Bentes blogg

Vi kan gå mot fascismens århundrade – såg en artikel utlagd på FaceBook. Henrik Arnstad är aktuell med boken Älskade fascism. Titeln härrör sig ur att fascister älskar sin ideologi, att den bygger något gott för landet och folket.

Började genast grubbla. Om det är så att fascismen, eller ultranationalismen, är på framtåg, så ställer jag mig frågan hur det kommer sig. Å då blir svaret uppenbart. I en tid av allt snabbare förändring med folkomflyttningar, tredje världens utveckling till en slags medelklassländer, teknikutveckling, ekonomisk bergochdalbana, religioners omdaning, genus i förändring etc så är det klart att det växer fram motkrafter. Alla hänger inte med. Några känner sig hotade till sin identitet och existens. Då väcks krafter att värna om det man har, att värna nationernas gränser och att lägga skulden någonstans. För egen skuld har man ju inte. Ofta pekas vissa folkgrupper ut. Judar, romer, araber.

Det är ett utslag av ett synsätt på tillvaron av rätlinjiga samband, alltså en specifik orsak till en komplex verkan. Fascismen erbjuder lösningar, en vision, om att allt blir bättre om ”det onda” fördrivs.

Enligt mitt sätt att se på saken hänger allt samman. Det går inte att peka ut enstaka orsaker för att förklara en dynamisk samhällsutveckling. Om vi så skulle utrota alla judar, romer och araber, så fortskrider den dynamiska samhällsutvecklingen ändå. De är på intet sätt roten till det onda. Om det nu finns något ont att rota ut.

Visioner i all ära. Jag är gärna visionär. Men jag delar inte grunden för tänkesättet om det yttre hotet.
Snabb förändringstakt är alltså inte alltid av godo. Vi som är otåliga för att det går så långsamt, får kanske ge oss till tåls. You can´t push the river. Går det för fort väcks mörksens krafter till liv.

För flera år sedan läste jag Karl-Erik Edris´ böcker. Han pekade på den samhällsutvecklande visionen. Under 1900-talet drevs vi av drömmen om den jämlika materiella välfärden. Vi byggde välfärd med frenesi. Mot slutet av århundradet upptäcker vi att vi inte är lyckligare för det. Nu vacklar vi och söker efter en annan samhällsbärande vision. Jag fasar över om det skulle bli en fascistisk vision. En vision som bygger sin världsbild på ett yttre hot som vi skall räddas ifrån. En antagonistisk vision.

 

- Bevare mig, säger jag bara. Det är så jag blir mörkrädd.