Bentes blogg

Igår för två månader sedan genomfördes den andra och sista visningen på min Göteborgslägenhet och jag satte mig på tåget till Stockholm för att på plats ordna med nytt boende till mig och mina pinaler.

Avsikten var att fixa billigare boende och socialt mer välfungerande liv efter pensioneringen. Alltså att bo i Stockholmsområdet närmare anhöriga och vänner, som jag har betydligt fler av i Stockholm än i Göteborg. Dessutom ville jag helst kunna flytta så att jag slapp magasinera pick och pack under en tid. Förfarandet var att först sälja och sen köpa. Det uttsatte mig för en risk att stå utan vettigt boende.

Jag visste nämligen att uppgiften var tuff, ja närmast omöjlig. Det där med billigt och Stockholm kompar inte så bra med varandra. Det blev inte bättre av att höra hur folk gick i åratal och kollade lägenheter utan att landa i köp. Jag valde att, om inte tro på så i alla fall hålla det för möjligt att lyckas. Jag ville inte ge upp utan att i alla fall ha försökt. I mina bästa stunder trodde jag faktiskt att det skulle gå, det där omöjliga. Med den inställningen grep jag mig an uppgiften med allvar och idogt arbete från morgon till sen kväll, dag ut och dag in.

Nu sitter jag här med en kartongfylld fin liten lägenhet i Sollentuna (Kvarnskogsvägen 6) alldeles intill en kantarellskog och jag har just landat från en utfärd till Göteborg där jag fick slutbetalning och lämnade nycklarna ifrån mig till köparen av Göteborgslägenheten. Mitt nya boende är flera tusen billigare och det sociala livet har redan utökats. Dessutom har jag ett deltidsjobb här.

Igår, när det liksom var över och nycklarna överlämnade, drabbades jag av en monumental trötthet. Antar att det här flyttprojektet varit en anspänning som i den stunden tog ut sin rätt.

Därför vill jag, med fingret i vädret, påpeka för mig själv att nu är jag Stockholmare på riktigt och att summeringen efter två månader må bli:
- I did it!