Ja men så att
Det där var ju trevligt. Premiären är begådd. Vi var 79 frivilliga ”dansare”, en blandad skara, mest ungdomar, mest tjejer.
Under pausen träffades vi, avskodda, i lilla scen och fick instruktioner. Mest om hur vi skulle rädda oss om något gick snett. Om vi inte mådde bra – räck upp en hand, så kommer våra gruppledare till undsättning. Då leds vi tillbaka till lilla scen och där finns sjukvårdspersonal till hands (!). Vink vink, hej gruppledarna, 8 vardagligt klädda ungdomar. Om det börjar brinna eller på annat sätt går fel, så är det scenmästaren vi ska lyda. Vink, vink, hej scenmästaren, en stor biffig karl.
Vi introducerades i vår uppgift. Vi skulle gå in bakom scenen, stå på rad bakom ”järnridån", titta rakt fram på publiken när ridån gick upp, titta på en snubbe i en monitor rakt fram och göra som han. Eller, det var dels en livs levande snubbe och så var det en digital snubbe och de gjorde olika saker. Vi skulle göra som en av dem. Det innebar att vi i gruppen gjorde olika, och det var ”rätt”. Det gick helt enkelt inte att göra fel (vilket var skönt). Därefter skulle vi följa våra gruppledare och gå till scenens sida, sitta och titta på föreställningens fortsättning. Halva gänget skulle ut och gå en sväng till.
Vi delades in i fyra grupper som tilldelades var sina två gruppledare, en framför oss och en bakom oss. Fick veta att dansarna var 8 minuter sena, så vi fick vänta lite. Sen bar det iväg i de sceniska gångarna. Shit va stort det var bakom scen. Och mörkt. Jag var tvungen att fråga var publiken var nånstans. Vi kunde prata med varandra rätt obehindrat trots att det pågick en dansföreställning strax framför oss. För vi stod där bakom järnridån. Så gick den upp och allt var svart. Såg ingen publik alls. Inga dansare heller. Men efter en stund såg jag snubben och monitorn. De måste ha varit högt upp på någon av läktarna.
Vår dans inskränkte sig till svajande än hit och dit, axelryckningar, lätt knäböjning, skakning, huvudvickning, sidorörelse, armböj … . Det var inte så svårt, alldenstund det inte gick att göra fel. Efter en stund var jobbet gjort och vi leddes till platser vid sidan av men ändå på scen. Där fortsatte dansarna. De betedde sig med några stora korvliknande svarta ballonger och med en molnliknande konstruktion som lyftes med linor. Oj vad de jobbade. In och ut i strålkastarskenet. Armaturramper hissades upp och ner, linorna drog hit och dit, allt var stort och nära. Häftigt. Musiken dånade och vi hade fått öronproppar, vi som ville ha. Ibland satt vi i släpljus. Jag såg raden av ”dansare” mitt emot mig och det blev liksom en häftig dekor av massor med halvsidesupplysta ansikten. Vid det här laget hade ögona vant sig vid mörkret så nu kunde jag urskilja publiken. Den var månghövdad, det visste jag ju. Mest av allt kan man nog säga att vi varit en sorts levande lätt rörlig dekor till dansstycket.
Så var allt klart, applåderna dånade, dansarna vände sig till oss och vi fick också våra applåder. Så gick vi tillbaka till lilla scenen igen och hämtade våra koftor, väskor, skor… Nu var det en helt annan stämning på oss. Klart uppsluppen. Det kramades och hoppades och jag hörde många som ville göra om det här igen. Jag såg nöjda kompisgrupper, pappa-med-några-hoppande-döttrar-grupper etc.
Min kompis Eva och jag var också mycket nöjda med vår insats. Vi behövde eftersnacka på nåt ställe. Det blev Olearys nära Nordstan. Vi delade på en god pulledporkhistoria, hon drack te och jag drack öl.
Det visade sig att vi inte bara har vårt barnbarnande gemensamt. Vi har även intresse för de sceniska konsterna. Jag lockade med lätthet med henne på detta dansaräventyr. Hon kunde berätta att hon medverkat i två filminspelningar som statist och att Michael Nyqvist är en mycket sympatisk person som hon spelat anhörig till i en sjukhusscen. Jag kunde berätta att jag letat efter möjligheten att delta som publik vid underhållningsprogram som spelas in i Göteborg. Vi var rörande eniga om att sånt ville vi ha mer av. Och att vi skulle hålla varandra underrättade när tillfälle gavs.
Ja men så att. Är inte detta en särskild sorts kulturkonsumtion? Den som liksom åker snålskjuts på de professionella, och som ändå ger en känsla av delaktighet bland de stora?
