Bentes blogg

Så började högskolestudierna. Efter lite trevande på Nyckelviksskolan och konsthistoriestuder (AB2 modern konst) i Lund började jag på Arkitektur. Valde mellan socionom och arkitekt, faktsikt.

 

Den tiden har jag skrivit om i en tidigare blogg (Spegling). Den naiva kreativiteten slocknade. Jag fick vänner för livet. Nån sorts kompetens fick jag också med mig och den har jag under alla år haft svårt att sätta ord på. Men det är nåt i stil med detta: Jag lärde mig skissa och jag lärde mig att se tillvaron ur olika betraktelseperspektiv och systemnivåer. Dessutom vässade jag min förmåga  att presentera idéer, eller ja, whatever. Jag fick tillgång till ett mer strukturerat tänk, tror jag. Den naiva kreativiteten blev tuktad, på gott och ont, skulle jag vilja säga.

 

Så började arbetslivet.

Det ska jag inte ge mig in på för då får jag inte annat gjort. Nu sätter jag punkt för minneskavalkaden. 

 

I självstärkande syfte vill jag lyfta upp ett gott minne från dessa första år i arbetslivet. I tjänstgöringsintyget från min enda anställning står svart på vitt 1985:

Jag tror faktiskt att de menade det här. Och jag mår gott av att läsa det än idag.

 

Det kan tyckas som en motsättning till vad jag skrev i förrförra bloggen. Men det är det inte. Den här bilden ska i rättvisans namn också ges. Hindrar inte att jag blev mobbad av tjejerna på jobbet. Kanske till och med är en bidragande orsak till det?