Nostalgi
Han jobbade på riktigt bra igår, han, gubben. Jerka. Jerry Williams. Eller Sven Erik Fernström, som han egentligen heter. Rörmokaren och numera 71-åringen från Sumpan. I tre timmar.
Inte var han min idol på 60- och 70-talen. Han har egentligen aldrig varit min idol. Men han har liksom blivit en legend och vunnit i längden. Jobbade på duktigt gjorde han. Orkester, sångare, dansare och scenograf jobbade som attan de med. Och det var helt enkelt bara häääärligt. Det verkade vi tycka, alla vi i publiken. Ungdomar på nåt mellan 50 och 70 bast.
Jerry berättade mellan låtarna stories från sitt musikaliska liv. Om hur han lirade på ungdomsgårdar och folkparker, hur det kom in en annan sorts musik, flummusik, på 70-talet och, ja, inte var det rock´n roll. Hur han kom tillbaka i rampljuset med musicalen Cats, trots att han verkligen inte är en musicalsnubbe.
Jag vill inte recensera vad han gjorde. Däremot fundera lite kring nostalgi. För visst är det förunderligt att en snubbe, som jag egentligen aldrig diggat särskilt mycket, kan väcka rikhaltigt med nostalgiska känslor.
I sketcher påmindes om vi om 60-talets mode med de vida kjolarna som fick stadga av potatismjöl, skumgummiunderkjol och/eller stålrör i nederfållen. Och de höga frisyrerna som tuperades upp. De tuffa brudarna lade en fralla i hövolmen. Och om den fick sitta länge gick det mask i den.
Vi påmindes charterturismens intåg, om juntans Grekland och om (o)klokheten i att turista i en diktaturstat. Å så alla låtarna med hög igenkänningsfaktor från ens eget liv. Han avslutade med ”I can jive” och då stod hela publiken upp sedan flera nummer tillbaka. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när han som extra nummer stillsamt sjöng ”I´m going home”.
Hans avskedsshow är kanske en påminnelse om allas våra stundande avsked. Vid 60+ är det är den perioden i livet helt enkelt. Minnen och avsked. Nostalgi. Härligt, vemodigt, tänkvärt.
Jerry berättade mellan låtarna stories från sitt musikaliska liv. Om hur han lirade på ungdomsgårdar och folkparker, hur det kom in en annan sorts musik, flummusik, på 70-talet och, ja, inte var det rock´n roll. Hur han kom tillbaka i rampljuset med musicalen Cats, trots att han verkligen inte är en musicalsnubbe.
Jag vill inte recensera vad han gjorde. Däremot fundera lite kring nostalgi. För visst är det förunderligt att en snubbe, som jag egentligen aldrig diggat särskilt mycket, kan väcka rikhaltigt med nostalgiska känslor.
I sketcher påmindes om vi om 60-talets mode med de vida kjolarna som fick stadga av potatismjöl, skumgummiunderkjol och/eller stålrör i nederfållen. Och de höga frisyrerna som tuperades upp. De tuffa brudarna lade en fralla i hövolmen. Och om den fick sitta länge gick det mask i den.
Vi påmindes charterturismens intåg, om juntans Grekland och om (o)klokheten i att turista i en diktaturstat. Å så alla låtarna med hög igenkänningsfaktor från ens eget liv. Han avslutade med ”I can jive” och då stod hela publiken upp sedan flera nummer tillbaka. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när han som extra nummer stillsamt sjöng ”I´m going home”.
Hans avskedsshow är kanske en påminnelse om allas våra stundande avsked. Vid 60+ är det är den perioden i livet helt enkelt. Minnen och avsked. Nostalgi. Härligt, vemodigt, tänkvärt.
Avslutar med en misslyckad bild som blev bra ändå. Den får symbolisera suddiga minnen om världen och livet, om förändringen, om vad vi gör och inte gör med vår planet, om då och nu och lite sen. Nostalgi.
Kommentarer
Postat av: Ingrid
Tack för musiken - jag blev inspirerad!
Trackback