Under pausen träffades vi, avskodda, i lilla scen och fick instruktioner. Mest om hur vi skulle rädda oss om något gick snett. Om vi inte mådde bra – räck upp en hand, så kommer våra gruppledare till undsättning. Då leds vi tillbaka till lilla scen och där finns sjukvårdspersonal till hands (!). Vink vink, hej gruppledarna, 8 vardagligt klädda ungdomar. Om det börjar brinna eller på annat sätt går fel, så är det scenmästaren vi ska lyda. Vink, vink, hej scenmästaren, en stor biffig karl.
Vi introducerades i vår uppgift. Vi skulle gå in bakom scenen, stå på rad bakom ”järnridån", titta rakt fram på publiken när ridån gick upp, titta på en snubbe i en monitor rakt fram och göra som han. Eller, det var dels en livs levande snubbe och så var det en digital snubbe och de gjorde olika saker. Vi skulle göra som en av dem. Det innebar att vi i gruppen gjorde olika, och det var ”rätt”. Det gick helt enkelt inte att göra fel (vilket var skönt). Därefter skulle vi följa våra gruppledare och gå till scenens sida, sitta och titta på föreställningens fortsättning. Halva gänget skulle ut och gå en sväng till.
Vi delades in i fyra grupper som tilldelades var sina två gruppledare, en framför oss och en bakom oss. Fick veta att dansarna var 8 minuter sena, så vi fick vänta lite. Sen bar det iväg i de sceniska gångarna. Shit va stort det var bakom scen. Och mörkt. Jag var tvungen att fråga var publiken var nånstans. Vi kunde prata med varandra rätt obehindrat trots att det pågick en dansföreställning strax framför oss. För vi stod där bakom järnridån. Så gick den upp och allt var svart. Såg ingen publik alls. Inga dansare heller. Men efter en stund såg jag snubben och monitorn. De måste ha varit högt upp på någon av läktarna.
Vår dans inskränkte sig till svajande än hit och dit, axelryckningar, lätt knäböjning, skakning, huvudvickning, sidorörelse, armböj … . Det var inte så svårt, alldenstund det inte gick att göra fel. Efter en stund var jobbet gjort och vi leddes till platser vid sidan av men ändå på scen. Där fortsatte dansarna. De betedde sig med några stora korvliknande svarta ballonger och med en molnliknande konstruktion som lyftes med linor. Oj vad de jobbade. In och ut i strålkastarskenet. Armaturramper hissades upp och ner, linorna drog hit och dit, allt var stort och nära. Häftigt. Musiken dånade och vi hade fått öronproppar, vi som ville ha. Ibland satt vi i släpljus. Jag såg raden av ”dansare” mitt emot mig och det blev liksom en häftig dekor av massor med halvsidesupplysta ansikten. Vid det här laget hade ögona vant sig vid mörkret så nu kunde jag urskilja publiken. Den var månghövdad, det visste jag ju. Mest av allt kan man nog säga att vi varit en sorts levande lätt rörlig dekor till dansstycket.
Så var allt klart, applåderna dånade, dansarna vände sig till oss och vi fick också våra applåder. Så gick vi tillbaka till lilla scenen igen och hämtade våra koftor, väskor, skor… Nu var det en helt annan stämning på oss. Klart uppsluppen. Det kramades och hoppades och jag hörde många som ville göra om det här igen. Jag såg nöjda kompisgrupper, pappa-med-några-hoppande-döttrar-grupper etc.
Min kompis Eva och jag var också mycket nöjda med vår insats. Vi behövde eftersnacka på nåt ställe. Det blev Olearys nära Nordstan. Vi delade på en god pulledporkhistoria, hon drack te och jag drack öl.
Det visade sig att vi inte bara har vårt barnbarnande gemensamt. Vi har även intresse för de sceniska konsterna. Jag lockade med lätthet med henne på detta dansaräventyr. Hon kunde berätta att hon medverkat i två filminspelningar som statist och att Michael Nyqvist är en mycket sympatisk person som hon spelat anhörig till i en sjukhusscen. Jag kunde berätta att jag letat efter möjligheten att delta som publik vid underhållningsprogram som spelas in i Göteborg. Vi var rörande eniga om att sånt ville vi ha mer av. Och att vi skulle hålla varandra underrättade när tillfälle gavs.
Ja men så att. Är inte detta en särskild sorts kulturkonsumtion? Den som liksom åker snålskjuts på de professionella, och som ändå ger en känsla av delaktighet bland de stora?
Kommentarer
Postat av: Eva D
Härligt berättat!Visst var det en häftig och annorlunda upplevelse! Mer sådant!
En liten rättelse ang. statistuppdraget. jag var anhörig till en statistpatient, ej till Mikael Nyqvist
Hälsningar Eva
Postat av: Bente
Hej. Bra att du korrigerar. Och nu vet alla att jag skarvade lite i berättelsen. Lite. Ytterst lite.
:-)
Postat av: Bente
Efter det att orkanen Simone (inte) härjade här på Västkusen 28/10 2013 (mer av mediastorm än riktig orkan) så läste jag om Väderturism. I analogi med det borde Dansaräventyret då vara Kulturturism eller Kulturmedverkansturism.
Trackback
