Mersmak
Den lättsamma sinnesstämningen fick sig alltså en smäll i ansiktet.
Men bara ett kort tag. De tre skandinaviska utställarna var avfällingar från frireligiösa protestantiska sekter som ger apokalypsen en central plats. Det var intressant att ta del av och få veta lite mer om. De ser Bibeln som sanningen om tillvaron och den hierarkiska ordningen. Hade inte an aning om att de välkomnar den globala uppvärmningen. De ser tecken inuti berg på Jesus snara återkomst med exempel från Kristineberg uppe i Lappland och de har fyra hästsymboler för den annalkande apokalypsen. Fick en känsla av att den inre sammanhållningen stärks av rädsla.
Jag kände verkligen hur ohyggligt långt ifrån denna trånga och åsiktsmässigt stela värld jag själv är i. Och att jag minsann inte tänkte slukas upp av nån apokalyptisk hotstämning.
Skrivarövningarna tog ca 5 minuter vardera och vi läste upp för varandra mellan varven.
- Min nyckelknippa
- När jag var liten trodde jag…
- Min lunchmat (överdrivet, schablonartat)
- Han säger till världen (han = mitt valda porträtt ur utställningen)
- De säger till varandra (två valda porträtt ur utställningen, 5 repliker vardera)
Jag förvånades över den energi jag fick av att skriva om mitt eget etiska ställningstagande format under uppväxten och att projicera mina fördomar och relativa okunskap om dessa sekter i porträttens munnar. Jag gav liksom igen för gammal ost (dvs trosmässigt översitteri under uppväxten). Och jag kände inte minsta skuld för att jag gjorde det.
Jag förvånades också över att jag fick ihop texterna till en avslutad helhet på bara 5 minuter. Kanske är jag drillad av mitt eget bloggande, där jag är mån om att knyta ihop varenda blogg till nån sorts påse eller helhet. Början och slutet brukar liksom alltid hänga ihop.
Däremot förvånades jag inte över att de, till synes oberoende skrivtemana, tycktes hänga ihop till en meningsfull helhet. Den upplevelsen hade jag även under skrivarveckan på Åsa Folkhögskola för några år sedan. Olika skrivövningar kom, vid veckans slut, att hänga samman till ett löst skelett. Om det tänker jag att min mer eller mindre (o-)medvetna avsikt med skrivtillfället spelade en avgörande roll för upplevelsen att skisserna hängde ihop. Vilket är inspirerande i sig.
Anita ledde oss följsamt och respektfullt. Kärleksfullt, skulle jag vilja säga. Skrivargänget, vi var väl en 7-8 personer, var alla ”på” och villiga att både skriva och läsa upp. Det i sig är stimulerande. Det är just sådana sammanhang som får mig att vilja skriva mer. De ger mig precis den stimulans jag efterfrågar. De ger både lekkamrater och verktyg. Inte illa. Mersmak.
