Förtrollad dag
Idag fyller dotter Tuva 30. Jag tänkte ursprungligen åka till Stockholm och gratulera. Men under senaste tiden kände jag att jag inte riktigt orkade och att det dessutom faktiskt kostar en slant. Den slanten har hon mycket större glädje av att använda till annat. Så fick det bli. Hon fick en slant och jag fick vara kvar hemma och pusta ut.
Men, vi lever ju i nutiden med möjligheter att umgås ändå. Skajp. Halleluja.
Leo och jag kom överens om att det kunde vara läge vid sisådär 8-tiden. Jag laddade med frukost och tänt ljus som skulle synas i skärmen. Det bara dröjde och dröjde. Förstod via sms att det fanns "komplikationer".
Dagen började på avigsidan. Döttrarna var skrikigare än på länge. Signe praktiserade ett nytt glas-spräckarskri. Tuva försökte hämta in några sömntimmar efter att ha varit på akuten med Hedda på natten. Det var ingen fara, men de nattliga vaken-timmarna gick ju.
I det sammanhanget kom jag med min gratulationsiver in i familjeidyllen. Vi sjöng tillsammans, Leo och jag, och vi fick en liten pratstund. Med accelererat skrikande småbarn i bakgrunden.
Så kan det också vara på en bemärkelsedag.
Det fick mig att minnas, eller snarare inte minnas, mina egna jämna födelsedagar. Jag minns över huvud taget inte 20-30- och 40-dagarna. Möjligen var det så att Lisa och jag firade 80-dag tillsammans, alltså att vi båda fyllde 40. Däremot minns jag 50- och 60-dagarna. Det var trevliga tillställningar. 50-dagen i Härnösand anordnades av de mina. Jag fick vara muminmamma med handväska och allt. 60-dagen i Karlstad med bara de allra närmsta. Barnen med respektive.
Men, vi lever ju i nutiden med möjligheter att umgås ändå. Skajp. Halleluja.
Leo och jag kom överens om att det kunde vara läge vid sisådär 8-tiden. Jag laddade med frukost och tänt ljus som skulle synas i skärmen. Det bara dröjde och dröjde. Förstod via sms att det fanns "komplikationer".
Dagen började på avigsidan. Döttrarna var skrikigare än på länge. Signe praktiserade ett nytt glas-spräckarskri. Tuva försökte hämta in några sömntimmar efter att ha varit på akuten med Hedda på natten. Det var ingen fara, men de nattliga vaken-timmarna gick ju.
I det sammanhanget kom jag med min gratulationsiver in i familjeidyllen. Vi sjöng tillsammans, Leo och jag, och vi fick en liten pratstund. Med accelererat skrikande småbarn i bakgrunden.
Så kan det också vara på en bemärkelsedag.
Det fick mig att minnas, eller snarare inte minnas, mina egna jämna födelsedagar. Jag minns över huvud taget inte 20-30- och 40-dagarna. Möjligen var det så att Lisa och jag firade 80-dag tillsammans, alltså att vi båda fyllde 40. Däremot minns jag 50- och 60-dagarna. Det var trevliga tillställningar. 50-dagen i Härnösand anordnades av de mina. Jag fick vara muminmamma med handväska och allt. 60-dagen i Karlstad med bara de allra närmsta. Barnen med respektive.
Den dagen var förtrollad. Det märkte jag när förtrollningen bröts. Så här minns jag det.
Vi samlades hos Ola-familjen i Karlstad. Alla var idel öra kring vad jag önskade. Vi utflyktade på ett naturreservat i vinterskrud. Vi fikade. De promenerade mig och vi småpratade med varandra så puttinuttigt. Vi åkte hem till Ola och Cissi och spelade spel. Bonanza. Som sagt, de var idel öra till mina behov. Ville jag spela det eller det? Ville jag fortsätta eller sluta? Sen for vi till restaurang och åt middag och sen bar det av hem igen för fortsatt spelande. Det var helt underbart. Tmmarna gick, och allt flöt på i harmoni.
Jag föreslog ett annat spel, minns inte vilket. - Nä, det vill inte jag, var det nån som sa. Jag tittade på klockan. Den hade just passerat 24. Plöstligt kom vi inte överens. Jag väcktes ur förtrollningen med att allt var som vanligt igen. Dvs enigheten om vad vi skulle göra tillsammans och vilka spel som skulle spelas fanns helt enkelt inte. Så här några år senare minns jag alltså dagen som förtrollad.
Jag hoppas nu att Tuva får vara med om någon sorts förtrollning, trots den aviga starten på dagen. Och om inte det sker, så får väl dagen långsamt sjunka in i glömskans dimmor.
Kommentarer
Trackback
