Bentes blogg

I kölvattnet av min förra blogg (om ointresse för män) kommer jag att tänka på ett annat tillfälle då jag kom att se den verklighet jag beskrev. Då, när det skedde, var det fullkomligt odramatiskt och med en alldaglig känsla i kroppen. Så här var det då, det som jag nu kommer att tänka på. (Varför jag nu gör det, lämnar jag därhän.)

Det här hände på tidiga 90-talet. Jag var skild sedan några år, jobbade ihjäl mig, hade ansvar för firma, stort hus och tre barn i tidiga skolåldern (med delad vårdnad). Jag stressade så det var hälsovådligt (inser jag nu, inte då). Kände mig jagad av jag-vet-inte-vad och min almanacka var svartklottrad. Jag hade också börjat sätta mig i utvecklande sammanhang. Bl a ingick jag i en kvinnogrupp. En av kvinnorna där, Kristina, var (är) gift med en företagskonsult, som bl a genomförde tid-planerings- och personlig effektivitets-seminarier.

- !

För att göra historien kort. Jag anlitade honom, arrangerade kursen som jag också själv deltog i. Under ett moment i kursen skulle vi föreställa oss att vi levt våra liv och befann oss på gravens kant och tittade tillbaka på det liv vi levt. Då såg jag mig som en missnöjd person. I alla fall om jag fortsatte att knata på med livet som jag dittills gjort.

- Jaha, ock?

Ja, alltså det var inget mer med det. Jag jobbade då med utställningar åt olika verksamheter. Utvecklade fiffiga konstruktioner och använde okonventionella material (t ex textil, som kan rullas. Det här var före alla flop-up-utställningarnas tid.) Jag utvecklade små lätt-transportabla utställningar för kvinnor i karriären. Man skulle inte ens behöva skruvmejsel för att ställa upp och fälla ihop utställningen. Började också göra interaktiva utställningar, också där med fiffiga konstruktioner. Men, nu insåg jag alltså att det inte spelade nån roll hur fiffiga och kommunikativa mina utställningar var. Det räckte liksom inte för att jag skulle se tillbaka på ett liv med nöjdhet. Jag ville mer. Jag ville annat. Jag ville göra större skillnad än vad jag dittills gjorde. Jag hade en mission. Men vilken?

Tiden gick. Åren gick. Långsamt långsamt grodde något inom mig. Jag är inte precis den som njuter av att vara missnöjd. Gnällspikar är ohyra i min värld och jag ville för all del inte bli nån sån. (En förklaring till min avoghet mot gnäll kan vara att jag är uppväxt i ett gnälligt hem.)

I ljuset av dagens insikt skulle man kunna säga att jag då satte ord på den livsväg jag vandrade på och den upplevelse jag skulle ha om jag fortsatte att vandra på den. Jag fick syn på den verklighet jag beskrev.

Det tog sin tid av vilsenhet och det fanns säkert många orsaker till det, men jag kom att totalt göra rockad i arbetslivet. Insikten kom att vara odramatisk när den kom men fullkomligt omdanande efter ett tag.

Detta kommer jag att tänka på just nu. Det är som om min nyvunna insikt kan läggas i en låda med texten Hänt förr. Inklusive det odramatiska lugnet i kroppen. 

- Hm.