Bentes blogg

Inger och jag hade egentligen tänkt plocka svamp, men vädret ville inte riktigt. Det var för ostadigt och blött för att vi ville ge oss ut. Nu ringde hon och föreslog att vi skulle se filmen Palme. Mitt på dan. Det passade mig utmärkt att ta paus i städningen. Jag var inte svårövertalad.

Vilken fin film. Och tänkvärd. Vi gick och fikade efteråt för att gnugga några tanketrådar som filmen gav upphov till.

Vi var båda stolta över delar av det han representerade och stod upp för. Tex motståndet mot apartheid-politiken och stödet för Nelson Mandela i Sydafrika. Kritiken mot USAs bombningar i Vietnam. Kritiken mot totalitära stater som Portugal, Spanien och Grekland i Europa och kritik mot brister på yttrandefrihet och demokrati i Sovjet och Kina.

Vi noterade att mannen med hög moral avseende länder långt bort inte höll samma höga svansföring i Sverige. Han blåljög om IB-affären. Vi undrade hur mycket han faktiskt visste om Geijer-affären (bordellbesökande justitieminister), egentligen. Han förnekade i sten att det var en affär, och vi undrar om han bara höll Geijer om ryggen. Han tonande definitivt ner affären med transport-basen Hans Ericson på tvivelaktig resa/nöjen på fackets bekostnad. Jag förundrades över att han drev en politik om löntagarfonder, som han inte trodde på det minsta.

 

Han var både en föregångsman (de utrikespolitiska ställningstagandena) och en som inte hängde med (levde i tron på teknikens möjligheter och förnekade kärnkraftens farlighet). Och ur genussynpunkt en man av sin tid. Han omgav sig med ett gäng unga politiker. De gick under namnet Palmes pojkar. Och han höll manliga genus-svinerier om ryggen. Tänker på vad Mona Sahlin fick utstå för den där tobleronen några decennier senare.

 

Han bidrog till ett raljant svart tonläge som använde välformulerade dräpande släggor till motståndarna. I filmen framgår att han hölls tillbaka av de sina, för att inte göra sig till ovän med de egna väljanrna. Han kunde alltså värre. Måhända kan man säga att han var medskapare till den hatiska inställningen till honom. Men vi förfärades över det hat som florerade runt honom. Det tog otäcka former, långt utöver den välriktade retorikens. Kan det vara så att när man inte kan mäta sig intellektuellt och verbalt, då tar man till det man har. Hat och hot. (Det har jag erfarenhet av från mitt hem. När orden tröt kom aggressionen och våldet fram.) Kanske ett långsökt samband, men det är i alla fall så som mina reflekterande tankar formas så här efteråt.

 

Inger undrade hur det var med Shirley MacLaine, egentligen. Han verkade vara en bra far - fyra veckor om året - och jag undrar hur han i övrigt var som familjemedlem resten av året.

Alltså. Filmen aktualiserade en lång rad minnestrådar som vi ville veta mer om. Och den gjorde honom mänsklig. Och med tiden alltmer maktberusad.