Preteritum eller imperfekt
Förr hette det imperfekt, det som nu heter preteritum.
- Men vad är nu det här? Får man göra vad som helst med gamla sanningar?
- Preteritum, det ordet går ju inte att komma ihåg ens tre minuter! Var det petripertum eller prepetium, eller vad var det för nåt? Det har jag hört mig själv fråga. Preteritum ska det alltså vara.
Så här säger Wikipedia.
Preteritum är ett tempus i bland annat svenska och andra germanska språk, som används allmänt för att beteckna dåtid. Namnet kommer av latinets praeteritum, som betyder "förgånget" eller "det föregångna".
Förr (och delvis fortfarande) användes i stället allmänt termen imperfekt. Den termen passar dock bättre i exempelvis romanska språk som franska och spanska, där åtskillnad görs mellan avslutade eller plötsliga (perfektiva) och oavslutade eller pågående (imperfektiva) verbskeenden vid betecknande av dåtid. Det vill säga, imperfekt anger förutom den rena tidskomponenten (på samma sätt som preteritum) också en aspektuell komponent (till skillnad från preteritum).
Lite fascinerande är det att vårt språk inte klarar av att med en verbform beskriva om något hände färdigt i dåtid och något som hände i dåtid och fortfarande pågår. Det hade jag inte en aning om. Det tyder på viss fattigdom i språket.
Det får mig att minnas min gamla käpphäst HÖRA eller LYSSNA. Det är ord som har så vitt skilda betydelser att de inte borde få heta samma sak. Det går att höra så intensivt och intresserat att berättaren växer, blir flerordig och själv intresserad av vad hen har att säga. Det går också att höra så mördande avstängande att den som berättar bara tystnar, dryper av och mest bara inte vill finnas till. Allt detta ryms inom ett och samma ord. Och jag vet inte några ord som ersätter den ena och den andra betydelsen av ordet.
Så egentligen välkomnar jag att de gamla sanningarna omprövas och att språket berikas. Men lite svårt för ordet per... vad var det nu det hette. Pre... ??? Slutar på -um i alla fall.
