Kunskapsfientlighet
Katarina Gospic sommarpratade häromdan och jag lyssnade på henne idag. Himla inspirerande innehåll och lite flåshurtig framtoning, tyckte jag. Läste några lyssnarkommentarer: Det sämsta hittills. Elitistisk. Mm. Om det tänker jag: - Hm.
Hon förklarade kroppens uppbyggnad av celler till organ. Alla celler och organ behöver syresättas för att överleva. Cancer är celler som roffar åt sig på andra cellers bekostnad så att de dör. Till slut dör kroppen. Människan behöver alla sina organ och de behöver behandlas rättvist (syresättningsmässigt sett), för att kroppen ska må bra. Det här är lätt att förstå och hålla med om. Hon drog parallellen till familjer, grupper och till samhällsnivån. Ett samhälles alla delar behöver syresättas för att samhällskroppen ska må bra. Hon blev konkret: Samhällen med stora inkomstskillnader mår sämre än dem med jämnare inkomstfördelning. Jämnare inkomstfördelning minskar brottslighet, sjukdomar, och en rad andra samhällsfenomen. Det ökar också bildningsnivån och demikratiutvecklingen.
Såklart att detta klingar som ljuv musik i mina öron. Det är rena rama KIM-iskan Med den skillnaden att KIM tar ett litet tankeskutt och tänker att en KIM är en omskrivning för ett mänskligt system. (Ref till en utvecklingsmodell som jag är ursprunglig mamma till, se www.kim-human.org).
Så kommer jag till hennes flåshurtighet. I det inbegriper jag hennes kunskapsiver, positiva hållning och vilja att bli bäst på allt hon gör. Vid 29 års ålder är hon läkare, disputerad hjärnforskare, egen företagare, författare och, ja jag har nog glömt nåt. Jag tror att det är här hon får negativ kritik. Ja, jag tycker alltså att hon är flåshurtig och lite dryg. Fnyser åt hennes vilja att alltid vilja vara bäst.
Men hur är det nu?
I samhället är det OK att vilja bli bäst inom fysiska sporter. Det hyllas som förebildligt. TV-programmen och tidningarna fylls timme efter timme med rapportering om sportens framgångar. Enskilda idrottsutövare och deras tränare intervjuas om hur de jobbar med sin fysiska och mentala vilja att bli bäst. Vi älskar att höra detta och åker gladeligen med i bli-vinnar-energin och blir lite vinnare själva. När det går bra. Borta är allt förakt för vinnar-viljan.
Men när det kommer till forskares eller entreprenörers vilja att förkovra sig och bli bäst, då vänder vi dem ryggen. Särskilt om det handlar om intellektuell förkovran. Det drar igång avsky från dessa ”besser-wissers”. Det är rent av OK att hata dem. Det är som om andras landvinningar på kunskapens område gör oss andra till losers. Alltså inget snålåkande på bli-vinnar-energin när det gäller kunskapsutveckling.
Undrar vad det gör med ett samhälle med en kulturellt betingad kunskapsfientlighet? Särskilt när enskilda personer drivs av kunskapstörst.
Hon förklarade kroppens uppbyggnad av celler till organ. Alla celler och organ behöver syresättas för att överleva. Cancer är celler som roffar åt sig på andra cellers bekostnad så att de dör. Till slut dör kroppen. Människan behöver alla sina organ och de behöver behandlas rättvist (syresättningsmässigt sett), för att kroppen ska må bra. Det här är lätt att förstå och hålla med om. Hon drog parallellen till familjer, grupper och till samhällsnivån. Ett samhälles alla delar behöver syresättas för att samhällskroppen ska må bra. Hon blev konkret: Samhällen med stora inkomstskillnader mår sämre än dem med jämnare inkomstfördelning. Jämnare inkomstfördelning minskar brottslighet, sjukdomar, och en rad andra samhällsfenomen. Det ökar också bildningsnivån och demikratiutvecklingen.
Såklart att detta klingar som ljuv musik i mina öron. Det är rena rama KIM-iskan Med den skillnaden att KIM tar ett litet tankeskutt och tänker att en KIM är en omskrivning för ett mänskligt system. (Ref till en utvecklingsmodell som jag är ursprunglig mamma till, se www.kim-human.org).
Så kommer jag till hennes flåshurtighet. I det inbegriper jag hennes kunskapsiver, positiva hållning och vilja att bli bäst på allt hon gör. Vid 29 års ålder är hon läkare, disputerad hjärnforskare, egen företagare, författare och, ja jag har nog glömt nåt. Jag tror att det är här hon får negativ kritik. Ja, jag tycker alltså att hon är flåshurtig och lite dryg. Fnyser åt hennes vilja att alltid vilja vara bäst.
Men hur är det nu?
I samhället är det OK att vilja bli bäst inom fysiska sporter. Det hyllas som förebildligt. TV-programmen och tidningarna fylls timme efter timme med rapportering om sportens framgångar. Enskilda idrottsutövare och deras tränare intervjuas om hur de jobbar med sin fysiska och mentala vilja att bli bäst. Vi älskar att höra detta och åker gladeligen med i bli-vinnar-energin och blir lite vinnare själva. När det går bra. Borta är allt förakt för vinnar-viljan.
Men när det kommer till forskares eller entreprenörers vilja att förkovra sig och bli bäst, då vänder vi dem ryggen. Särskilt om det handlar om intellektuell förkovran. Det drar igång avsky från dessa ”besser-wissers”. Det är rent av OK att hata dem. Det är som om andras landvinningar på kunskapens område gör oss andra till losers. Alltså inget snålåkande på bli-vinnar-energin när det gäller kunskapsutveckling.
Undrar vad det gör med ett samhälle med en kulturellt betingad kunskapsfientlighet? Särskilt när enskilda personer drivs av kunskapstörst.
Kommentarer
Trackback
