Befria mig
Jag var på ett kvällsseminarium igår kväll. Gestaltakademins avdelning i Göteborg anordnar tisdagsseminarier ungefär en gång i månaden och nu var det dags för temat KÄRLEK & INDUSTRI.
Det var ett inspirerande seminarium av Carina Livh, som gjort sin mastersuppsats på detta tema. Vi deltagare utforskade begreppet, liksom hon gjort i sin studie där hon involverat några chefer på en större Göteborgsindustri.
Det som först verkade "i flummigaste laget" blev, i vart fall för mig, efter en stund inget konstigt alls. Det är klart att kärlek på en arbetsplats, t ex en industri, handlar om en kärleksfull hållning. Om att vara just, att vilja varandra och verksamheten väl, att göra varandra bra etc. Vi pratade också om vilka effekter det blir av en kärleksfull arbetsplats och vilka uttryck de tar sig. Då handlade det om tillit, trygghet, personlig växt, förbättrade resultat, effektivare arbetsmetoder, en stolthet över vad jag och vi gör och en vilja att sprida en mission. Det är alltså smittsamt.
Jag kom att inse att det minsann finns kärlek i det projekt jag är verksam i. Vi har alla tänkbara symtom på detta. Folk växer så de knakar till höger och vänster, projektgruppen är betydligt trivsammare att vara i än för några år sedan, det finns ett intresse för varandras område, alla kan lite om helheten och tar ansvar för sin bit av kakan, det respektfulla bemötandet inom gruppen smittar av sig i alla externa kontakter, vilket är måååånga. Gubbarna ute på arbetsplatserna är stolta över vad de gör och hur fint det blir och vilket häftigt projekt de är med i och vi i projektgruppen är stolta över vad vi gör (även om det naturligtvis finns förbättringsområden) och vi vill sprida våra erfarenheter till vår beställare. Till och med finns viljan att kommunicera ut att Västtrafik minsann inte är nån dålig organisation, det är en bra beställare och de gör mycket bra (även om det naturligtvis finns förbättringsområden).
Så långt är allt gott och väl. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt en liten detalj som fastnat i min hjärna. En schlager från tiden då jag var ung.
Minns ni Anna-Lena Löfgren? Hon sjöng den här låten, Kärlek på lasarett.
Det var ett inspirerande seminarium av Carina Livh, som gjort sin mastersuppsats på detta tema. Vi deltagare utforskade begreppet, liksom hon gjort i sin studie där hon involverat några chefer på en större Göteborgsindustri.
Det som först verkade "i flummigaste laget" blev, i vart fall för mig, efter en stund inget konstigt alls. Det är klart att kärlek på en arbetsplats, t ex en industri, handlar om en kärleksfull hållning. Om att vara just, att vilja varandra och verksamheten väl, att göra varandra bra etc. Vi pratade också om vilka effekter det blir av en kärleksfull arbetsplats och vilka uttryck de tar sig. Då handlade det om tillit, trygghet, personlig växt, förbättrade resultat, effektivare arbetsmetoder, en stolthet över vad jag och vi gör och en vilja att sprida en mission. Det är alltså smittsamt.
Jag kom att inse att det minsann finns kärlek i det projekt jag är verksam i. Vi har alla tänkbara symtom på detta. Folk växer så de knakar till höger och vänster, projektgruppen är betydligt trivsammare att vara i än för några år sedan, det finns ett intresse för varandras område, alla kan lite om helheten och tar ansvar för sin bit av kakan, det respektfulla bemötandet inom gruppen smittar av sig i alla externa kontakter, vilket är måååånga. Gubbarna ute på arbetsplatserna är stolta över vad de gör och hur fint det blir och vilket häftigt projekt de är med i och vi i projektgruppen är stolta över vad vi gör (även om det naturligtvis finns förbättringsområden) och vi vill sprida våra erfarenheter till vår beställare. Till och med finns viljan att kommunicera ut att Västtrafik minsann inte är nån dålig organisation, det är en bra beställare och de gör mycket bra (även om det naturligtvis finns förbättringsområden).
Så långt är allt gott och väl. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt en liten detalj som fastnat i min hjärna. En schlager från tiden då jag var ung.
Minns ni Anna-Lena Löfgren? Hon sjöng den här låten, Kärlek på lasarett.
- Befria mig, snälla.
Kommentarer
Trackback
