Bentes blogg

svt play är en välsignelse. Där botaniserar jag och får mig tankegångar till livs som tar fäste i min hjärna. Nyligen fascinerades jag av författaren Elisabeth Rynell i kulturprogrammet Sverige! Hon sätter ord på skrivandets betydelse för henne. När hon sätter ord på tillvarons kaotiska tumult, så som det rumsterar i hennes hjärna, i hennes tankar, och skriva ner dem, förstår hon tillvaron bättre.

Lösryckt ur sitt sammanhang sa hon också något som fick fäste hos mig.
- Ibland vet jag något, som jag inte vet om att jag vet.

Lyssnade nu på morgonen på Sven Lindqvist, som förmedlar något annat om sitt skrivande. Där fascineras jag av hans språk för att förklara sin kreativitet.
- Det står en kö av idéer som vill bli böcker. Mitt problem nu är att jag kanske kommer att skriva en eller två böcker till i mitt liv. Då uppstår det tumult i kön. Idéerna vill inte finna sig i sin plats i kön längre.
- Fyndigt beskrivet.

Det uppstår grubblor i mig. Inte så att jag vill författa mer. Men jag vill bättre förstå min egen gren av det kreativa trädet. Jag vill förstå hur jag med ordbilder förstår tillvaron bättre, till nytta för både mig och dem på jobbet. Eller, det är väl tillräckligt välformulerat så. Jag gör ordbilder. Men jag vill förstå och beskriva den kreativa process inne i hjärnan som knådar ihop ett komplext budskap eller skede till några få ordbilder.

Det representerar kanske något jag vet, men som jag inte vet om att jag vet. Detta något är jag på jakt efter. Det är lättare att göra mer av detta om jag kan sätta ord på vad det är. Då förstår jag det bättre själv och kan dessutom kanske förmedla till andra.

Med andra ord är jag på jakt efter det där jag vet, men som jag inte vet att jag vet. Eller det jag kan, som jag inte vet att jag kan. Om nu någon hänger med i resonemanget. Jag gör det nämligen inte själv.