Bentes blogg

Jag beskriver inte verkligheten jag ser

utan ser den verklighet jag beskriver.

 

Tänkisen representerar ett socialkonstruktivt sätt att se på tillvaron och den tänkisen använde min kollega under seminariet i måndags. Den tål att grunna på, både ett och två och tre varv. Nu tar jag ett varv med den.

 

Under promenaden med Kerstin i svampskogen kom jag att sätta ord på något som jag liksom inte sett hos mig själv förut. Men när jag satte ord på erfarenheten så såg jag det. Och nu efteråt förundras jag över vad jag fick syn på. Så här är det.

 

Jag fick en svår sjukdom 2007. Och klarade av den tack vare suverän sjukvård och en del umbäranden. Men det är som att något ändrades i mig. Det har måhända inte alls med sjukdomen att göra. Före 2007 var jag fortfarande intresserad av män. Av en romans, av sex, av en kvinna-man-samvaro. Det var inte nåt snack om saken. På tidiga 2000-talet hade jag en kort och intensiv kärleksrelation med en betydligt yngre man, som jag då beskrev som mannen i mitt liv. Det sket sig.

 

När jag tänker tillbaka på det hela ser jag att jag nu faktiskt är ganska ointresserad av män. Alltså män att ha romans med. Tanken känns närmast besvärande. Jag har gått och blivit mer människointresserad, skit samma vilket kön det är. 

 

Kan en sjukdom ställa till det så? Eller är det här bara en variant av normalt - eller onormalt - åldrande? Jag skiter faktiskt i vilket. Normalt eller inte normalt - det är så relativa begrepp att jag inte orkar bry mig. Det är som det är så länge som det är det. Och jag fick syn på det genom att sätta ord på erfarenheten. Jag fick syn på den verklighet jag beskrev.

 

Nu inställer sig ett undrande tillstånd. Det är både ovant och intressant att göra delvis andra genusprioriteringar än tidigare. Hur blir det då, kan man undra?

 

- Hm.