Bentes blogg

Häromdan la jag ut en blogg Med en leende mage och hintade om den på Facebook. Jag är den lite fåfänge och självupptagne som tycker det är roligt med kommentarer. Därför händer det att jag gluttar i mobilen då och då om nån sagt nåt.

Så skedde även efter att jag la ut Leende-mage-bloggen. Kollade som hastigast i mobilen. Då såg jag till min förfäran att jag själv lagt ut en blodig engelskspråkig länk om en pitbull som dödat sin ägare. Ja, alltså, det var naturligtvis inte jag som lagt ut den, men det såg ut som om jag var avsändaren.

Shit. Nu steg pulsen åtskilligt och ja, jag kommenterade den omedelbart med att jag inte alls lagt ut den länken och lite senare hittade jag ett sätt att ta bort den helt och hållet. Och så ringde datakunnige sonen för att få råd.

Han sa att det var nån som kommit åt mitt konto och att jag omedelbart skulle byta lösenord. Det gjorde jag. Och så skrev jag i FaceBook om att jag blivit skändligen facerapad.

I kommentarerna på FaceBook fick jag ytterligare belysning.

Cissi skrev: Jag tror inte du blivit facerapad. Detta är en typ av elände som sprids på annat vis, exempelvis genom att du tittar på ett filmklipp (behöver inte vara den med pitbullen) som någon delat. Detta innebär då att så fort du tittar (ja ibland räcker det med att bara klicka på länken), så läggs det upp filmer så att det ser ut som om du delat dem. Med andra ord ska man vara lite försiktig med vilka klipp man tittar på - verkar det långsökt att personen ifråga skulle delat ett sådant filmklipp, så är det förmodligen så.

Flera höll med och Anders menade: Det gäller att vara försiktig.

Jag skrev upprört: För övrigt tycker jag detta spridningsfenomen är för djävligt. Om ett budskap lämnar mitt konto vill jag ha skickat det själv och inte en maskin. Otyg och krabbfötter är vad det är. Kan sånt stoppas?

Birgitta kommenterade: Krabbfötter låter sig aldrig stoppas. Bara att vara försiktig.

Nu har jag frågat runt lite och ja, det här är ett allmänt känt problem som gått mig förbi. (Jag skäms över min okunnighet.)

Ja, alltså, jag vet att jag kan få en massa info om sånt som hör till den länk jag tittat på och att det gäller att vara försiktig för att slippa få en massa skit. Och jag vet att jag inte ska delta i allsköns tester på FaceBook, för att det bakomliggande syftet egentligen är att komma åt mina kontakter. Det vet jag. Och därför är jag försiktig. Faktiskt mycket försiktig. Känner mig närmast som en ängslig tant som är rädd för allt och alla. - Titta inte där, det kan vara farligt, tänker jag.

Men jag erkänner att jag kollar en och annan söt kattunge som busar med en hund, sångare som dyker upp från ingenstans, underbarn som dirigerar dansar trummar och sjunger äschlet av publiken, vetenskapliga tänkisar etc. Jag lägger också ut en och annan länk som jag tycker är intressant.

Fenomenet med att mitt konto blir kidnappat har gått mig förbi. Och det upprör mig så in i… Här går väl ändå gränsen. Det är oetiskt, vidrigt, osmakligt och borde vara olagligt så det bara stänker om det.

Det måste gå att lita på att avsändaren är avsändaren. Det ska inte få ske att jag har lagt ut en blodig länk som jag inte har lagt ut. Alltså hallå. Jag nöjer mig inte med att vara försiktig. Det måste gå att ”stoppa krabbfötter”! Ett samhälle där vi tillåts tillskriva varandra allehanda budskap som inte stämmer, det är ett farligt samhälle. I det vill inte jag leva. Och jag vill motverka att det sker.

Så nu undrar jag: Vad kallas fenomenet?  Vad görs konkret för att stoppa fenomenet? Jag vill sälla mig till protestkören på ett sätt som gör skillnad. Jag vill medverka till att krabbfötterna soppas.

Det här får bara inte vara vara OK. Stoppa krabbfötterna!