle gå till tåget för att senare på kvällen uppvakta en kompis som fyller 50 och därefter hälsa på Max och Mimmi när jag var i närheten. Just då ringde Tuva.
- Fatta dig kort, jag skall alldeles strax gå ut och ta tåget.
- Jag som tänkte fråga om du kan komma, för vi behöver hjälp.
- OK jag ringer upp strax för att höra mer. Behöver bara se till att jag inte missar tåget.

Väl ute hur huset ringde jag upp. Jodå. Signe var häftigt sjuk, bara sov och sov men kanske aningen på bättringsvägen, och nu började Hedda krokna. Tuva tentamensläser och skall jobba varje kväll den här veckan. Det är tungt för Leo att hantera en sjukling och en nästan-friskling samtidigt i en etta och de undrade om jag kunde komma. Ingen av de anhöriga här i Stockholm kunde, de jobbade eller var upptagna allihopa.

Jag räknade ut att söndag eftermiddag skulle jag nog kunna komma och stanna till typ tisdag. Jobb och tandborste har jag med mig.

Under resan ringde en annan kompis, vi som skulle uppvakta tillsammans. Hon hade blivit magsjuk och kommer inte till jubilaren. Det gjorde att jag tänkte om. Det är roligare att uppvakta tillsammans och så fanns ju de hjälpbehövande. Jag valde att bara fortsätta mitt tåg till Stockholm.

Det innebar att jag exakt 4 timmar och 5 minuter efter Tuvas första samtal klev in i lägenheten i Solna hos tvillingfamiljen. Snabbare mormorsleverans får man leta efter. Jag kände mig som bemantlad stålmormor. På den fantasimanteln står SM, de bokstäverna kan de små i både friskt och sjukt tillstånd och det betyder just nu StålMormor.