Bentes blogg

Skrivarkursen var mysig och stimulerande utan ångestfull dramatik för min personliga del. Jag gled med och lirade lite lay back enligt min alldeles egna order: Tare lite lättsamt, Katten! Tänkte att min jobbsituation skulle kunna stöka till det och väcka prestationsångestdemonerna till liv.

Sista dagens längre skrivövning skulle vi skriva en berättelse utifrån den klassiska dramatiska modellen (anslag, presentation huvudkonflikt och huvudperson, fördjupning, vändpunkt, upplösning, avslutning) och vi skulle på förhand bestämma berättarperspektiv (1a, 2a eller tredje person, alltså jag, du, han-hon-hen), tempus (då-, nu- eller framtid) och avslut (öppet eller slutet slut) samt välj rubrik utifrån en ordbank (som vi skapade tillsammans) som associerar till resa.

Jag gjorde precis som fröken sa. Hängde upp en löslig berättelse på den dramatiska kurvan, valde du-perspektiv, dåtid och öppet slut och därefter satte jag igång att skriva Resfeber.

Fingrarna sprang lättsamt över tangenterna, innehållet rann på och jag blev klar exakt på halvminuten inom den tidsram vi hade för skrivövningen. Jag funkar tydligen väldigt bra då jag har ett ramverk att hålla mig till. Även om historien inte riktigt håller för närmare granskning är jag ändå nöjd med den stämning jag förmedlade. Mina kurskamrater ville gärna ha facit. För att få det behöver jag skriva en roman.

 

Å, vad jag längtar att sätta mig att skriva skönlitterära spänningsnoveller och -romaner. Å vad jag hoppas kunna behålla den lusten efter pensioneringen.