Det stora i det lilla
I dessa refuseringens dagar har jag kommit att grubbla över mitt arbetsliv och vad framgång och lycka är. Särskilt arbetet som organisationskonsult. Jag är i sanning en senior med riktigt duktig erfarenhet. (Som verkar vara allt annat än efterfrågad.)
Jag har rest massor, varit seminarieledare i både slott och koja. Nja, kanske inte slott, men i alla fall glassigaste tänkbara konferenslokalerna med finaste maten och jag har bott i värsta lyxigaste sviten. Ibland har spriten flödat, men det har varit sällan och jag har ogillat det. Jag har varit ledare i ruffiga lokaler på nån vind nånstans, möblerad med pinniga stålmöbler, med fika där vi betalade bullarna själva. Behöver jag säga att de där ruffiga lokalerna vikts för kvinnor i vård och omsorg?
Jag har haft bråttom, rusat från det ena uppdraget till det andra, kastat mig i taxi för att komma fram. Eller kört bil en oändlig massa mil i mörker och snöstorm för att komma fram till ett ställe där nyckeln till stygbyn låg i ett kuvert. Pengar har flödat och pengar har sinat.
OK. Jag har varit med, helt enkelt. Och när har det varit som bäst?
Ja, inte är det när jag varit som mest framgångsrik, ytligt sett. Det som varit bäst är vissa stunder av magisk närvaro och samklang med de personer jag jobbat med. När insikterna vibrerat i rummet. Eller när effekten efter ett antal träffar varit livsbejakande, från att ha varit på väg till omfattande utbränning och sjukskrivningar till lagom engagemang för arbetet och med prioriteringar av egen hälsa.
Och i privatlivet? Ja, det är klart att det varit skönt med ett jämt inflöde på pengar. Däremot kan jag inte tycka att jag varit lyckligare av att ha en stor hög pengar att röra mig med. Det är snarare så att jag mår bra av snäva ramar och ett enklare leverne. Umgänge med familj och vänner, äta enkel och god mat och eget skapande. Med snävare ramar finner jag lättare de små glädjeämnena. Det där som brukar kallas för det stora i det lilla.
