Resfeber
Hur det gick med din resa har jag i alla år undrat över. Nu har undran vuxit till en ständigt återkommande fråga. Förstår inte varför jag inte ingrep och kollade upp. Än idag undrar jag. Jag vet ju inte ens om du lever? Men jag talar till dig som en levande person för det känns bäst så. För samvetet.
Du var 18 och hade just gått ut ur gymnasiet. Din önskan om att komma hemifrån var inte att ta miste på. Det begrep jag och jag tänkte att du skulle må så bra av att komma ut och få influenser från andra håll än vad dina föräldrar och vänner kunde ge dig. Du var så naiv och så skarpsinnig, samtidigt. Jag undrade vad det skulle bli av en sån duktig flicka när hon fick komma fri.
Jag såg dig packa resväskan för att resa till Öland och Capellagården. Du var så naivt förväntansfull. På den tiden ville du bli konsthantverkare och skulle för första gången få pröva dina vingar och ge utlopp för dina intressen. Minns du hur du tänkte? Trä och metall skulle du ägna dig åt till att börja med. För det kunde du minst om.
Din pappa muttrade, det där är väl inget att leva på. Din mamma förstod ditt behov av att uttrycka dig konstnärligt. Själv tänkte jag att det där blir bra, till att börja med.
Vi hade nog alla resfeber å dina vägnar. Utom du själv förstås. Du hade inte förstånd att oroa dig. Du var så förväntansfull.
Dina brev berättade om en vacker sommar, en och annan ny kamrat, om utflykter till Alvaret, akvarellmåleri i regn och om några av dina lärare. Jag blev imponerad av att läsa om att självaste Carl Malmsten kom på besök och lade sig i undervisningen. Han som skällde ut Kalle, - visst var det så han hette den där ansvarige läraren?, för att du fick undermåligt råmaterial att snida med.
En sak oroade mig. Det kom så många brev. Hur kunde du ha tid att skriva allt detta om du hade fullt upp? Det måste ha funnits gott om ensamma stunder, tänkte jag. Det fanns också något stumt budskap runt Kalle. Var han så snäll och just som du framställde honom?
Du kommenterade aldrig mina brev till dig. Jag lade alltid med en slant i breven, för jag visste ju att du hade lite och ingenting att röra dig med. Fick du dem?
Du skulle fara vidare till Göteborg för att fortsätta till England. Du och en vän, jag minns inte vad hon hette, skulle cykla där några veckor. Tågresan till Göteborg och båtresan till Londons hamn var bokad och du hade packat biljetterna så noga.
Sista brevet jag fick beskrev du hur sjuk du blivit. Hög feber, Röda Hund. Sommarkursen på Capellagården skulle avslutas och ingen ville ta hand om dig. All personal var på väg till egen semester. Du planerade resa vidare trots ditt tillstånd. Jag minns hur upprörd jag var över att skolan inte kunde hantera situationen. Det var allt annat än tillrådligt att låta dig resa på egen hand i ditt tillstånd. Vare sig för dig eller för medresenärerna. Röda Hund är ju så smittsamt och direkt farligt för vuxna män.
Jag fick veta av Margareta att du anlänt till Göteborg och att hon kört dig till ett hus på Hönö där innehavarna var bortresta över sommaren. Där fick du bo i karantän. Hon hade sett till att du fick både läkarvård och matkorgar.
Några fler brev kom inte från dig.
Jag vilade först i förvissningen om att du äntligen hamnat i goda händer. Själv for jag till USA på forskarstipendium och var oanträffbar en längre tid. Det visste du att jag skulle göra. Du hade inte min adress och jag hade inte din.
Det har gått många år nu. Vid ett tillfälle för några år sedan träffade jag Kalle. Jag frågade om dig och han blev märkbart tyst. Liksom svart i synen. Margareta, vet jag, dog tragiskt i en bilolycka så hon kan inte heller berätta.
Nu vid ålderns höst kommer du allt oftare till mig i mina tankar. Undrar vad det blev av dig. Jag vet ju inte ens om du lever.
(Resultatet av en skrivövning)
