Omprövningen
Häromdagen reste jag med min nyvunne vän Ethel till Nordiska Akvarellmuséet på Tjörn. Där visades Lars Lerins målningar, vår exempellöst skickliga akvarellmålare från Värmland. Jag såg färska målningar, stolar, böcker, dekadenta dystra stadsmiljöer mm som jag inte sett förr. Vädret var med oss och utflykten var magisk i all enkelhet. Och jag hänfördes av Lars Lerins skicklighet som akvarellmålare, men kanske inte hans deppiga syn på civilisationen.
Det var ett äventyr att gå och titta på de olika stolarna (människorna), patinan (levnadsödena) och ramarna (sammanhangen, livsbetingelserna).
En kommentar
En liten händelse, en kommentar från Ethel gav mig en del att tänka på av mer terapeutiskt slag. Kommentaren ledde mig till att delvis ompröva mitt äktenskap, som avslutades 1988.
Det ska då noteras att jag har tuggat detta äktenskap framlänges och baklänges i hur många terapisejourer och vänsamtal som helst. Jag känner mig verkligen klar med relationen och den tar över huvud taget ingen sugande energi längre. Sedan länge. Jag tänker snarare att det var rätt trevligt, så länge det varade och jag/vi fick den största av gåvor, 3 underbara barn som nu är vuxna och som börjat få egna barn.
Men vad sa Ethel, som gav mig dessa omprövande tankar?
Jo, hon bad att få gå tillsammans med mig och höra mina kommentarer till bilderna, för hon tyckte jag ser mer än vad hon gör. - Det ger mer att gå tillsammans med dig, menade hon. Ovanstående filosoferande om stolarna är måhända exempel på sådant hon ville ta del av.
Kommentaren gav mig inspiration och ett minne från förr. Det kändes kul att mitt ”seende” blev efterfrågat och bekräftat. Minnet är som följer. För bra många år sedan frågade något av mina barn, minns inte vem, så här: Varför har du aldrig pratat med oss om ditt arkitekturintresse under vår uppväxt? Och det är nog sant, jag har inte ordat särskilt mycket om det.
Omprövningen
I alla relationer utvecklas en maktordning och en beroenderelation. Jag ansågs vara dominerande med mina intressen. Nu tänker jag: - Men vänta nu, hallå. Under alla år underordnade jag mig så till den grad att mina barn inte anser sig ha fått en fläkt av ett av mina intresseområden. Nu omprövar jag min egen och exets syn på maktordningen i vår dåvarande familj. Jag var långt ifrån så dominant som vi tyckte då. Det var t ex inte tal om att vilja följa med i mitt seende, att det skulle vara givande på något sätt. Nej det var förpassat till ett icke-fält av kvalificerat ointresse. Det liksom existerade inte och kom därför inte att räknas in i maktordningen heller.
Såklart det känns kul när nu någon kommer och frågar efter ett slumrande intressefält.
