Bentes blogg

Igår var internationella kvinnodagen. Det demonstrerades runt om i landet och rapporterades i media om olika aktiviteter. Många förståsigpåare kommenterade läget.

Alla, praktiskt taget utan undantag, pekade på det dystra läget för kvinnans situation. I år kryddat med ord som backlash, kvinnovåld, ökade löneskillnader och hatbrev.

Jag har inget i sak att sätta emot alla uttalanden om läget. Letar man så finner man. Men jag tänker något om avsaknaden av intresse för det långsiktiga skeendet. Bortsett från den evolutionära utvecklingen, som är mycket intressant ur genusperspektiv, så är utvecklingen de senaste hundra åren anmärkningsvärd, rent formidabel.

Sätter vi på oss genusglasögon med hundraårsperspektiv framträder andra bilder än de som presenterades igår, den 8 mars. För hundra år sedan hade kvinnor inte rösträtt, de fanns inte i högre utbildningar, de fick inte bedriva näringsverksamhet etc etc. Idag utgör kvinnorna mer än 70% av alla högskolestuderande. Vissa kommunikativa branscher (t ex journalister och präster) har ett rekryteringsunderlag där kvinnornas andel vida överstiger 50%. I vissa fall uppemot 80-90%. Det är faktiskt alarmerande för jämställdheten. På grundskolenivå kliar sig pedagogerna i huvudet över tjejernas försprång studiemässigt. De ställer sig den relevanta frågan - Hur ska vi få killarna att hänga med?

I det perspektivet är det inte undra på att vissa män börjar känna sig obekväma. De som inte är så smarta, vältaliga, flexibla och demokratiska. För att vidmakthålla sin status tar de till det språk de har tillgång till då de är trängda. De hatar och förnedrar, förtrycker och utövar våld. Men de är inte många, alls inte någon majoritet och de kämpar i hopplöst underläge (i alla fall på en strukturell nivå).

Det breddade tidsperspektivet visar på mycket att glädja sig åt. Jag tror att vi som gillar jämställdhet skulle må bra av att se de enorma framstegen som gjorts de senaste hundra åren. Dels för att hedra alla kämpande föregångare och dels för att inte hemfalla åt nån sorts offer-mentalitet, typ det är synd om den ojämlika kvinnan. Men också för att börja ställa en ny typ av frågor - Hur ska vi stärka den livgivande balansen?

Nej, jämställdheten är en evolutionär kraft som, likt landhöjningen, bara reser sig och reser sig. Här och var något återfall eller bakslag, men det är bara avvikande krusningar på skeendet i stort. Den går inte att stoppa. Inte inom det tidsperspektiv som min fantasi kan omfatta. Det är dessutom en global trend. I det globala perspektivet finns mycket att göra. 

Så ja. Det var skönt att få detta sagt, som ett komplement till alla eländes- och synd-om-skildringar. För övrigt skulle jag vilja byta namn på dagen till internationella jämställdhetsdagen. Jämställdhet är inte en kvinnofråga utan en demokratifråga, en utvecklings- och stimulansfråga och en fråga om maktbalans.